Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

asbereger utredning. jag förstår inte varför jag ska göra en utredning det enda jag vill ha är lite mer samtals tid för jag måste reda ut en sak som varit. jag har inga problem i vardagen bara att jag inte just har nån motivation eller lust till nåt. men det är ju för jag mår dåligt över den där saken.

Hon vill att jag ska ta ha med nån som känt mig sen liten. Men jag vet ingen jag kan fråga.

Mina föräldrar har aldrig pratat kännslor å skulle jag ta med mamma skulle ju pappa få reda på det för båda jobbar hemma på gården. Om jag sa att nån skulle följa med, skulle dom fråga en massa, så det kommer bara bli jobbigare än nu. dom skulle undra hur jag fick kontakt med dom. Och då blir jag ju tvungen att säga genom psykolog. Och då vill dom veta vad som är fel. och det är privat och jag kommer aldrig aldrig säga det. För inte disckuterar ni ert sexuella liv med era föräldrar, det angår inte dom.  och skulle jag säga det skulle jag få håla mig borta från dom resten av livet. för dom skulle börja bete sig konstigt mot mig, å fråga en massa skulle jag svara skulle dom ändå inte fatta ett skit och ännu mindre hjälpa.

Men kan ingen förklara hur man ska vara normal som barn å bli godkänd att inte ha nån störning? Dom har ju aldrig bryt sig förr så varför ska jag bry mig om dom. Jag kan se hur nere som helst dom bryr sig inte går förbi å gör det dom ska, alltid stressade kan inte bara ta det lungt när man pratar. Jag gör bara dom en tjänst om jag inte säger nåt, jag påverkas inte ett dug av att dom inte vet. Jag har gåt hos psykolog lite över 2 år nu. brukar säga att jag ska till arbetsförmedlingen om jag är hemma hos dom nån gång å måste åka dit. Desutom är det jag mår dåligt av privat och det blir inte bätre ens efteråt om jag berätar. Kommer bara bli jobbigt att träfa dom för altid efteråt. 

Har jag asberger och inte kan bli helt normal, och aldrig komer kuna få det jag vill, ser jag inget värde i livet längre. för det är viktikt att man får det för alla. För varför kämpa mot ett liv man aldrig kommer nå?

Dom hjälper mig bäst genom att ge mig det jag säger jag vill ha.

Jag skäms inte över att jag mår dåligt, dom har bara inte med saken jag mår dåligt över, med att göra. Det är koncekvenserna om jag berätar som jag inte vill ha. Man kommer sjunka i värde folk kommer undvika mig för jag kommer inte vara attaktiv, jag kommer vara i boten på herarkin.

Jag sökte hjälp för ca 2 år sen. jag måde väldigt dåligt för en sak, jag var väldigt leddsen å upprörd viste inte vart jag skulle ta vägen. den kvällen gick jag till akuten å fick prata, sen dess har jag gåt hos psykologen. Jag hade samlat på mig mer å mer under 2-3 år, problemet blev bara värre tills allt explodera. Jag trode hela tiden att det skulle lösa sig men det gjorde inte det. Idag mår jag mycket bätre än då. Men jag behöver fortfarande prata å diskutera saken med nån vissa saker skulle jag kunna ta med nån nära vänn men har man ingen som man känner man kan prata om kännslor med så får jag ta det med psykologen.

Med att dom hjälper mig bäst genom att ge mig det jag vill ha. Menar jag att jag vill ha mer tider med psykologen. det bästa skulle nog vara att få väldigt mycket hjälp under en kortare perioder men så verkar inte dom jobba finns inte personal heler. men en gång i vekan skulle va bra.

Vadå? mina föräldrar kan inte ge mig nåt. Sa jag det nånstans?

aa nej mena psykologen men hon har väldigt fullt upp. är brist på folk.

det bästa för mig är om hon inte vet... ja jag är deprimerad och det har heller inte med att jag är psykiskstörd å har asberger. men det tycks inte ni förstå. ni vill tryka ner mig änu mer genom att säta på mig ett järnfel. bara för jag inte är lika mycket värd psykiskt enligt er... tänk om nån säger till er att ni måste göra en utredning och ni förstår inte varför ni har ju aldrig haft nåt problem med nåt, skulle ni låta dom göra det ändå?. det är presic vad som händer mig nu. det är ju inte så lätt att få vänner när man är deprimerad. även nu när jag mår dåligt har jag några vänner som jag umgås med ett par gånger i vekan. jag kan om jag vill det vet jag men är jag deprimerad så har jag ingen lust med saker, sen nu där jag bor finns inte de saker jag vill helst å som gör mig glad.. förut kunde jag känna hopp ibland men nu för några månader sen är det som att järnan har get upp att få den hjälp jag vill ha för att må bra igen. det är som kroppen har get upp att kunna bli bra igen.

jag kommer ringa till han som har hand om utredningen imorrn å kräva ett möte så jag får förklara så dom fattar. Får jag än stämpel på mig spom problem människa kommer jag ge upp mitt liv... Jag kämpar å kämpar men får inte den hjälp jag säger jag vill ha. Det kommer bli som när jag gick i skolan på ett ämne jag satt med mina klasskamrater i klassrumet det var ett ämne jag tyckte va kul å jag han med bra å så. Men av nån anledning flyttades jag ner till en liten grupp till de som hade det svårt. då försvan all min gnista, jag kände jag klarade det bra, men ändå fick jag inte fortsäta. vad är meningen då.

Ni försöker bara säta en stämpel på mig för jag behöver mer hjälp. Troligen kommer jag inte säga nåt till mamma för hon skulle säga det till pappa. Och säger jag det måste jag flyta långt ifrån dom så dom inte förstör mit liv totalt.  

tror inte att min depretion har med sex att göra säger du. jag vet ju vad det var som orsakade problemet jag måde aldrig dåligt inan det.  

Stopp och belägg Martin. Jag tror du får läsa svaren igen, med helt andra ögon. Jag ser absolut inget i de svar du fått, som på något vis alls skulle tyda på att nån vill trycka ner dig! Tvärtom, ser jag omtänksamma människor som verkligen bryr sig!

Oavsett vad en utredning kommer fram till, så ÄR du INTE din diagnos. Ev diagnos är bara till för att du ska kunna få den hjälp du behöver, inget annat. Jag har själv varit hos en psykiatriker idag och gått med på att äta mediciner som jag inte vill ta. Om jag har problem, men vägrar lyssna på andra, kommer det att bli som det brukar bli. För att komma vidare, måste man ibland, även om det känns avogt, lyssna på andra, för att på så vis hitta nya vägar.

*kramar*

martin- okej, jag svarar på din fråga: Ja, det skulle jag! Du vet ju att något gör att du inte mår bra, och de är experter och gör inte sånt här för att det är kul eller för att jävlas med folk.

Var nu snäll och svara på mina frågor.

Alla mäniskor fungerar olika och det finns inte ett sett som funkar på alla människor med liknande problem.

Och vad skulle det va för annan hjälp som skulle funnka?

har dom kollat dig generad för nån diagnos? om inte kan ju du bli helt av med problemet, men får du en stämpel på dig som jag kanske får att ha asberger blir du aldrig av med det.  att hela tiden veta att man har fel i hjärnan gör ju att man ger upp direkt istälet för att fortsäta när man vet man har nåt fel. för det är liksom ingen ide.

Ja något gör att jag inte mår bra. men det är inte asbeger iallafall. får jag prata å diskutera med nån så blir det bra. jag vet bäst själv vad som jag mår dåligt av.

så om dom är experter betyder det att dom är felfria och begåvade och så social man ska va som anses normalt? och jag aldrig kan bli så bra som dom? dom tror säkert att dom vett en masa om sociala saker om kärlek å sånt hur det fungerar och tror dom kan allt om det. men jag vet nog nästan mer.

Det är för dom vet ju inte vad jag känner. jag har ju aldrig fåt det som jag velat för som ensam kan man inte göra ett skit. tänk om jag hade fåt det jag velat. hade fåt ett högre betyg än g som var det högsta möjliga i den grupen. hade kanske måt bra idag om jag fåt den samtals tid jag vill. men istälet ska man göra nåt som enligt andra är rätt för mig.

Instämmer till fullo med vad what skriver!

Japp jag har diagnoser *hehe* en hel hög! Men inte innebär det att jag på något vis blivit annorlunda. Det är inte diagnoser eller andra människor som begränsat mig mest i livet, det är min egen syn på mig själv och hur jag hanterar saker och ting! Om det är något som påverkar negativt, är det din egen syn på det hela! En diagnos är bara några läkares åsikter på ett papper, vad du sen gör av det är helt upp till dig, precis som allt annat i livet.

Det kanske låter styggt, men den enda som kan ändra på saker och ting är du själv. Jag har haft oerhört taskiga förutsättningar från start, men inte fan är det en ursäkt för mig att inte ta ansvar för mitt liv. Jag har precis som du blivit satt i specialgrupper och klasser, gick ut skolan med ofullständiga betyg. Jag flyttades runt i olika fosterhem under min skoltid. När det var som värst, gick jag i tre olika skolor under en termin (bla specialklass på BUP). Klart det påverkade mig negativt, men det fråntar inte mig ansvar. Det är aldrig för sent att göra något åt det. Jag har i vuxen ålder läst upp mina betyg och det står dig fritt att göra det samma. Att skylla på omständigheter och andra håller inte. Det kan såklart vara en förklaring, men är bannemig ingen ursäkt! Vi måste själva ta ansvar för våra liv och det är vår skyldighet att göra det bästa möjliga med de förutsättningar vi har, ingen diagnos i världen ändrar på det!

*Bamsekram*

Du har rätt i att sex är viktigt och kan ge kraft, men jag tycker att du har hängt upp dig på sexet för mycket, som om det skulle lösa dina problem, nästan som en tvångstanke, om du bara får sex så är alla dina problem borta? Jag tror dessvärre inte på det. Jag vet inte din bakgrund, och jag märker att du inte riktigt vill ta in råd och tips, eller andra vinklingar som andra här på Terapisnack ger till dig. Dom gör ju det för att dom vill hjälpa dig, och jag med. Det verkar som att du tolkar allt till din egen nackdel, och vad någon än säger så tolkar du det som att den vill trycka ner dig, eller att alla andra vill se sig som bättre än dig. Men det är inte sant, och det vore nog bra för dig att verklighetspröva det, kan det vara så att du missuppfattar och att andra kan vilja dig gott??? När du skriver på terapisnack tolkar jag det som att du ändå söker hjälp och vill må bättre, men sen stretar du emot och tänker inte ens tanken att kanske dom andra har något gott att ge dig? Mitt tips till dig är att åtminstone fundera lite till om det kan vara så att de andra inläggen kan ha klokheter, och att dom kanske vill dig gott. Ge det en chans. För om du tolkar precis allt till din egen nackdel hur kan du då orka fortsätta skriva här? Många som skriver här är inte experter (inte jag heller) men har livserfarenhet och upplevt många svåra saker i livet, som har empati och medkänsla och kan förstå på ett sätt som andra inte kan. Många av oss har diagnoser, får behandlingar och utredningar, inte för att vi är sämre än någon annan, utan för att vi behöver det, för att det ska vara en hjälp till fortsatt behandling. Som jag ser det så är du din värsta fiende. Genom hur du tänker sänker du dig själv. Ingen här har sagt att du är sämre än nån annan, ändå drar du såna slutsatser fast ingen sagt det. kan du själv se hur du gör? Hoppas jag inte verkar för hård mot dig, men det här är såna funderingar jag får när jag läser i den här tråden. Ingenting av det jag har skrivit nu är för att sänka dig, utan för att berätta vad det är jag ser i din text och hoppas att du ska kunna komma vidare och tänka i nya banor. Hoppas iaf att du får precis den hjälp du behöver och så småningom träffar en tjej som du kan ge och få kärlek av, plus allt gott som gör att du får må bättre.

När du söker jobb har du förresten ingen skyldighet att betätta för arbetsgivaren att du har aschberger, eller något annat.

nej sex kan inte lösa problem men det kan ge lusten å motivationen tillbaka att klara problemen. jag är som sagt inte ute efter nåt långvarigt vill bara ha sex med olika personer ett tag, inan jag vill ha ett förhålande vill jag ha got om tjejkompisar å vänner. och kunna bli ihop med den tjej jag vill. inte bara vänta på slumpen som de flesta andra gör. du tror inte på det men har du själv vart utan sex i exempelt 4 år mot din vilja? de flesta som får sex med jämna melanrum när de vill, säger nämligen så att sex inte är så viktigt men själva får dom det ibland. ett halvår klarar jag mig utan sex sen börjar jag känna lite frustration. men helst vill jag ha det varje dag.

Jo jag tar in allt men jag fokuserar på det jag vill ha mer svar på.

Sanigen är den att alla vill anses bätre än andra undermedvetet. exp sätt 10 personer i ett rum de skulle efter ett tag börja dela in sig i herarkin automatiskt en ledare som bestämer å en längst ner en som har lägst värde sen hamnar alla på nån plats imellan 1-10. det siter i sen vi bode i grotor och ingen uppfostran eller regler i världen kan hindra att det blir såhär. samhälet rör sig mer åt det feminina i media och så och de säger att det är fult dåligt att göra si  och så . men det får tillföljd att killar som växer upp idag vet inte hur man ska vara manlig å kunna vara atraktiv för kvinnor. väldigt kul hur mycket man kan lära sig om vårt betende av grotmäniskan.

Tänk om jag vill bli psykolog eller kurator då? då är det nog inte så bra att ha diagnos papper hos läkaren. när jag är hos en kurator eller psykolog då känner jag att dom ser ner på en för dom vet att dom har en utbildning som inte jag fattar förstår mig på. eller ens kommer in på. ibland skulle jag villja bli psykolog bara för att bevisa att jag med kan det.

Det finns ingen mall hur man ska vara. Det är få människor som bara kan gå runt och välja och vraka vilka de vill ha sex med. Det är ditt ansvar att må bra, och att skriva att det är föräldrarnas ansvar tills man flyttar hemifrån är bara att lägga över ansvaret på någon annnan. Grejen är att du vill inte ta åt dig något. Det är fel på föräldrarna och psykologen, det är fel på tjejerna runt omkring. Alla ser ner på dig i ditt tycke. Du utmålar dig väldigt mycket som en martyr, och du har en bild av din omgivning som ärligt talat är rätt sorglig, i din värld verkar alla onda och känslolösa ting som är ute efter att göra dig illa eller se ner på dig.

Sedan tycker jag att det är ganska respektlöst att skriva till generad att "Ja men under den tiden fick du ju det nödvändigaste troligen. jag är väldigt hård klagar inte över små grejer." Har du läst någon av generads trådar? Men du tycker ändå att det hela är en tävling där du haft det värst av alla. Folk är inte ute efter att sätta dit dig. Om de gör en aspergerutredning på dig är det väl för att du uppvisat symptom som tyder på sådant. De vill göra det för att hjälpa dig. Jag är ingen expert, och jag säger ABSOLUT inte att du har asperger, för det kan inte jag avgöra som inte känner dig, men du uppvisar ett par typiska aspergersymptom när du skriver. Med det menar jag inget illa, utan kanske mer att även din psykolog sett de symptomen och för säkerthets skull vill göra en utredning för att förenkla för dig.

Du matar dig själv med samma tankar hela tiden. Att tjejer har det så lätt, dom får alltid killar utan att behöva anstränga sig. Men det är inte sant!!! Där vägrar du att ta till dig vad flera säger här. Jag är tjej, och det är helt enkelt inte sant. Jag skrev ju om min bekant 36 åriga kvinnan som aldrig haft en kille. Du generaliserar för grovt och det blir inte sant för att du säger det hundratals gånger. En annan barndomsvän fick inte en kille förrän hon blev 23, sen har hon bara haft en kille  ca ett år och nu varit utan i 12 år. Så det finns jättemånga tjejer som har svårt att träffa killar, fast det inte är något fel på dom.

Jag tog absolut inte illa upp, vill du tro att jag mådde bra under mina tonår, tvångsomhändertagen och runtflyttad i olika fosterhem, skolor, behandlingshem och inlåst på ungdomshem eller BUP, så gärna för mig. Men du drar förhastade slutsatser. För mig ändrar det ingenting alls, men för dig skulle det ändra en hel del, om du kunde förstå att ingenting som skrivs i den här tråden på något vis är för att sänka dig. Tvärtom bryr vi oss alla genuint om dig. Jag vill och tycker att du precis som jag förtjänar att må bra. Jag tycker att du är värdefull och just därför känner jag frustration, när du envist upprepar saker som uppenbart inte stämmer, saker som blivit tankefällor och som sänker dig. Du vet att du behöver hjälp av andra. Ska det gå vägen måste du börja lyssna på andra. Du behöver på intet vis lyssna på mig, men någon måste du hitta som du kan lita på! Det sätter jag mitt hopp till!