Tårar som vägrar att sluta rinna...

Terapisnack » Fråga våra Experter och Rådgivare - de svarar så fort de kan, de arbetar idellt. » Familjeterapi - parterapi - relationsproblem - kärleksbekymmer

Tårar som vägrar att sluta rinna...

susson22

Medlem
Joined: Jul 2009
Posts: 37

Nu är mitt helvete tillbaka..min man sedan 11 år tillbaka har äntligen bestämt sig...men svaret blev inte som jag hade hoppas på..han vill skijas.!!

Han o jag har nu haft ett break på 6 mån för att känna efter hur han vill..och i dag kom svaret..mitt liv har kastats omkull än en gång...jag o barnen gråter och vet inte hur vi ska gå vidare...vi vill bara att pappa ska komma hem igen...

Jag har skrivit tidigare om min relation med min make, tillsaken så har han gått igenom en konkurs och har ekonomiska problem..

han har alltid varit en glädje spridare i sin omgivning så därför är allt detta så svårt att förstå..

Om någon av oss hade strulat med en annan så kunde jag väl aceptera det..men det är inte så hos oss.

Han menar på att känslorna är ej de rätta och han älskar mig inte som han borde - detta sa han idag..

Dessa ord kan jag inte förstå, det jag har fått de senaste tiden är dubbla budskap av honom..han säger tex...nog älskar jag dig i dag..eller du är min lila rosenknopp..typ..eller flörta.. klart att man blir knäpp av detta ..!!

Man kan inte ge ett budskap ena dagen o så nästa dag en annat... det är så jävligt mot mig..jag känner mig så lurad och sviken...

Han vill att jag ska skriva på papprerna men jag vägrar för jag känner att vi är inte finito med varandra fast han säger det..

Så nu griper jag efter varje litet halmstrå för att rädda det som går...i kväll så bad jag han att vi kunde ju vara typ singlar och ändå umgås utan krav på varandra för att se om vi lyckas bättre....kan just nu bara hoppas...enligt mig så känner jag att han har inte gett oss en ärlig chans och han sumpar just nu bort oss till vrakpris..

Hur går jag och barnen vidare från botten igen...susson22

Skrivet för 7 månader sedan #
knet99

Raiting 8,5
Joined: Mar 2009
Posts: 1 989

Att han bestämt sig betyder inte att han inte älskar dig på många plan, det betyder bara att det inte räcker till för hans del. Och inte alls konstigt att han ena dagen kan vara fylld av känslor, kanske tro att det är ni i alla fall, för att nästa dag känna att det bara inte fungerar. Naturligtvis förvirrande och grymt mot dig, som får dubbla budskap, som slungas mellan hopp och förtvivlan, men han behöver inte vara "lögnare" för det.

Jag kan inte ens föreställa mig den smärta du känner, hur grymt det känns när du har alla de känslorna du har och de inte är besvarade. Att han inte vill mer, har bestämt sig, definitivt. Men blir lite orolig när du skriver "jag o barnen gråter och vet inte hur vi ska gå vidare...vi vill bara att pappa ska komma hem igen...".

Låter kanske grymt och ofattbart för dig, men för era barn är detta bara en katastrof om ni som föräldrar gör det till en katastrof för dem. För de har fortfarande en mamma och pappa, även om de föredrar att ni bor tillsammans så kommer de att klara en separation, hitta en ny vardag med tid med dig och sin pappa. Men att känna och vara delaktiga i din smärta är däremot en katastrof för dem, hoppas att ni lyckats hålla dem utanför den dramatiken.

Och du kommer att hitta en vardag också, men kommer naturligtvis att ta tid. För om jag förstått det rätt har ni haft mycket fint du och din man, och självklart kommer mycket att ändras. Men ni är på vissa sätt fortfarande en familj för ni har barn tillsammans. Ni kommer att hitta ett sätt att se till deras bästa, föräldrarollen, och samtidigt gå vidare på varsitt håll.

Men ont gör det, att lämna det sista hoppet om att det blir ni två igen.

Jag är ingen expert, bara vad jag tror.

Skrivet för 7 månader sedan #
gungfly

Seniormedlem
Joined: Nov 2009
Posts: 57

Hej

Jag går igenom samma helvete som dig just nu. Min man har valt att gå ifrån mig efter 13års förhållande och han är stenhård - det finns ingen önskan från hans sida att ge oss en ärlig sista chans och det gör ont - jätteont!

Han säger själv att vi överlag har haft det skitbra men att han känner sig tom och orkar inte mer o att han känner sig tillplattad av mig när vi har diskussioner. Och att han inte vet vem han är längre utan att han måste hitta sig själv...

Jag pendlar mellan förtvivlan, sorg, hat, hopp, ångest och förvirring hela tiden...

Men jag har äntligen insett att det spelar ingen roll hur mycket jag än bönar o ber o hoppas - jag måste acceptera att han vill inte ha mig längre och det finns ingenting jag kan göra för att få honom att ändra det beslutet. Men jag ska också erkänna att även om jag har insett det i hjärnan så har inte känslan i mig insett det än ; ) Det är många, många tillfällen som jag ligger o funderar på hur jag ska "vinna" honom tillbaka... Men jag inser att när jag ligger där o fantiserar så är det bara mig själv jag gör illa!!!

Så mitt ända råd till dig är att försök gå vidare med ditt liv. Ditt o barnens. Försök hitta tillbaka till glädjen i ditt liv. Jag har en otrolig stöttning av mina vänner. De ringer, kommer hit eller jag kommer till dem - o de orkar lyssna på mitt ältande om o om igen. Och för varje vecka som går så märker jag själv att mitt ältande får nya nyanser - nyanser av att inse fakta och att hitta ett sätt att ta kontroll över mitt liv igen... Försök! Det går även om det går upp o ner. För mig går det upp o ner flera gånger om dagen - men det är bara att acceptera det också och tänka att det faktiskt inte bara går neråt.

Ta hand om dig!

Skrivet för 7 månader sedan #
susson22

Medlem
Joined: Jul 2009
Posts: 37

huja vad jobbit för dig också...lider med dig!!

Idag har vi pratat per telefon om hur vi ska göra...vi ska ligga lågt och se om känslorna kommer tillbaka på naturlig väg ...har även sökt stöd och hjälp via min svärmor men hon var ganska neutral...även hon är chockad över hans beteende...verkar som hon har svårt att ta inn detta och vet inte vad hon ska göra...typ.. blunda o hoppas att det löser sig..

Jag har idag sagt åt han att söka läkar vård för (enligt fam terapin så var han i en livskris...när detta började för ca 6 mån sedan ) ev utmattningssymtom....det jag nu famlar efter är om han är i behov av lyckopiller för att komma på fötter igen...som vår sista utväg...han svarade att han skulle fundera på saken..för han och barnens skull inte min..

Jag tror inte att han ser hur illa han mår...mina närmaste vänner (ej släkten) ser och kan inte fatta vad han håller på med...de känner inte alls igen denna annars helt skojfriska ,positiva, kärleksfulla kille..

Har även pratat med barnen om pappa och att vi har det jobbigt just nu , men att jag o barnen ska kämpa för att få hem pappa igen...även om chansen är liten...

så länge det finns liv finns det hopp...kram....

Skrivet för 7 månader sedan #
susson22

Medlem
Joined: Jul 2009
Posts: 37

Jag har varje ledig tid ägnat mig åt att söka info om utbrändhet, deppression,mm för det är den enda orsak som jag kan ana ligger till grund i han beetende just nu.

I dag sa jag hur jag upplever det hela och visst var jag arg och sårad men jag var ganska lugn ändå....berättade att varken jag eller barnen kommer att ge upp vår pappa utan han ska hem till oss...jag försökte skaka om honom och säga sluta svammla din familj behöver dig..jag behöver dig!!!

Medans vi pratade så sa han att han måste tänka på sig och sina känslor, han var kall och sammanbiten..hans blick var stundtals svart o kall som den var i somras ...inte alls den kille som jag känner..

Mer och mer när vi satt o prata så hör jag en nerstämd,deppig, sorgsen, vilsen, man som bara vill fly..inte kämpa.....han har gett upp!!!

Ja vet inte om han tog in det jag sa men jag hoppas..jag blir så himla ledsen och deppig av att se han må så här dåligt och inget kan göra..

Han sa att han skulle söka läkarvård, men risken är ju ganska stor att han kommer att säga till läkaren att han mår bra..

kan bara hoppas att läkaren genom skådar han..

Dagarna flyger iväg och jag får inget gjort , jag bara vandrar omkring i huset och väntar på min kärlek men han kommer inte....barnen längtar efter pappa!!

Före hans slutgiltiga beslut så var han mycket hos oss..nu fem minuter inne när han kommer för att mata djuren..han o jag prata en gång om dagen i telefon...jag känner mig så otroligt ensam nu i juletider när nära o kära träffas och har det mysigt...vill att helgerna ska fort passera så allt blir som vanligt me jobb o skola o dagis...

Visst finns risken att jag blir lämnad igen, sårad, sparkad på men just nu så måste jag vara stark även för hans skull, han är ju min man...och jag älskar honom av hela mitt hjärta...

han hade kämpat på samma sätt om det hade varit jag som var sjuk..

kram susson22

Skrivet för 7 månader sedan #
Nanna van Berlekom

Expert
Joined: Sep 2007
Posts: 665

Hej Susson22,

Vill börja med att säga att jag verkligen känner med dig. Det är väldigt svårt och tungt i en relation när ena parten drabbas av depression eller liknande. Din man mår uppenbarligen väldigt dåligt just nu, och visst gör du rätt i att stötta honom och finnas där. Men du måste också lyssna på hans behov och respektera hans beslut - hur ont det än gör. Om han är deprimerad måste han jobba med sin depression, hitta tillbaka till livsgnistan för att kunna känna och ge det han förut gjorde. Trivs han inte med sig själv och sitt eget liv, är det svårt att möta upp och ge mer till någon annan. Antideppressiva kan vara till hjälp, men jag skulle rekommendera terapi först och främst och eventuellt en kombination. Men inte bara medicin - det kan ta udden känslorna men löser inte grundproblemet.

Och fundera över vad DU behöver nu för att få tillvaron att fungera? Kan par/familjeterapi vara ett alternativ för er?

Skriv igen!

Nanna

Nanna är kognitiv terapeut, utbildad i Master Powerthinking - www.powerthinking.se, Marital Therapy Powerlove och Power Health.
Nanna jobbar främst med ångest/panikångest, dålig självkänsla och relationsproblem. Kontakta Nanna på nanna@comunicera.se eller 0738014096

Skrivet för 6 månader sedan #
susson22

Medlem
Joined: Jul 2009
Posts: 37

Hej Nanna...

Det ligger mycket i det du skriver om att bara äta mediciner, terapi är ju också nödvändigt för att komma sig ur en deppression...

skall i morgon försöka att ringa till familjterapeuten som vi kontaktade i somras..hoppas hon kan hjälpa mig att gå vidare i mina tankar och känslor typ hitta en strategi för att hjälpa komma på fötter igen...samt hur jag ska kunna hjälpa min man..För jag vill ju hjälpa han..

Det jag behöver mest just nu är Kärlek !!! visst har jag mina barn men de kan inte ge mig närheten och ömheten som bara en kille kan göra..gud vad jag längtar efter att få krypa upp i hans famn och känna hans kärlek ...snart har det gått 7 månader sedan vi hade mysigt tillsammans..inte konstigt att jag längtar så mitt hjärta håller på att spricka...

Iveckan så fyllde han 31 år och han ville inte fira utan var o jobbade istället...jag blev helt ställd HAN ..som annars brukar fira och baka alla möjliga kakor och tårtor som han hittar recept på.. var är det för fel på honom, jag bara undrar???

Igår så sa han att det lutar åt en personlig konkurs..o livet som alkis vore bättre...jag har en längre tid förstått att något är på gång men jag önskar att han kunde dela detta problem med mig..men han är inte alls villig..vill bara klara det själv...

Jag frågade honom om han känner sig misslyckad pga ekonomin och att han inte tycker att han duger för mig...Han svarade att det gjorde han inte utan att det var inte det...Men det har ja svårt att tro på eftersom han har så höga förväntningar på sig...försökte säga åt han att jag har pengar vi löser det här tillsammans, men han ville bara fly undan mitt prat...åååå vad ja hatar han just nu...när ska han förstå att jag vill bara hjälpa o stötta honom..jag är inte ett elakt monster som vill skada honom..Jag är hans FRU!!!!

Varje gång jag ser honom så vill jag bara kasta mig i hans famn och det gör så fruktansvärt ont att han inte vill ta i mig eller vill bo hos mig och barnen..gråter gör jag varje kväll han åker hem till sitt hus men jag försöker vara stark och inte vissa han det men ibland misslyckas jag...

I kväll var vi på 60-års fest hos svärmor och vi uppträdde som vanligt glada och positiva men jag gråter inombords för jag vet att det är nog sista gången som jag är med....utbytt mot något annat..fan vad ja hatar mina negativa tankar, mina hjärnspöken..

Visst har även jag blivit dumpad under åren och vägen har varit svår men jag har aldrig varit med om detta beetende i en separation/skilsmässa att man ena dagen säger en sak o i nästa en annan.. eller vägra se att man har ett psykiskt problem.. Utmattning/ deppression/utbränd...samt att hans ögon är glada ena stunden för att i nästa stund vara svarta..jag blir rädd och får inget grepp på det här..VAR ÄR MIN MAN SOM JAG GIFTE MIG MED????

Jag skulle vilja få lite tips av andra vars sambo eller maka/make har gjort någontig liknande som i mitt fall...att vilja skilja sig under en troligtviss "deppression"

Gör man typ såna här saker under en sk utmattning/deppression..slänger man bort sin familj och sårar de som man igentligen borde vara stolta över ....???

Är det någon som vet... skriv till mig..hjälp mig att förstå!!

kram Susson22..

Skrivet för 6 månader sedan #
susson22

Medlem
Joined: Jul 2009
Posts: 37

Orkar snart inte leva mer, nu måste jag få hjälp...åå vad jag hatar mig och mitt liv!!!

Skrivet för 6 månader sedan #
susson22

Medlem
Joined: Jul 2009
Posts: 37

Hur ska jag klara mig igenom en skilsmässa..hur!? ? herregud vad håller på att hända framför mina ögon..Varför just jag??

Snälla nån hjälp mig ...jag dör inombords av sorg..

På fredag firar vi 11 år tillsammans..11 år som han vill kasta bort..vad ska jag göra?? Det är kört jag vet det.. men jag kan inte förstå hur man kan göra så här efter allt som vi har ihop..

Skrivet för 6 månader sedan #