Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Förstår så väl att du vill och behöver tala om hur du mår och vad du känner, men är rädd att han inte kan ta emot den informationen som du önskar... Jag ser inte en man som kan sätta sig in i din situation och kan se hur hans agerande (och frånvarande av agerande) påverkar dig.

Däremot ser jag en man som vill väl och som inte medvetet behandlar dig illa. Kan tänka mig att det gör dig kluven i din känsla kanske? Men det är samtidigt riktigt tråkigt att det här är vad "han ger" i sina försök att göra rätt. Han kan nog inte bättre hur han än försöker, eller?

Man kan känna att det hela vore lättare om han inte samtdigt försökte vara trevlig mot dig, men det är nog alltid så att man tampas med de positiva känslorna för sin partner hur dåligt det än är. Du har ju ställt in dig på att försöka, på att hitta det unika mellan er, på att må bra ihop med honom. Man kan inte helt plötsligt vakna upp och vara 120 % på att det inte är bra. Även om man har en man som slår kan man samtidigt se det fina vackla precis på gränsen mellan att stanna eller gå. Det finns alltid positiva sidor även i det hemskaste förhållandet och väntar man på att det ska vara hemskt rakt igenom så blir man kvar i förhållandet för evigt. Istället får man fokusera på helhetskänslan. Vill du fortsätta din framtid på samma sätt? Ger han mest, eller tar han mest energi? De svaren verkar du redan ha...

Önskar jag kunde radera valda delar ur ditt minne, men samtidigt vill man nog ha kvar sina fina minnen i framtiden. Är otroligt svårt att inse att man måste släppa taget om någon och att faktiskt genomföra det. Är kanske svårare än att bli lämnad på många sätt? Innebär samma sorgearbete och samma insikter om att drömmen om framtiden plötsligt ändras radikalt. Hoppas du kan hitta styrkan att komma igenom det här!

*Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
*Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, att förstå ”det outtalade” och att ”läsa mellan raderna” när någon talar till dem.

Det jag klippt in ovan är en del av de svårigheter som kan ingå i aspbergers. Så ja, det låter som att era prolem kan förklaras lite med aspbergers. Men samtidigt kan man absolut ha ett fint förhållande med någon som har en diagnos och jag vill hellre prata att man helt enelt inte matchar varandra. Omvänt så finns det ju många som har stängt av sina känslor av olika anledningar utan att ha aspbergers. De mår inte alltid så bra och jag vet inte om det är något att sträva efter för dig? "Lagom är bäst" är en klyscha men det stämmer nog här. Tycker du kan vara glad över att kunna förstå vad du tänker och känner. Istället för att stänga av det för att matcha den här mannen kanske du kan sträva efter att hitta en man som möter dig bra precis som du är! ;)

Ibland blir det lite väl mycket tankar och känslor också. Förstår att man lätt hamnar i funderingar om varför han gör si eller så och vad han vill och tänker. Men spelar det någon roll om han vill ha ett slut, om han träffar en sjuk släkting eller om han just nu träffar 300 andra kvinnor? Det är mänskligt att söka svar och att försöka förstå, men din önskan om en reaktion är nog samma önskan om att "komma närmare" som du haft hela tiden, eller? Om du vet att du inte mår bra av den relation som han kan ge dig är det kanske allt du behöver veta.

Och nej, i våra ögon har du snarare förminskat det hela. Jag ser att han inte kan ge det du behöver. Han har om och om igen satt dig i samma situation som du är i nu och jag vet inte någon som skulle acceptera att bli lämnad utan förklaring! Inte heller accepterrar folk att bli "känslomässigt lämnade" upprepade gånger. Du förtjänar någon som ger precis lika mycket som du ger och som förstår vad du önskar dig och vill ha! Glöm aldrig det!

Vet det gör ont, men tycker inte att du ska se det som ett misslyckande att du gav kärleken en chans. För att finna lycka måste man våga, du gjorde det, men det fungerade inte. Sådant händer.

Tycker du varit modig som vågat utmana dig själv genom att ta in andras tankar. Och modig som bad honom läsa, för någonstans visste du att det var att sätta relationens vara eller inte vara på sin spets, en risk, som du ändå var beredd att ta.

Och du gav faktiskt också honom chansen, han kunde ha läst och förstått, sett sin del, varit beredd att jobba bort de delar som var negativa, och om du "missförstått" förklarat hur han egentligen menat.

Du valde att bry dig om dig själv, satte ned foten, ett viktigt steg, för att vara bättre rustad för nästa vågade försök att hitta den där speciella i ditt liv.

Det är inte fel på dig som ville tro på kärleken, som försökte, vågade. Det var modigt och rätt då, men det är över, det fungerade inte, dags att kapa bort den delen av ditt liv. Men skäms inte för att du ville tro, att du vågade satsa.

Men sedan är du som vi alla, törstar efter kärlek, närhet och sammanhang. Trots att du *vet* det bara kan sluta illa, så är det så lätt att vilja ha det man känner igen, beröring, lukt och de där små stunderna när det faktiskt kändes bra. Det som är framför oss är okänt, tanken på att kanske starta om med någon annan kan kännas både orealistisk och övermäktig. För att inte tala om att vara "själv", även om i praktiken är det redan, så kan ändå en dålig relation kännas mindre skrämmande än tystnaden, ensamheten.

Men du kan klara det, du kan återta ditt liv, du kan skapa din egen bas igen där du inte behöver en man, för att sedan förhoppningsvis möta någon värd din kärlek. Men om varit i relationer det mesta av sitt vuxna liv, så är det lite som att lära sig leva igen, lära sig hantera och tycka om sitt eget liv, utan den där andra.

Att du vackar olika dagar är inte heller konstigt. Vi människor är självbedragare av naturen, vi gör om verkligheten i våra tankar till vad vi vill de ska vara för stunden, så när törsten efter närhet blir för stor, så blir plötsligt det som dagen innan var så självklart inte så självklart längre. "Kanske om vi..", "Om jag bara.....".

Men det är självbedrägeri. Du vet sanningen, bara så svårt att hålla fast vid den.

Utan att blanda in ditt barn kan du i tanken försöka använda henne nu en stund när svårt låta bli kontakta honom. Vilken mor vill jag vara? Vilket exempel vill jag sätta för hennes tro på framtiden och kärleken? Vad ger jag henne i arv om jag inte bryr mig om mig själv, utan är i en relation jag bara mår dåligt av?

Men inte lätt, hoppas hoppas att du inte faller tillbaka. Du är för viktig för att leva ett sådant liv med en sådan man.

Sara, inte behöver du tänka att du är tråkig för din dotter nu?! Jag ser att du ger henne en chans till en mycket bättre och stabilare uppväxt! Vad är en tuff månad jämfört med en fin framtid?!

Funderar lite på det här att din dotter gillar honom. Det behöver inte betyda att det är jättesvårt att skiljas ändå. Ni har inte bott ihop och han har varit borta långa perioder. Nu vet jag egentligen inget om detta, men det är ju faktiskt möjligt att hans "ojämna beteende" har påverkat henne negativt också på samma sätt som du inte har mått bra av det? Hon kanske gillar honom för att han funnits där länge och för att mamma verkar gilla honom, men inte nödvändigtvis för att han får henne att "växa och må bra"? Tänker på berättelser om tveksamma uppväxter med en förälder som  inte var bra på att se barnet och dess behov. Som sagt vet jag inget, men det kan vara så att det här till och med är positivt för dottern.

Är ingen barnexpert men något man ofta får hör är ju att barn kan ta på sig skulden för föäldrars separationer. Nu är hon ju ganska liten och han har dessutom aldrig varit en del av er familj på det sättet, men det kan kanske vara bra att säga att du och han tycker om henne och att hon inte har gjort något fel. Kanske behöver du inte säga något ännu om du inet riktigt orkar eller vad hur du ska säga det. Han är ju fortfarande på resa och hade varit det i vilket fall. Samtidigt känner ju barn av hur vi mår och förstår ofta mer än vi tror. Kanske har hon redan förstått att det är något? Mne jag tror inte att det är så stort för henne. Hennes vardag och liv är ju ett liv tillsammans med mamma i samma hem. Den vardagen har inte förändrats ett dugg och ni finns fortfarande där för varandra!

Hur går det med allt?

Får jag gissa lite?

Kan det vara så att du är ledsen över att din Dröm om framtiden är slut? Att du är ledsen över att behöva ge upp det du har jobbat för länge? Att du är ledsen över att vara "ensam" igen? Att du är ledsen i och med maktlösheten som kom när han fattade beslutet och du inte hade kunnat påverka? Att du är ledsen för att du är trött och utmattad av alla känslomässiga stormar den sista tiden?

...men kanske inte att du är ledsen just för att du vill ha tillbaka förhållandet precis som det var?

I mina ögon händer det inget konstigt inom dig, bara något jobbigt som tyvärr hör till precessen att bryta upp någon. Inte ens de sämsta förhållandena är enbart dåliga. Det är klart att man behöver sörja ett uppbrott och att man kommer sakna de små fina stunderna som också är över. Man ifrågasätter och funderar och någon sorts självrannsakan kommer nog alltid. Samtidigt har du svaren redan. Du är max 50 % av ett förhållande och hade aldrig kunnat styra hela relationen för att undvika det som har fått dig att må dåligt.

Vet inte om jag egentligen kan hjälpa dig att förstå dig själv? Känner igen dina tankar från egna och vänners uppbrott. Tror det är en naturlig del av det helt enkelt... Ta hand om dig!

Har sagt det förut tror jag, men du behöver kanske inte tänka varken att han eller du gjorde fel? Ni är helt enkelt väldigt olika när det gäller "viljan till delaktighet i en partners liv". Det är bra att du vet hur Du vill ha det. Då ökar chansen att du är mer uppmärksam på just det här redan från början när du träffar någon ny. Förresten verkar du inte needy utan väldigt svensson. Alltså bör du ha väldigt stora chanser att hitta någon som vill ha det precis som du! För ditt ex däremot blir det nog svårt. Vet inte många som skulle vilja ha ett förhållande på hans villkor...

Har du något bra sätt att stoppa tankarna så att du får sova ordentligt?

...känner ändå att jag ska försöka ta tag i mig själv så jag är bättre rustad inför en annnan relation, och inte göra samma misstag . Vill inte hamna i samma sits  igen. Vill på nåt sätt komma till botten av vad mina misstag är och hur jag inte gör om dom.

Ja det tror jag är riktigt bra tänkt! Ett tips är kanske att fundera mer på Dina behov än hans? Det du skrev ovan om att vara needy "stämmer" ju enbart i förhållande till hans önskningar. Tror du att du har mest att vinna på att bli bättre på att anpassa dig till andra eller av att bli bättre på att vara tydlig med dina egna gränser och behov?

Bara lite hur jag tänker... Vet att det är lätt att fastna i fällan att ge sig själv en massa skuld för fel saker. Om man under förhållandet tar på sig en roll där man offrar en massa för att försöka få det att funka, så fortsätter man lätt i samma tankebanor efteråt. Låter lite som att du gör just det när du undrar om du kunde vara mindre needy, eller? Måste "svaret" verkligen vara att du skulle ha gjort ännu mer av det du försökte i förhållandet? Vet inte, men jag tror inte att det är bra att bli killens marionettdocka som försöker anpassa sig långt över de egna gränserna. Om jag struntar i vad som egentligen är viktigt och försöker "behaga" så blir jag ju samtidigt ganska missnöjd inombords. Men om jag inte mår bra så blir jag samtidigt mer känslig för motgångar. Jag kanske bråkar mer, blir petig med småsaker som inte är på "mitt sätt" och visar mindre kärlek osv.

Istället för att först tänka på vad jag tror att killen vill ha kan jag kanske ta mig själv? Om jag vet och visar vilka mina viktigaste behov är så kommer jag förmodligen vara trygg och må bra i grunden. Mår jag bra kan jag lättare ge och möta killens behov utan att det känns som att jag offrar något. Sammanlagt kanske jag kan vara mer flexibel och anpassningsbar om jag ser till att mina viktigaste behov är uppfyllda än om jag utgår från att försöka "offra mig för kärlekens skull"?

Visst finns det killar som inte matchar mig när det gäller mina viktigaste behov. Men vet jag vad behoven är kan jag visa det tidigt under dejtandet. Då vet vi helt enkelt på en gång om det är något att satsa på eller ej. Om nästa kille verkar komma nära dig snabbt och lätt så kanske du slipper försöka dra ner på ditt behov av delaktighet. Du kanske slipper hoppas om och om igen att det ska bli bättre snart?

Blev en lång utläggning... Är inte så logiskt att man kan "ge" mer om man först är egoistisk och tänker på sig själv, men jag tror att det är så. Vad tror du? Kan det vara något för dig att ta med till nya relationer?

Fint att du hittat en bra bok! =)

Så du är hellre i en dålig relation som du vet att du kommer att må dåligt av, för att det kan bli ännu värre med någon annan? Livet har inte mer att erbjuda någon som dig, du borde "nöja dig" med smulor för kan annars bli utan?! Det säger lite om hur viktigt det är att du börjar arbeta med dig själv, du är värd så mycket mer.

Jag tycker du denna gången ska ta lärdom från något han insett, att det kan faktiskt vara bättre att vara själv än att vara i en destruktiv relation. Nu delar jag inte hans sätt att se en relation men ur hans synvinkel så har han insett att han i denna relationen inte kan få det han vill ha, den kontroll och den makt han behöver.

Ur din synvinkel är det ju likadant, du vet någonstans djupt nere att du inte kan kompromissa till den nivå du skulle behövas för att matcha hans behov, du skulle utplåna dig själv helt. Kan du verkligen se dig själv i det huset med hans mor och syster? Kan du se att han skulle behandla dig med respekt? Kan du se hur ni samarbetar demokratiskt om får ett eget barn tillsammans? Kan du se hur hans "ideer" kan funka när din dotter blir tonåring?

Snälla, läs om dina egna trådar här. Du är inne i ett självbedrägeri just nu, av rädsla och otillfredsställda behov. Ni är två personer som inte passar ihop, finns ingen tvekan om det. Betyder inte att du och han inte kan passa ihop med någon annan, men just ni två är inte en match. Det förstår jag om du kan sörja, men att ringa och böna och be är att leka med elden, att du till slut krälar tillräckligt lågt för att han ska ta dig tillbaka, och du förstöra ännu mer av ditt liv och dig själv.

På ett sätt kan man säga att du är egoistisk just nu, SaraM1982 idag sätter sina egna behov för stunden före framtida SaraM1982, som uppskattar och värderar sig själv mycket högre än nu, som aldrig skulle låta någon behandla henne som hon blivit behandlad.

Menar inte att vara elak och jag är ingen sanningssägare, vad vet jag egentligen om dig och ditt liv?! Men gör mig bara så ont att se hur du gör dig själv illa, vill bara skrika "spring Sara, spring medan du kan, ta tillbaka ditt liv, du är värd så mycket mer".......

Tack båda två för svar.

Jag håller verkligen på att lura mig själv med alla mina tankar som :det var inte så illa och om jag bara varit annorlunda/, men jag är iallafall medveten om det och jag försöker tänka med hjärnan. Jag har idag läst alla våra mail till varandra och jag ser absolut en röd tråd i att vi inte förstått varandra!! Jag skriver i var tredje mail om att jag känner mig ensam och vill kommunicera mera , prata framtid. Han skriver i vart tredje mail att han vill att jag ska satsa på mig själv och inte utgå ifrån han, att han inte vill ta ansvar, eller så är det korta "Hej! Jag är i helsingfors, hemma på torsdag" mail. Sen har jag en del mail som jag aldrig skickat där jag i princip gjort slut och skällt ut han....eller gnällt på något som jag reagerat på. Blev helt trött bara av o läsa det.

Jag har liksom väntat på han, känns det som nu. Väntat på att det ska gå bra för han på jobbet och att han då skulle vakna upp och voila satsa på oss (flytta ihop, skaffa syskon).Han har arbetat antingen i andra länder eller varit hemma och kommit hem vid 12.00- 02.00 vissa perioder, varit borta på obestämd framtid pga olika orsaker några gånger. Och jag har hela tiden tänkt att snart så ändras det. Och nu. Nu har allt börjat lugna ner sig och då kraschar vi.

Detta är en egen analys och absolut inte till för att få mig att se bättre ut. Men en tanke jag har är att efterssom jag fram till för ett halvår sen fick lite bekräftelse utanför relationen genom att ha varit flörtig med andra(och det är fel i ett förhållande och inget jag är stolt över), och sen när han läst alla sms, msn konversationer och sett detta så har jag brutit allt det. Men då blev det också större påfrestning i vår relation därför att varje gång jag känt mig osedd så har jag tagit upp det och han har känt sig pressad och det har blivit bråk. Fram till för ett halvår sen så har jag ibland "tröstat" mig med att det åtminstonde finns andra som hade velat träffa mig, även om jag aldrig gjorde det så var det en liten "tröst". Och jag berätta inte lika ofta för han förut hur jag känt det men nu när där inte funnits något annat val än att ta tag i det så blev det för mycket för oss båda? För mycket ensamhet för mig och för mycket krav för han kanske..

Jag har tänkt så som du skrev att varje gång jag vill kontakta han och börja prata lösningar så väntar jag 24h, det är en bra regel för mig nu. Så förhoppningsvis så känns detta helt annorlunda längre fram.

Jag förstår heller inte dessa motstridiga känslor till honom. Jag antar att det är för att jag älskar honom trots att vi inte passar ihop. Jag vet att det inte funkar, så jag fattar inte heller varför jag försöker lura mig själv. Jag hoppas dock att det inte känns så här länge till och under tiden ska jag köra på det att jag inte kontaktar honom när känslorna och tankarna far omkring.

Tack Knet, för svar och tankeställare i denna tråden!

Nu har det fått gå lite tid och det känns faktiskt bättre. Det är en känsla som förvånar mig; att jag INTE känner mig ensam. Märkligt fast bra, det borde man ju göra efter ett avslut. Jag undrar väldigt mycket hur det ska kunna funka att vara vänner, vi hörs av  och konstigt nog nu när vi är vänner så skriver han om vart han ska resa och hur länge. Vi har dock inte setts. Tänker mycket på dottern, han vill fortsätta träffa henne (och mig), men hur hållbart är det i längden?  När/Om vi träffar nya? Känns jobbigt att då ha dels hennes pappa såklart men också han att bolla med, plus en ny??!! Ja, jag är en grubblare så detta har jag grubblat in på totalt nu. Kanske ska försöka att bara ta det lungt och se hur det blir, har ju ändå noll lust eller vill ens tänka tanken på en ny nu.

Tack What för svar.

Jag trodde att det var under kontroll förra veckan och kände mig bättre. Men gud vad det svänger, senaste dagarna har varit skit . Kände nån sorts känslomässig botten igår, vi umgicks alla tre, och i mig kom det upp alla möjliga känslor och idag känns hjärtat som ett öppet sår igen.

Du har rätt i att jag inte behöver veta exakt hur det ska bli senare just nu, utan ska försöka ta det som det kommer litegrann. Funkar det bra som vänner så gör det. Får vi se.

Jag tror inte jag ientligen ville umgås, det fick mig bara att må ännu sämre. Har i ett sms ikväll bett han dra...efter att han skrev att hans syn på min dotter är densamma som hans syn på alla hans vänners barn och att han inte haft nån relation med henne..detta skrev han nu efter 3 1/2 år med oss. Och jag kände bara att hur kan jag ha varit med en man som han. Varför har jag bara trots alla signaler fortsatt hoppas. Så svaret är nej What. Jag vill inte umgås. Jag kommer må bättre om vi bryter. Kommer inte ha en chans att bygga upp mig igen om han fortfarande finns i mitt liv. Vi kanske kan vara vänner nån gång men inte just nu, det är alldeles för infekterat.

Känns vemodigt, men nu efter 2 månaders skrivning här på forumet så känns det sorgligt att just ha brutit med honom men inte sorgligt för att jag vill ha han tillbaka eller längtar utan bara sorgligt för att nån har försvunnit.

Klart det är sorgligt när saker inte blir som vi har hoppas och klart det är sorgligt att lämna en period i ens liv bakom sig... Önskar att man kunde slippa den här delen av förhållanden som inte funkar! ...men i slutändan kommer man ju alltid ur det. Dessutom starkare och klokare än innan! Det här kommer att bli bra det också till slut! kram!