Det var en bra terapisession idag. Jag har äntligen fått en bra psykolog. Han får mig att förstå saker som jag aldrig förstått fast jag borde ha sett och begripit för många år sedan. Ibland får han mig nästan att känna mig lite dum 
Fast på ett bra sätt liksom för lättnadskänslorna är större.
Jag grät. Det är bara andra eller tredje gången jag gråter på en terapi tror jag. JAg grät när jag pratade om våldtäkten. Det är bara andra eller tredje gången jag pratar om den med någon också. Eller första gången jag verkligen pratar om den faktiskt. Har nämnt den ett par gånger tidigare. Men det dröjde flera år efteråt innan jag nämnde ett enda knysst om det ens för mig själv. Jag lyckades faktiskt med konststycket att glömma bort det. Under flera år.
Men eftersom att jag hade glömt bort det - eller kanske inte bara därför - Så satte jag det inte heller alls i samband med att jag senare samma år började min långa svåra period av självdestruktivitet. Jag började utsätta mig för otrevliga män som låg med mig som om jag var en sexleksak. Jag började stjäla mammas morfintabletter och jag drack mig full för första gången i mitt liv bara veckor efter det som hände. Jag skar med kniv i min hud och jag började straffa min kropp för allt möjligt, för att den vägde för mycket, för att den inte orkade allt som jag ville att den skulle kunna göra, för att jag inte var helt perfekt.
Men jag var ju bara ett litet barn. Jag hade aldrig ens tänkt på sex förut, aldrig sett en naken man, aldrig fantiserat om att jag kanske en dag skulle ha en penis innuti min kropp - en sån motbjudande tanke!
Så jag glömde bort det. Och skyllde min destruktivitet på andra saker i min omgivning. Jag gick ju i terapi flera gånger och försökte reda ut vad det var för fel. Men de tog mig nog inte riktigt på allvar. Eftersom jag inte tog mig själv på allvar. Eller så var det bara jag som inte tog mig på allvar, det är nog egentligen troligare. En vanlig, barnslig tonårsdepression bara. Jag skämdes för det.
När jag sedan i tjugoårsåldern började minnas och någon gång nämna för en psykolog eller så att jag blev av med oskulden genom våldtäkt för så länge sedan, och att det kanske är därför min bild av sex blivit lite skev. Såg jag det fortfarande bara så. Jag har fått en felaktig uppfattning av sex. Helt naturligt. Det är såklart mitt eget fel, det beror på att jag utsatte mig för så mycket destruktivt, otrevligt, smärtsamt sex i hela tonåren. Men varför gjorde jag det då? Vems fel var det?
Nej, vad säger du! Det kan ju inte ha varit hans. Nej fy! Tyst! Hur kan du lägga en sådan skuld på en annan människa! Hur skulle han kunna veta att han gjorde mig så illa? För honom var det ju bara ett enkelt vardagsknull. Han var ju stor och vuxen sedan länge, för honom var det vanligt att man hade sex med tjejer, det var ju bara att jag inte hade någon aning om det. Jag bettedde mig säkert precis som tjejer brukar göra när de vill ligga med honom, bara det att jag som bara var ett litet barn inte ens hade kommit på tanken att folk gjorde sådant, jag visste knappt vad det var för något.
Sådana tankar gick igenom mig på terapin idag. Och psykologen Ifrågasatte varför jag inte la någon skuld på våldtaktsmannen och vart jag i så fall la skulden.
JAg tyckte att, inte lägger jag väl skulden på mig själv? Det är ju precis det en har hört att flickor som blivit våldtagna gör och jag har tyckt de är dumma och konstiga, hur kan någon göra det? Så ologiskt och dumt.
Men det är ju precis vad jag har gjort.
Och en massa andra saker som faller väl innom ramen för "Klassiskt Våldtäktsoffer"
Jag som trodde att just jag hade klarat det bra, jag tog inte illa vid mig, jag kom över det snabbt och det gjorde inte så mycket. Möjligen var det lite synd att det var just mitt allra första möte med det sexuella, men själva händelsen har inte skadat mig. Inte mig. Jag är väl starkare än så.
Tji fick jag.
Usch jag hatar verkligen att inse att jag är precis som vilken människa som helst!!!
Hur kunde JAG reagera på samma sätt som alla andra? Varför låter jag det här påverka mig! Det är bara sex, jag tycker ju inte att det är något speciellt eller viktigt. Varför har någon del av mig reagerat så fruktansvärt starkt och tagit åt sig så mycket??
