Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag skrev tidigare ett inlägg ; Sömnlös, nu skriver jag igen för jag måste bara få ur mej lite av all ilska.

Som jag skrev så åkte min pojkvän till sin dödsjuka pappa i Dubai för 1 1/5 vecka sen. Han sa inget utan jag var jätteorolig , sen ringde han i lördags och sa var han var och att han inte hade rapporteringsskyldighet emot mig. Sen dess (lördags) har jag inte hört ett ljud, så idag gick jag till hans farbror och fråga honom om han visste något. Det visar sig att han är i Iran med sin syster! ( de är därifrån), pappan mår tydligen bra och har inte varit allvarligt sjuk, och nu fick jag ett automail där det står att han är tillbaka i mitten av januari. Han har inte sagt ett ord om nåt av detta till mig. Jag är bara så arg, känns så respektlöst att göra så.

Ledsen är jag också. Skickade ett argt mail där jag skrev exakt vad jag tycker och som jag känner, han kommer han bli skitarg för att jag 1, prata med hans farbror 2, skrev mailet. I hans värld borde jag bara vara tyst och vänta. Överreagerar jag? Är det Ok att göra så mot den man är tillsammans med?

Ojojoj.. jag ser många fel och inget rätt i hur han beter sig i förhållandet. Hur har han varit som pojkvän tidigare? Jag har svårt att tänka mig att han har varit så kärleksfull och respektfull innan, eller?

Du får alltid 1 prata med vem du vill om vad du vill 2 säga till din partner vad du tycker och känner!

Om vi vänder på det hela, finns det något som talar för att du skulle acceptera detta och sitta tyst och vänta på hans nästa drag?

Ta hand om dig SaraM!

Tack allihop för era svar!

För att försöka svar så ja, jag funderar starkt på att lämna han, faktum är att eftersson jag skrev det mailet så kommer han nog lämna mig (vi har kommit in i en sjuk grej där jag inte får säga till då gör han slut).

Så här har han gjort innan med fast inte över så här lång tid. Han har rest iväg tidigare med utan att berätta sen blir han arg om jag säger något.

Han anser att han har all rätt att göra vad som utan att berätta för mig, typ jag ska vara glad om jag blir informerad. Tvärtom fungerar det inte. Jag kan inte stänga av min telefon till exempel för att måla en kväll då tycker han det känns otryggt.

Vi har redan varit tillsammans i 3 1/2 år, och min dotter tycker om honom , detta känns nästan värst :(, jag vill inte att hon ska bli ledsen om han försvinner. Han har aldrig bott med oss pga olika orsaker blandannat en gång för att han ansåg att han hade tillräckligt med ansvar för sin syster o hennes barn för att ta ansvar för mej och dottern med. Han och systern har ett i mina ögon konstigt förhållande, han försörjer henne och hon jobbar som hans personliga assistent. I mitt mail till honom bad jag honom att passa på att gifta sig med henne i Iran nu när de är där... att skriva nåt sånt till han om systern är ungefär detsamma som göra slut så jag tror att jag redan har brutit.

Känns bara hemskt. Men skönt att höra att det inte är jag som överreagerar. 

Ja det är sant, man är ju ingen rolig mamma när man mår så här.

Innan har jag alltid sett framtiden med honom, nu ser jag ingenting, är bara så ledsen.

Det jag vill för oss om jag får drömma, så flyttar vi ihop (bara vi tre, inte med hans syster o mamma), skaffar fler barn och tar hand om varandra, älskar varandra, känner oss trygga med varandra, arbetar var och en på sitt håll med det som vi brinner för. Det är viktigt för mig att man kan vara en familj.

Just nu känner inte jag att jag kan vara den jag är, jag får hålla inne alldeles för mycket och så som läget är just nu känner jag mig inte heller älskad.

Jag är livrädd för att bryta, för jag älskar honom. Kanske räcker det inte alltid med bara kärlek. Jag har alltid sagt att om man älskar så går allt. hatar tanken på att ge upp . Men jag vet inte längre.

Tack för att du svarar.

Tack knett99.

 Ja jag vett att får vi barn och bor ihop så kunde det blivit värre men jag hoppas ju på att det inte skulle bli det. En läskig sak är att han i somras sa att han hade tagit barnen om vi varit gifta och haft barn ifall jag skulle undnahålla/ljuga eller vara otrogen. Det skrämde mej massor just då, men har glömt det. Försöker kanske övertala mig själv om varningssignaler, för det som hjärtat säger är inte detsamma som hjärnan säger.

Jag känner ingen respekt nu nä.

Att det kan vara så svårt

http://www.terapisnack.com/topic/hjalp-jag-klarar-inte-att-gora-slut

Här finns lennys tips om fotot. Tycker det låter intressant med "vänster fot" och alla symboliska sätt att övertyga hjärnan om det man vill uppnå!

Nu satt jag precis och tänkte att det är jag som varit "dum", borde inte ha ringt eller skickat mail osv, fan, jag lovar att jag inte varit så mesig förr. Men precis kändes det som det var mitt fel, jag borde kanske varit så lugn i mig själv att jag inte blev orolig för honom osv. .

Vet inte om du redan hört det, men det här är en ganska vanlig sak om man är i en relation som trampar på en genom fysisk eller psykisk misshandel eller på något annat sätt är destruktiv. Man flyttar helt enkelt fram gränserna för vad man tillåter eftersom. Dels för att man vänjer sig och dels för att man måste det för att klara av situationen. Att du väljer att vara i en relation med någon som sårar dig med sina "dåliga sidor" är en stor konflikt för det inre. Då försöker man göra hans beteende rationellt i tanken eller tar själv på sig skulden. Det jag har citerat ovan låter precis som tankegången hos en misshandlad tjej. Ingen har medvetet gått in i situationen men har efter hand lurats in i att acceptera saker som man aldrig hade gjort förr.

Tänkte att det kan vara skönt att höra att det är lätt hänt att plötsligt befinna sig i en situation som din, där man å ena sidan kan se hur det ser ut utifrån men ändå inte kan känna och tänka helt logiskt kring situationen.

Att din situation är inte är dödsallvarlig ännu och att ni tex inte bor ihop tror jag är tur, men det är ändå inte helt lätt att ta sig ur ett förhållande bara för att man vet att det inte är bra egentligen. Fortsätt skrva och få hjälp att pröva dina tankar om du tvivlar på dem! Allt gott!

Allt prat om att alla andra tjejer var så snälla, men inte du, är en klassiker för att försöka lägga över skuld och vinna psykiskt över dig. Kanske är det medvetet eller inte, men det är nog därför och inte för att alla andra tjejer har varit "snälla". Varför är han inte med dem idag då? ;)

Visst kan det vara så att ni lockar fram dåliga "bråkiga" sidor ur varandra? Men är det just ditt fel? Nej, men däremot är det ju så att alla människor inte passar ihop just för att man inte blir harmoniska ihop. Ingens fel, men fel att fortsätta i det när man inte mår bra... Men just i ditt fall får jag allt säga att han går över många gränser och jag vet då ingen som skulle acceptera allt utan att reagera!

Det måste förresten inte vara fel att höra av sig och tala om vad man känner. När man säger att man ska försöka bryta kontakten helt så handlar det väl mest om att man inte ska riskera att dras in partners tokiga resonemang igen och återvända till en relation som man egentligen inte mår bra i. Men en annan sida av det är ju att det kan vara terapeutiskt att äntligen säga hur man känner inför hur man har behandlats. Likaså kan det ju hjälpa dig att förstå hur trött du faktiskt är på det här. Kanske kan det även hjälpa honom att släppa taget och inse hur ni inte mår bra av förhållandet?

Var bara uppmärksam på om du fastnar i de där tankarna som kommer av att du flyttat dina gränser, så går det nog bra!

Du försöker att få kontroll över något du inte kan kontrollera. Du kan bara kontrollera dig själv, och just nu gör du dig själv illa.

Han visar ju att han bara vill ha en "relation" med dig på sina villkor, inget annat. Så frågan är inte "var är han", utan frågan är hur du vill ha ditt liv? Vill du vara med någon som du redan nu anar har ett kontrollbehov och saknar respekt?

Och tycker du om den SaraM1982 som denna relationen gör dig till? Säger inte att "hans fel", ibland passar man helt enkelt inte ihop, så frågan är om detta är en relation du vill ha verkligen? Tror du han kommer att ändra sig om du tjatar tillräckligt? Tror du att ni kommer att få det bra bara du "kuvar dig" tillräckligt?

Vilket föredöme kommer du att vara för ditt barn om du stannar i en sådan relation?

Om jag vore du skulle jag ta ett steg tillbaka och fundera på vad jag pysslar med. Och ta tillfället nu när han "stuckit" att ta tillbaka mitt liv, ett liv utan en relation som inte kan leda någonstans.

Men, men, VARFÖR utsätter du dig för detta? Varför vara med en man som har så skev uppfattning om vad en relation är, som gärna ser dig tvätta och laga mat, men som inte tycker du är "värdig" att ens gå på hans toalett? VARFÖR sitter du och väntar på honom?

Jag kan ju inte veta, men min gissning är att han kan ha upplevt att "makten" i er relation skiftat bort ifrån honom för mycket, vill ta tillbaka "sitt kungarike". Därav dessa tydliga markeringar, visa dig "din plats". Så händelsen med toan har inget med den i sig att göra, utan en markering att "du ska inte tro att du....".

Vill du verkligen ha en sådan man? Tycker du inte att du förtjänar att vara älskad och respekterad?

Är det inte dags att sluta grubbla på var han är, sluta vänta på ett lillfinger från honom som du kan klamra dig fast vid, och återta ditt liv?

Om du inte gör det redan, så skulle jag råda att gå i terapi. Jag vet inte om det är något tidigare i ditt liv, eller hans påverkan, men jag tror du skapat ett "beroende" av honom som inte är sunt. Starkt av dig att nu ta små steg där du bryter lite mot hur du tidigare hanterat liknande situationer, men jag är så rädd att när han kommer hem så böjer du ned huvudet igen, ber om förlåtelse, tigger att han ska ta dig tillbaka, och lovar att "vara en ännu snällare flicka"......

Alla relationer har sina styrkor och svagheter, olikheter gör kompromisser nödvändiga, men grunden för en relation måste vara kärlek och respekt, och om jag inte missuppfattar dig helt här så har han inget intresse av att se dig som en "jämlike", en partner att visa respekt.

Idag skickade han ett sms som börjar med älskling sluta jaga mej för att skälla ut mig, och där han också skrev att han inte orkade rapportera till mig, han hade nog med sin familj och att efter att jag pratat med farbron så kan han inte berätta något för mig samt att han inte kan förstå att jag är orolig för honom. ..

Fan vad arg jag är på honom. Funderar på att byta nummer och också gå upp i rök, kanske lättare att gå vidare för mig då. Har börjat tänka bittra hämdtankar och jag hatar det, tänker att jag skulle vilja ge igen med samma mynt så han förstår. Men det är bara en tanke. Ska försöka gå vidare istället och släppa.

Tack What. Nej du har rätt, kanske behöver vi inte göra mer "uppoffringar", jag mår ju dåligt av hur mycket jag blir ensam med honom och han tycker inte om en relation där man berättar var man befinner sig. Vi kanske bara inte är rätt för varandra.

Jag har mått väldigt dåligt i de perioder där han dragit sig undan och jag har alltid känt det som att jag med jämna mellanrum åker ut i kylan och slutar på nåt sätt att finnas för han ( han kan stänga av, men jag kan inte), men när det var bra så var det väldigt bra, jag har ju varit lycklig med. Men spelar kanske mindre roll som du skriver ifall nån av oss inte känner att vi får det vi behöver för att må bra. Jag har hela tiden tänkt att så fort hans företag går bra då kommer det att bli bra, eller nu sista halvåret så fort han börjar lita på mig igen så blir det bra.

Jag behöver helt klart all den energin som går åt på detta till annat som bättre behöver den. Det gör så ont att tänka tanken att jag har lurat mig själv och att det som jag ändå kämpat så hårt för inte är något som inte finns. Känns som att jag ger upp. Jag har så gärna velat få oss att fungera, jag har alltid varit den av oss som peppat oss igenom hans deppiga perioder. Trött.

Det gör så ont att tänka tanken att jag har lurat mig själv och att det som jag ändå kämpat så hårt för inte är något som inte finns. Känns som att jag ger upp. Jag har så gärna velat få oss att fungera, jag har alltid varit den av oss som peppat oss igenom hans deppiga perioder.

Kan du inte istället känna att du kan vara nöjd över att faktiskt ha kämpat och testat alla sätt du vet för att få det att fungera? Jag tycker det är BRA att vilja få det att funka, att man vågar testa och att man försöker kompromissa en del för att se om lösningen finns där! Det är också BRA att våga bryta upp när man kommer till en punkt då man inte kan testa fler saker för att få det att funka.

Är inte rätt att du ska slå på dig själv över att ni inte matchar varandras behov! Du har lärt dig om er under hela tiden fram till idag, men först idag vet du allt du vet nu. Nu känner du att hans "perioder" tyvärr alltid kommer tillbaka och du vet att du inte mår bra av det. Att fundera över det och ta ett nytt beslut om er är inet att ge upp. Det är att aktivt påverka din framtid så att du har störst chans att må bra!

Man blir trött av att fundera så mycket som du har gjort de sista dagarna. Man blir också trött av ett förhålande som på lång sikt inte ger det man behöver. Hur tror du att du bäst hittar energi igen? Att dra i fler trådar kring honom ger kanske inte mer kraft? Kanske dottern, vänner, promander i snön och julmat kan ge dig några leenden?

En liten tanke... Vet du när han kan komma tilbaka till din stad igen? Kan kanske vara skönt att tillåta dig själv att pausa alla grubblerier tills dess? Hinner du njuta lite av helgerna och slappna av nu så är det säkert lättare att förhålla sig till tex ett "seriöst" avslut när han kommer tillbaka. Inget ni måste göra såklart, men.. Ja du kan helt enkelt avgöra då om det är något du vill. Just nu kan du ju inte få respons på saker heller och bara det är en anledning till att du kanske gör bäst i att pausa allt som rör honom? Hoppas ni får det fint över helgerna! Men fortsätt skriva när du känner för det såklart ;)

Edit - Mmm, jag bad dem ta bort det. Kanske inte upp till mig att avgöra vad som går "för långt" eller inte? Framförallt vill jag låta tråden handla om Er och inte "moral" ;)

nu skriver jag ändå.

han ringde på julafton och spela in ett meddelande, där han sa att han älskade och saknade...precis som att inget konstigt har hänt.

Jag blev så ledsen för det känns som han inte har en aning om hur senaste veckornas beetende har påverkat mig. han sa inte ett ord om att han bara försvann på obestämd framtid till dubai eller iran (var han nu är). så jag har skickat en massa sms tillbaks där jag skrivit allt, allt jag tänkt och tyckt och hur jag känner det, de var inte särskilt trevliga men jag vill att han ska veta hur jag har upplevt det. ingen respons på det.

Känns som han behandlar mig som en älskarinna.. önskar bara jag kunde radera han från minnet just nu så det kunde bli lättare att släppa.