Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Vet inte var jag ska posta detta med tanke på att jag skrev om självmordstankar på grund av depression, Så postar bara här och låter moderatorerna eller admin flytta den om den ligger fel.

 

Jag är 18 år och i ca 4 år har jag gått omkring med känslan att vara helt värdelös. Det började när jag gick i 8an lite smått med smått oroande för framtiden och hur jag skulle hinna med allt i skolan för att jag låg nästan alltid efter. På den tiden tyckte man att det var bara normalt att oroa sig lite smått över allt och gick vidare med det som om det inte var något. Men när det börja närma sig vinterlovet i 9an så kände jag fortfarande att varje gång jag kom efter i skolan eller varje gång något dåligt hände mig ville jag bara försvinna, Vilket utvecklades snabbt till tankar om självmord. Sen dess har det gått 3 år och jag har vandrat omkring med känslan av värdelöshet och tomhet.

 

Jag har aldrig riktigt gjort något åt saken för att jag växte upp med två föräldrar som båda har extremt svårt att visa känslor, Vilket gjorde så att jag också fick svårt för det, Så jag finner det extremt jobbigt att prata med någon om nått när dom vet vem jag är, Det är lite lättare men fortfarande svårt att göra det här som anonym, Kommer förmodligen sitta ett bra tag och dividera över om jag ska skicka inlägget eller inte.

 

Men hur går man vidare om man inte kan prata om det och att verkligen försöka söka upp någon för att prata om det med gör bara allt värre. Kan jag inte be om hjälp kan jag ju aldrig få hjälp, Vilket förmodligen kommer sluta med att jag agerar på mina självmordstankar. Därför lyckades jag komma till denna sida och efter ett tag av att kolla runt samlat mod till att skriva ett inlägg, Men hur går jag vidare om jag inte är kapabel till att be om hjälp?

Du uttrycker dig bra i skrift. Jag har ett tips till dig, skriv! Det gör jag, först skriver jag om det som är onämnbart, sen läser jag och smälter. Därefter e-postar jag det till min terapeut. Sen kan han hjälpa mig på traven om jag helt går i baklås.

Om jag ångrar att jag skickat det? Varje gång *flinar* Men å andra sidan, känner jag lättnad också, efter varje gång jag vågat ta mig igenom det!

Du kan ta ansvar för ditt mående, genom att börja tala om det med andra. Du, likväl som jag, vet att ingenting blir bättre när man maler på likadant, dag efter dag, i sin ensamhet! Med lite hjälp på traven, blir det lättare att bryta sina tankar. Hur man tänker, har stor betydelse. Säger inte att det är enkelt, men det går att förändra! *kramar*

Hej!

Jag har precis som du svårt att prata om känslor och har fram tills nu hållit inne alla mina problem för mig själv i 25år. Började fundera på självmord som utväg redan på högstadiet men lyckades på något sätt härda ut fram tills nu men för två veckor sedan satte mina förälrar in mig på en akut psykiatrisk vårdavdelning. Där fick jag prata av mig alla problemen med en psykolog och helt ärligt har jag aldrig mått bättre än just nu. Känner en framtid för första gången på 13år. Så försök söka hjälp och prata av dig med dina problem och gör inte samma misstag som jag. Men det är inte lätt att söka hjälp, jag klarade det inte själv men hoppas du är starkare än mig :)

Sedan så använde jag mig av en dator där jag skrev upp alla m ina tankar och problem som jag sedan visade för psykologen. Funkar bättre för mig eftersom man ibland inte kan få ut det man vill säga. Testa det!