Lilli

Hej!
Jag är ny här och råkade snubbla in när jag sökte efter bra sidor om tvång.
Jag heter Lilli, är 46 år, tvåbarnsmor och har en sambo. Hund, katt och häst har jag oxå. Jag har kämpat med psyket sen jag var liten.
Jag har tvångshandlingar eller vad man nu ska kalla dem för. Kanske tics, jag vet inte! Men mina tvångsgrejjer byter plats. Allt ifrån att knycka på nacken till att grejja med halsen så att det klickar i öronen, sväljer "fel",
I många år hade jag JÄTTEjobbigt med att jag inte kunde sluta att tänka på hur jag andades. Ohh, vad drygt.
Dygnet runt går hjärnan på högtryck. I flera år jar jag nu haft endast problem med "nackknyckningarna"! Det känns som om det kliar inne i märgen och jag kan inte låta bli att knycka och när jag kör bil eller pratar i telefon eller när något är väldigt jobbigt, då blir det värre. Så nu har jag ju världens problem med värk i nacken och det knakar och brakar.
Men för några dagar sen ändrade det sig och helt plötsligt börja jag att grejja med halsen isället!! Och nu ligger nackknyckningarna i vila. Och jag vet inte vad som hände? Jag halka ner i det svarta ångesthålet med en hiskelig fart och nu är jag sååå slut i halsen, nacken och hjärnan!!
Vill inte ens stiga upp på morgonen, för jag orkar inte kämpa emot skiten, rent ut sagt.. Jag har höjt cipralexdosen och tar stesolid vid behov, vilket nu har blivit ganska ofta dessa dagar. Jag tror jag blir tokig. Kanske lobotomi är lösningen!
Kram Lilli

smultrongull

Jag förstår precis hur du känner dig. Jag lider inte av tvångshandlingar men däremot tvångstankar. När jag vaknar på morgonen vet jag inte hur jag ska orka mig igenom en dag till. Blir så ledsen över att man ska behöva ha det så här. Vilka mediciner har du provat och har de hjälpt något?
Kram Sandra

Lilli

Hej Sandra!
Jag har provat nästan alla antidepressiva mediciner som finns, tycker dock att cipralex funkar bra.
Jag började igen för tusende gången för några månader sen, men jag dalar nerför ångestbacken så fort nu att jag tror inte den hinner med.
Ökade på dosen själv nu och äter ganska mkt stesolid. Jag vet att det inte är bra, men jag orkar inte kämpa just nu.
Vad har du för tvångstankar? Man tror ju att man är helt ensam med sina sjuka tankar, för det är ju vad man tycker när det inte finns någon logik i det man snurrar om och fixerar sig vid.
Varför i hela friden ska man hålla på och jobba med adamsäpplet så att det klickar i öronen för? Helt sjukt, men försöker man stå emot så får jag en sååå jobbig känsla att jag bara måste göra det. Det går bara inte att sluta. Det funkar ganska bra på fm, men senare på dagen är det som om man blir trött och orkar inte hålla emot. Jag har även fibromyalgi, så det är så tröttsamt så.
Ifrån att man varit en pigg och alert person som är med på allting, så orkar man inte så mkt längre.
Det värsta tycker jag oxå är att när man får så starka tvång, då går man in i sig själv så in i bomben, så man kan ju inte koncentrera sig på något och man orkar inte med varken familj eller sig själv!
Medicinerar du och funkar det för dig?
Tack för ditt svar iallafall.

Kram Lilli

smultrongull

Hej igen!
Mina tvångstankar handlar framförallt om att jag ska " bli galen" och skada någon i min närhet. Speciellt min lille son. Helt sjukt! Har aldrig gjort någon nåt ont i hela mitt liv så varför jag går runt och maler med dom här tankarna är en gåta.
Jag har säkert provat ett tiotal ssri-preparat. Inget har funkat speciellt bra. Liksom du äter jag benzo fast xanor när det är som jobbigast. Vet att det inte är bra men vad ska man göra?
Jobbar du annars eller?
Själv är jag halvt sjukskriven pga av dessa besvär. Har varit det i tio år. Inte heller så himla kul men när jag mår som sämst orkar jag knappt med mina 20 timmar i veckan. ( Arbetar som hudterapeut och massör ) Kram sandra

Lilli

Det är bara så otroligt när jag läste ditt svar. Jag är sjukskriven till och från och har varit det i flera år och mitt yrke är...Hudterapeut och massör!! Ooootroligt vilket sammanträffande!
Lika var det när min son, som nu är 20 år, var liten, jag blev ensam med honom när han var 5 veckor och jag bodde 10 mil från mina föräldrar och syskon. Jag hade sådan ångest att jag skulle skada honom eller att jag skull dö under natten och han skulle skrika och ingen skulle höra det och fattta att det var något fel. Han hade falsk krupp så han skrek ju iallafall mkt, så mamma började att ringa varje dag för att hålla koll.
Självklart har man ju en spärr så att man inte gör illa sitt eget barn, men drygt att ha denna känsla att brottas med och att man inte tror på att man kan lita på sig själv!
Jag har arbetat ute på sjön förut och provat på det mesta, jobbat inom affär. Sist var jag i charken på Hemköp här hemma men fibromyalgin satte stopp för det + att jag inte längre klarar av att massera eller göra behandlingar på folk längre. Vaxa ben och färga fransar och bryn går bra, men då är det på släktingarna.
Jag har haft problem med panikångest och socialfobi och jag är livrädd att det ska gå tillbaka till det nu när tvånget blev så påtagligt och skiftade plats. Jobbigt oxå att inte visa för barnen.
Jag förstår iallafall din ångest och rädsla för jag har ju haft det själv och det kan ju vara gött att höra. Min son är ju nu 20 år och har klarat sig fint här i livet och så har jag en dotter som är 12, men hon däremot har jobbigt psykiskt, så det känns ju betungande. Man får bara hoppas att det blir bättre.
Kram Lilli

smultrongull

Ja det är ju skönt att höra att man inte är ensam om sina knäppa tankar och ångest Fast jag förstår så väl det lidande du går igenom. Va häftigt att du oxå är massör och hudterapeut Det är ju inte världens vanligaste jobb.
Har du en bra läkare? Går du på någon samtalsterapi?
Jag har precis börjat på terapi. Har bara varit två gånger så vi får väl se om det ger något. Har säkert träffat tio psykologer vid det här laget. Svårt att hitta någon som det stämmer med.
Hur hanterar du din situation när du är " längst ner i ångestträsket? Har du något stöd från din omgivning?
Jag har just gått med i ÅSS. Ångestsyndromsällskapet. Där kan man komma i kontakt med andra i samma situation, gå på föreläsningar och så får man en tidning där det står om nya behandlingsmestoder mm. Kanske vore något för dig oxå.
Kram Sandra

Lilli

Hej Sandra!
Jag hade en jättebra läkare när jag jobbade sist, han var företagsläkare. Jag hade bara långtidsvikariat där och när jag " halkade" ner i träsket igen och blev sjukskriven, så blev jag ju förståss av med den förmånen och om jag vill träffa honom igen så kostar det ju mig 1050 kr och det har man ju verkligen inte råd med!!
Det var ju så synd, för han hade varit min läkare i flera år och följt min "sjukdomsbild" så han visste ju allt om mig. Och nu ska man till olika läkare varje gång sjukskrivningen går ut och börja om från början. DET om nåt tar ju en på psyket!
Imorgon ska jag träffa försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Jag har mått dåligt i så många veckor nu, bara inför det här mötet. De vill ha ut mig på arbetsträning, och jag har varit på jättemånga ställen, som jag själv fixat, och ingenting funkar. Puh, varför hålla på och trö med en som är så trasig och 47 år gammal snart! Innan jag blev sjukskriven och har varit det från och till i flera år, så jobbade jag hur mkt som helst. Var aldrig sjuk, fast jag var sjuk, så jobbade man ändå.
Så nu känns det som om man gjort sitt och orkar inget mer. Orkar ju knappt med sin familj.
Jag har varit på alla möjliga behandlingar. sist var kognitiv beteendeterapi! men det är ju svårt att komma ifrån sina tankar!

Var utbildade du dig till hudterapeut och massör?
Jag gick i Bromma, Nya Elementars gymnasium och klassisk massage på Axelsons i stockholm.
Kommer ihåg i skolan, hur jobbigt det var när vi skulle ta emot kunder på behandling, jag led av jättesvåra panikattacker den tiden. Var hur rädd som helst att få en attack under en behandling. Och så jobbigt att vara glad och pratig när tankarna är riktade innåt sig själv hela tiden! Det var både en rolig och mörk tid!
När jag mår dåligt nu, så har jag min syster och mor att vända mig till. Jobbiga är ju att min 12-åriga dotter oxå mår dåligt psykiskt nu, så jag har dubbel börda för tillfället.
Gud vad jag "pratar", men det är så gött när det finns någon som förstår!
Ha det så bra så länge!
Kram Lilli