van vid psykisk terror..?

Terapisnack » Diskussionsforum » Emotionella kränkningar - psykisk terror

van vid psykisk terror..?

musicforlife

Medlem
Joined: Okt 2009
Posts: 21

vet fortfarande inte riktigt hur man ska skriva men lika bra att få ut det på något sätt...

Känns på något sätt att jag har blivit van att folk ser ner på mig och tycker att jag är en psykopat...

"Efterbliven" har jag hört, Emo, Nörd, Tönt av klass"kompisarna", och sen känns det som om jag blir nedtryckt hela tiden av min familj, mest mamma, hon säger ofta saker som "ja.. JAG i alla fall, hade Mvg (5: or) i alla ämnen, din bror är såååå duktigt, JAG var aldrig så här när jag var i din ålder" men hon säger också "äh, stå på dej lite va? JAG blev också mobbad och JAG klarade mig fint!"

Det är bara HON HON HON HON! HELA TIDEN!
Eller något om att min bror "Är såå Duktig" och jag är så tröt på att höra det...
Bara för att han har ADD så blir han väll inte bättre än mig...

eller..?

Saken är att jag börjar tycka att dom här rätt.. jag kommer aldrig att bli duktig, aldrig få så bra jobb som hon hade (innan hon fick min syrra, som är utväkligsstörd, och var tvungen att börja jobba hemma), och jag kommer aldrig att nå min brors nivå...

jag vet inte riktigt vad jag ville få ut utav den här.. men ville bara säga det..

/K.B

Skrivet för 9 månader sedan #
Fagel Fenix

Rating 7
Joined: Aug 2007
Posts: 1 147

Dom har INTE rätt, men tyvärr blir det det lätt så att man tar in det folk säger till en och börjar tro på det och till och med leva upp till det.
Kan du säga till din mamma att hennes kommentarer mm sårar dig och gör dig ledsen, eller känns det som att hon kommer inte lyssna? Finns det någon annan vuxen du kan prata med i din närhet?

Kram Fågelfenix
Om ni vill följa min blogg:

http://fagelfenix.terapisnack.com/blog/

Skrivet för 9 månader sedan #
musicforlife

Medlem
Joined: Okt 2009
Posts: 21

Fågel Fenix wrote:Dom har INTE rätt, men tyvärr blir det det lätt så att man tar in det folk säger till en och börjar tro på det och till och med leva upp till det.
Kan du säga till din mamma att hennes kommentarer mm sårar dig och gör dig ledsen, eller känns det som att hon kommer inte lyssna? Finns det någon annan vuxen du kan prata med i din närhet?

Kram Fågelfenix

Hej och tack för svar.

jag har försökt prata med henne, men hon värkar inte vilja lyssna på mig, som om jag skulle såra henne med hur jag känner.

jag har pratat med skolans kurator, hon hjälper mig inget alls, säger bara "a, men det tar vi nästa gång" och sen olika psykologer men dom säger nästa också så, "a, just det, men det tar vi nästa gång" dom drar ur en problem och sen så gör dom inget åt det..

så har det varit länge nu och jag börjar tappa orket..

/K.B

Skrivet för 9 månader sedan #
Dopa minen

Raiting 9
Joined: Apr 2008
Posts: 953

Troligen hade din mamma drömmar och förväntningar som var orimliga när hon skaffade barn. Jag tror hon innerst inne är överlastad av bekymmer och misslyckandekänslor. Det är hon som har misslyckats med att stötta dig tillräckligt, men orkar inte riktigt kännas vid det faktumet. Därför projicerar hon delar av sitt misslyckande på dig.

Jag tror inte hon är hopplöst elak mot dig i sin grundpersonlighet - jag får inte den känslan. Problemet är att nå innanför skalet där hon accepterar först sina problem och sedan kan ta in dina problem och känna sig in i din situation. Kanske är hon på dig mest för att hon rent av känner att du har störst potential i syskonskaran, och känner en sorts frustration när hon inte kan hjälpa dig på ett enkelt sätt.

Sedan de som kallar dig för psykopat, de vet inte vad den diagnosen innebär, utan säger det som ett skällsord. Med stooor sannolikhet är du inte det minsta en psykopat.
Inte så lätt att leva som MÄNNISKA, i en värld full av män och kvinnor...

Skrivet för 9 månader sedan #
musicforlife

Medlem
Joined: Okt 2009
Posts: 21

Dopa minen:) wrote:Troligen hade din mamma drömmar och förväntningar som var orimliga när hon skaffade barn. Jag tror hon innerst inne är överlastad av bekymmer och misslyckandekänslor. Det är hon som har misslyckats med att stötta dig tillräckligt, men orkar inte riktigt kännas vid det faktumet. Därför projicerar hon delar av sitt misslyckande på dig.

Jag tror inte hon är hopplöst elak mot dig i sin grundpersonlighet - jag får inte den känslan. Problemet är att nå innanför skalet där hon accepterar först sina problem och sedan kan ta in dina problem och känna sig in i din situation. Kanske är hon på dig mest för att hon rent av känner att du har störst potential i syskonskaran, och känner en sorts frustration när hon inte kan hjälpa dig på ett enkelt sätt.

Sedan de som kallar dig för psykopat, de vet inte vad den diagnosen innebär, utan säger det som ett skällsord. Med stooor sannolikhet är du inte det minsta en psykopat.

tack för svaret!

ja, du kanske har rätt med att mamma kanske har egna drömmar och så, vi pratar inte så mycket om sånt

och ja, jag vet att folk använder det som skällsord och så.. men det ända är att jag är rent ut sagt dödströt på att höra det.. jag vet fortfarande inte vad jag ska säga/göra..

/K.B

Skrivet för 9 månader sedan #
Blueye

Raiting 8
Joined: Feb 2008
Posts: 639
Jag föreslår att du ska ta ett "ordentligt snack" med din mamma. Ett samtal mellan fyra ögon där det inte finns några störande moment/tankar hos någon av er. Kanske kan ni bestämma er för en tid som är speciellt "avbokad" för detta samtal.

Där tycker jag att du ska berätta allting som du kommit fram till här. Om hon börjar att relatera till sig själv så får du gripa in och säga att "Det här handlar inte om dig, det handlar om mig och mina tankar och känslor! För en enda gångs skull vill jag att att du fokuserar på MIG! Och du ska veta att det till stor det är för din egen skull vi har det här samtalet. Jag vill ge dig en chans att få lära känna mig också! Så nu använder vi den här tiden till att prata om mig, okej?"

Sedan berättar du om allt som tynger dig. Börja med de saker som din mamma säger och gör och tala om rakt ut att du faktiskt blir ledsen när hon säger/gör så. Ta sedan upp de saker som du önskar att hon kunde säga till dig och göra för dig.Saker du önskar att ni kunde göra tillsammans.

Hon kanske inte är medveten om det, men genom att ge dina syskon mer tid, kärlek och uppmuntran så blir det på din bekostnad. Du blir negligerad och det är ens uppgift som förälder att spendera kvalitetstid, att lyssan på, att sätta sig in i sitt barns liv - oavsett om man har ett, fem eller 20 barn! De förtjänar alla att få den kärlek, trygghet och det engagemang de så väl behöver! Du har lika stor rätt till:
- Kärlek, utan att behöva prestera något i utbyte
- Skydd mot mobbing och hårda ord från skolan och från övriga omvärlden
- Att få uppmärksamhet och känna dig världefull
- Bli lyssnad på, oavsett vad du vill säga
- Känna dig värdefull för den du är - INTE för vad du presterar
... som dina syskon. Som förälder är det en skyldighet att ge detta till vart och ett av sina barn, det är vad jag tycker. Och om atta förälder-barnrelationer kunde innehålla allt detta så skulle framtiden bli bra mycket ljusare! Det är min fasta förvissning!

Kram på dig nu!

/Nanna
Skrivet för 8 månader sedan #