Vissa klarar det, andra inte! Varför?

Terapisnack » Diskussionsforum » Relationer & kärleksbekymmer

Vissa klarar det, andra inte! Varför?

Tossen

Medlem
Joined: Sep 2009
Posts: 27

Jag är mitt i en jobbig separation och har kikat runt lite på detta forum. Det har fått mig att fundera lite.
Det tycks vara så att vissa människor klarar detta bättre än andra. Är det så eller är ens egen skit det enda man riktigt kan kännas vid?
Jag har nära vänner som klarat att bryta upp från relationer "med hjärnan" - Jag är kär i honom/henne, men det funkar inte i längden så jag gör slut nu istället för att dra ut på det. Jag blir imponerad. Det är så starkt!
Jag är en sån som aldrig riktigt gjort slut, utan har överlåtit det till den andra parten (både frivilligt eller inte). Varför har jag inte tillräckligt med självaktning, mod och styrka att själv avsluta något som är inte är bra?
Har jag väl fått starka känslor för någon så slutar de bar inte existera för att det ena eller andra inte fungerar i övrigt och då är det svårt att bara gå. Och vissa rasar ihop fullständigt efter separation, medan andra klarar det bättre. Varför? Måste ha något med självkänsla att göra.
Någon som känner igen sig? Någon som både dumpat och blivit dumpad som kan komma med lite synpunkter, det vore intressant.

Må gott!
/Tossen

Skrivet för 10 månader sedan #
whenloveisgone

Seniormedlem
Joined: Sep 2009
Posts: 104

Hej tossen!

Jag skriver i min tråd om hur det är mellan mig och min flickvän. Vi har just nu en paus för att hon vet inte om hon har känslor för mig längre.

Så vi har ännu inte gjort slut, jag har heller aldrig varit med om att någon gör slut med mig eftersom det här är mitt första (och förhoppningsvis enda) förhållande. Det känns väldigt konstigt just nu, ibland känns det som att jag skulle klara det bra medans ibland känns det som att jag bara velat dö om det tar slut. Jag vet inte alls hur jag skulle klara att vara utan henne, jag skulle hur jag än mådde gå vidare men aldrig glömma. Det här med att lämna precis allt bakom sig tror jag är helt fel. Jag tror man måste kunna blicka tillbaka på dem goda minnena man haft men samtidigt inte bli besatt av dom utan att försöka gå vidare.

Skrivet för 10 månader sedan #
Strawberry Swing

Medlem
Joined: Sep 2009
Posts: 10

Har blivit dumpad och det är kaos innanför mitt skal. Jag har bra självkänsla och självförtroende. Men jag tror inte det har någon betydelse, jag känner inte att jag är värdelös och ihopskrynklad bara för att jag blivit dumpad. De sakerna hör liksom inte ihop i min värld. Jag vet att jag är en bra kille, men jag har rasat ihop fullständigt. Men raset har skett innanför mitt skal liksom. Utåt sätt kanske folk tycker att jag inte bryr mig. Jag har inte stoppat mitt liv för detta. Jag gör alla saker jag brukar men det är ju ingen glädje i det jag gör. Dagen blir ju inte så lång liksom...

Kommer en separation plötsligt kan det nog ta mycket hårdare än om det
växt fram till sista utvägen..

I mitt fall kom det plötsligt. Det var tvärstopp, fick inte en chans att jobba med förhållandet.

Skrivet för 10 månader sedan #
licketi

Seniormedlem
Joined: Maj 2009
Posts: 158

Jag tror det är lite vilken sorts personlighet man har. Och vad man grundat på det gör för val när man kommer till slutet på en relation.

Det var ett tag sen jag blev dumpad men då var jag först ledsen, försökte var vän med honom osv, men sen insåg jag att jag hade ett val att göra, fortsätta vara ledsen och låta honom se mig så nere och fortsätta trampa på mig eller bara skita i honom fullständigt och gå vidare med mitt liv.

Jag valde det senare, så allt det handlar om egentligen är att göra ett val, vad är bäst för mig? Jag tror att det handlar om viljestyrka, att orka härda ut genom den svåra tiden och omvandla sina brustna känslor till något användbart.

Kanske har nåt att göra med självrespekt också. Man bör fråga sig "Kommer jag se tillbaka på det här och tycka att det var bra att jag blev helt förstörd på grund av den där människan eller bör jag släppa sorgen och börja klättra tillbaka till min tron?" (alla bör se sig själva som royalties)

Sen en sista förklaring jag kom på just nu är att vissa kanske har en orealistisk syn på kärlek och förhållanden. Sån kärlek man ser på filmduken är väldigt ovanlig, om det ens existerar. Det är inte sunt att göra slut, bli tilsammans, göra slut, bli tillsammans. Tar det slut så var det inte rätt person för dig, så sörj inte det utan satsa framåt istället!

No offence, bara lite tankar.

Skrivet för 10 månader sedan #
Tossen

Medlem
Joined: Sep 2009
Posts: 27

Hej alla!

Startade den här tråden för fem månader sen. Tycker att det är ett mycket intressant ämne. Jag håller med om många av de svar som kommit. Visst kan man bli helt knäckt trots bra självkänsla och självförtroende. Och visst bör man inte lämna precis allt bakom sig, men ändå försöka gå vidare.

Den situationen som jag hade då ordnade upp sig, men bara tillfälligt. Nu är det slut igen och det känns mer definitivt denna gång. Och kanske var jag mer förberedd och med på det nu. Men ändå, det känns förfärligt. Men verkar göra det mer för mig än för henne. Jag håller verkligen med om att, som någon skrev här, att många har en orealistisk syn på kärlek och förhållanden. Det har inte jag dock, snarare en alldeles för pessimistisk syn. "Det kommer ändå gå åt helvete till slut". Antagligen en stor anledning till att det pajat totalt.

Jag tror på att man har olika grader och typer av självförtroende, självkänsla när det gäller olika delar av livet. Jag har knappt någon självkänsla alls när det gäller kärleksrelationer och inget självförtroende när det gäller att någon skulle kunna älska mig på det sättet. Konstigt eftersom jag i övrigt är väldigt klar med vem jag är, att jag är en bra vän, arbetstagare, social person osv. Kanske har den som äger bättre självförtroende på kärleksrelationsfronten lättare att göra slut på något som inte är bra eller gå igenom en separation?

Kram Tossen

Skrivet för 4 månader sedan #
Teetee

Seniormedlem
Joined: Feb 2009
Posts: 61

Jag beklagar att du känner så som du gör, men det kommer att gå över och du kommer må bra så småningom. Att bli dumpad är ju något av det jobbigaste man kan vara med om men alla tar sig vidare förr eller senare.

Varför vissa klarar det bättre än andra tror jag delvis beror på hur medveten man är. Om man förstår och accepterar varför man är ledsen men samtidigt inser att man faktiskt kommer att klara sig alldeles utmärkt utan personen ifråga vid sin sida så går det nog snabbare att ta sig tillbaka.

Jag själv blev dumpad som en blixt från klar himmel för en annan efter nio år. Detta var för drygt ett år sedan. Jag var helt knäckt i ungefär tre månader men efter det så insåg jag ett kapitel i mitt liv var slut och ett nytt tar vid. Jag ville att det nya skulle bära med sig minnena från det tidigare men också för att ha roligare än jag någonsin hade haft förut. Jag började blicka framåt med den primitiva baktanken att gå vidare är den bästa hämnden mot mitt ex och den bästa upprättelsen för mig själv. :)

Kämpa på. Du kommer att må bättre!

Styrkekramar!

Skrivet för 4 månader sedan #
Joppe1971

Seniormedlem
Joined: Sep 2009
Posts: 555

Håller med teetee ..iofs i samma situation ..det har tagit betydligt längre tid förmig..inne på min 7 månad och nu accepterat läget ..nu är det jag och barnen ...jag släpper inte in henne hos mig igen ..

Det tar olika lång tid hlt enkelt ..men min pyskolog och en del andra som varit med ...2-3 år ..

Allt som började så bra
Alla minnen som är kvar
Ska jag spara i en låda för sig själv

Skrivet för 4 månader sedan #