Svårighet i relationer.

Terapisnack » Diskussionsforum » Borderline - tomhetskänslor - humörsvägningar

Svårighet i relationer.

higHLow

Medlem
Joined: Apr 2009
Posts: 37

Låg självbild. Klängig. Kan man någonsin ändra det, eller måste jag försöka överlista mig själv resten av livet och agera så som jag tror att jag borde? Jag gillar inte vem jag är och vem jag har varit. Sedan vet jag ingenting om, men jag vet bara att människor någonstans alltid är samma.

Jag vill ta mig själv på allvar. Jag vill ta för givet att jag är någon som någon vill ha. Och jag tror aldrig riktigt på när han säger att han älskar mig. Ingenting är konstant. Jag förstör allt för mig själv för att jag inte litar på någon. Jag förstörde kärleken med kontrollbehov, svartsjuka och misstänksamhet. Jag går i terapi. Jag vill att det ska gå snabbt. Jag antar att jag vill veta hur det kommer att bli, och vad jag har att se fram emot?

Skrivet för 1 år sedan #
MissPrint

Medlem
Joined: Apr 2009
Posts: 26

Känner igen mig i det du skriver. Även jag önskar att jag kunde "bli hel" snabbt, laga mig själv, ändra mitt beteende och tankemönster fortare än kvickt. Och visst tappar man ibland hoppet och tron om att man kan förändras, men faktum är att man faktiskt kan må mycket bättre och finna verktyg till ett bekvämare liv. Visst har vi kanske en lång väg att gå; huvudsaken är att vi inte ger upp!
Du verkar ha kommit ganska långt på vägen med både insikt och terapi. Hoppas du orkar hålla huvet uppe, kämpa på och inte ge upp så lovar jag att göra detsamma.
-Vi ses på mållinjen

Skrivet för 1 år sedan #
higHLow

Medlem
Joined: Apr 2009
Posts: 37

Underbart. Alltså inte att du har samma problem, utan att vi är flera. Terapi hjälper ju, men effekten av den försvinner efter ett tag. Men kanske inte allt, och till slut kanske det vettiga stannar kvar längre.

Jag har läst ra böcker av två författare som skriver ihop: Åsa Nilsonne och Anna Kåver.Vet inte om du läst? Lycka till! Berätta gärna hur det går.

Kram

Skrivet för 1 år sedan #
martakajsa

Medlem
Joined: Nov 2008
Posts: 24

Jag känner också igen mig. Kan bli väldigt klängig i relationer, och det är min egen självbild som spökar där. Det är svårt att ha stabila relationer när ens egen självbild inte är så stabil...

Jag tror att det kan bli bättre. Även om det känns riktigt svårt och oövervinnerligt ibland. Det beteende vi har, är ju något vi har lärt oss, och man kan lära om. Kruxet är att det inte går så snabbt, men det går. Jag tycker man har kommit en lång bit på vägen bara genom att inse att man har ett problem som man bör förändra.

Skrivet för 1 år sedan #
higHLow

Medlem
Joined: Apr 2009
Posts: 37

Jo, det går att förändra men jag förbereder mig på hårt arbete. Det är ju också skillnad på teori och praktik. Jag kan inse vad i mitt beteende som ställer till det för mig, men i en reell situation handlar jag ofta impulsivt och låter känslor styra. Känslor är ju ofta inte helt befogade, men tar stort utrymme och jag låter mig styras av dem i för hög grad. Att jobba på självbilden tror jag är nödvändigt. Terapi och annan inspiration i form av böcker tror jag på.

Några andra tips?

Skrivet för 1 år sedan #
Admin

Administratör
Joined: Okt 2009
Posts: 8 979

Jag har samma problem..klängig och agerar för mkt på impuls o blir dramatisk:( ...men det som ibland kan stoppa en känsla ,en impuls, är att gå in hur det skulle kännas om den andre gjorde/sa så till en själv.Sen vilka konsekvenser det får, att säga eller göra på ett visst sätt. Så mkt terapi, o kanske åldern, är i 30-års åldern, får mig att i vissa fall backa lite innan jag agerar, tänka till varför jag känner som jag gör. Vad det bottnar i...

Skrivet för 1 år sedan #
higHLow

Medlem
Joined: Apr 2009
Posts: 37

Jag är också snart 30. Tänker fortfarande väldigt kortsiktigt och gör och säger saker som får konsekvenser som är hårda och jag ångrar, men inte i så stor utsträckning som förut. Det var till exempel längesedan jag sa upp från ett jobb på dagen eller spenderade alla pengar första löneveckan för att sedan leva på inget... Men fortfarande; agerar ut ilska och frustration över sådant jag egentligen inte har rätt att vara arg på, är rädd att inte vara omtyckt, funderar för mycket på vad andra tycker om mig och har svårt att hitta min egen identitet.

Skrivet för 1 år sedan #
Admin

Administratör
Joined: Okt 2009
Posts: 8 979

Ja, det där med ilska är svårt. Jag kan ibland tycka att det är så orättvist att jag ska gå runt och fortfarande söka en helhet inom mig. Många av mina vänner är stabila, små lyckliga familjer. Känner att jag dag för dag möter mitt kaos inom mig. Som en envis storm som rör upp saker. Ofta önskar jag mig lugn, vill bara känna mig hel. Som om jag inte hade en stabil kärna. Utan rör mig i små partiklar, flyter, smälter samman för att sen gå isär...Flummigt kanske. Men jag känner saker inte är konstant inom mig, bara fäckvis. Kram!

Skrivet för 1 år sedan #
devilizh

Medlem
Joined: Mar 2008
Posts: 44

Är också klängig,svartsjuk i relationer..överdramatiserar ofta situationer enligt andra men för mej är det inte att överdramatisera utan det är så jag känner. jag är en känslomänniska. har dock träffat en tjej nu där jag inte klänger överdrivet o är inte heller överdrivet svartsjuk. vilket får mej på o fundera på känslorna jag har till henne. el om det bara är så att jag har lärt mej något, el kanske det bara är så att jag äntligen träffat någon som förstår sej på mej o vet hur man ska handskas med mej *förvirrad*

Skrivet för 1 år sedan #
M 36

Ny medlem
Joined: Sep 2009
Posts: 2

Hej! Jag har just förstört förhållandet med mitt livs kärlek. Jag är 36 år och har just lämnat ett 3-årigt förhållande bakom mig: Jag saknar honom så det gör ont och jag vet inte hur jag ska klara livet utan honom. Men jag har stött bort honom, varit arg, varit kängig, velat ha all hans kärlek, inte vista min tillit att han älskar mig (kan någon älska mig?). Vi har inga barn och jag vet att också han gjort mycket fel och att jag inte bara kan skuldbelägga mig själv. Jag hade en dröm om familj med honom; förstod aldrig att hans tvekan berott på mig och mitt betteende. Misstänker starkt borderline. Vad fan gör man?

Skrivet för 11 månader sedan #
Tsunami

Ny medlem
Joined: Sep 2009
Posts: 2

jag är svartsjuk på er, jag är nyt här, jag är bara trött och känner bara .......för mycket för ingenting .........plus allt som ni säeger......

Skrivet för 11 månader sedan #
kelda

Seniormedlem
Joined: Okt 2007
Posts: 323

Inte lätt för oss kan jag säga.......som oxå har svårigheter i relationer till män och hänger upp mig på saker,rädd för svek osv! vill så gärna bli sjävlständig men HUR??

Skrivet för 11 månader sedan #
mintax2

Rating 7
Joined: Okt 2009
Posts: 463

Hej.
Jag känner igen mig i det ni andra skrev om klängighet. Jag är 42 år... Usch, det är en skitjobbig känsla. Jag kan aldrig slappna av och vara mig själv, utan måste hålla tillbaka den här klängigheten, det är inte speciellt mot killar utan mot alla...Jag kan inte bara vara avslappnad och som vanligt...Behöver bekräftelse hela tiden, eller väntar på att bli sedd...men ju mer jag behöver det desto mer ignorerad blir jag. Det blir en ond cirkel... så till slut blir det så himla jobbigt med relationer att jag orkar inte med...drar mig undan. Känner mig avvisad. Mycket skönare att vara ensam och slippa undra ifall nån gillar en, ifall man är accepterad... Särskilt jobbigt på arbetsplats (sjukskriven just nu), jag upphör att fungera på jobbet om jag inte får bekräftelse, uppmuntran...då stiger ångesten och jag drar mig undan igen...
Dina tankars ursprung är ditt eget sinne

Skrivet för 10 månader sedan #