Jag har starka självmords-tankar. Har bara tankar på att jag vill försvinna, orkar inte kämpa längre. Orkar inte må så här dåligt hela tiden.
Men som jag skrev i mitt tidigare inlägg ("försäkringskassan o sjukintyg") så ska jag träffa läkarn snart.
Men jag vågar inte säga riktigt hur dåligt jag egentligen mår.
En gång berättade jag för en psykolog att jag mådde så dåligt att jag bara såg mörkt och inte ville leva. Hon tvingade mig att fara på psykmottagningen. Väl där ändrade jag de jag sagt. Jag ljög alltså o sa att de inte var så farligt för jag ville verkligen inte bli inlagd där.
Fick bevis på vilket h-vete de var att vara där efter mitt självmordsförsök som kom senare.
Fick vara där en vecka och fick byta rumskompis två gånger. Båda skärde sig på armarna. Bodde med den ena och kom in på rummet och då var de blod överallt och hon låg på toalettgolvet. Hon överlevde som tur var. Jag led med henne. Men de var jobbigt för mig att se. När jag själv mådde så dåligt. Fick byta rumskompis och där var de tvunget sitta en personal hela natten o titta på oss för att tjejen hade ett rakblad gömt som hon vägra ta fram.
I de andra rummen hörde man hur folk skrek och i korridoren gick en o sjöng o stirra i taket, en annan satt i en soffa o banka huvudet i väggen, en annan satt med armarna över magen och gunga fram o tillbaka och en stod i korridoren o trodde han var rockstjärna och showade.
Jag kände mig inte så sjuk som de som var där. Jag blev helt knäpp av att vara där. Kan inte beskriva hur hemskt de var.
Så till saken: Om jag nu berättar att jag fått starka självmordstankar så kanske läkarn skickar mig dit. Jag vet nästan att hon kommer göra de, för hon känner att hon måste agera. Men jag tycker de är så jobbigt att jag inte kan prata med nån om de här utan att bli skickad dit.
