Hej!
Nu ska jag försöka berätta på ett smidigt och kortfattat sätt. Jag har pojkvän sen tio månader tillbaka, vi bor ihop också. Är inte förlovade!
Som person är jag fruktansvärt svartsjuk, (finns ett inlägg om det också!) men jag tror där ligger mer bakom än bara dåligt självförtroende/självkänsla och svartsjuka.
Jag gjorde ett test på paranoid personlighetsstörning och jag fick "score 53" så att säga.
Om jag beskriver relationen till min pojkvän eftersom jag inte har vänner alls merän min tvillingsyster (min familj helt enkelt) så ser den ut följande; Jag är enormt, obeskrivligt svartsjuk. Det räcker han skriver med någon i sms, whatever, och han har en relation till denne person (även han skriver med killar tycker jag det är jobbigt), varje person han pratar med är han intresserad av. Varje tjej som är med i filmer/på TV/på bilder vill han ha sex med, tänker han på, är han intresserad av. Varje gång vi har sex tänker han på någon annan.
Förstår ni vad jag menar på ett ungefär?
Jag vet inte om jag är smart på psykologi eller vad det är, men ibland kan han säga saker där han "tror" han är smart, men det är han inte, för jag listar ut direkt vad han menar, vart han vill komma o.s.v. Som om jag kan läsa hans tankar. Jag Vet allt.
Om han kanske skriver att han är lycklig, eller fall han säger att han är lycklig med mig, älskar mig och sånna saker så tänker jag direkt "Varför säger han detta? Är han bara glad för han pratar med någon annan? Utnyttjar han mig så länge tills han kan få hon den där han "pratar" med?"
Han säger att jag kommer med "psykiska psykningar", han sa det häromdagen då jag Visste att han pratade med någon annan. Jag hade nämligen läst igenom en MSN-konversation med han och hans kusin, där stod om mig, och jag Visste att allt handlade om mig, dem bara pratar om mig, där är bara negativa saker, han kommer lämna mig. Dem hade pratat lite om mitt humör och att jag var deppig och att i min blogg lät det som jag var självmordsbenägen. Jag "misstolkade" alltihopa jävligt snabbt. Men i min hjärna skulle då min pojkvän göra slut med mig för han orkar inte med mitt humör och att jag är deppig. Och att där finns andra än jag.
Han säger även att jag är egoistisk, eller avundsjuk liksom. Att allt jag gör eller som han ska göra ska vara till min fördel. Grejen är den att han har kanske rätt... Ibland. Men det är inget jag erkänner. Klart man vill må bra och vända saker till min fördel, varför ska andra ha det bättre? T.ex, vi går ett nedtrappningprogram för tramadol, och igår innan vi skulle sova så tog han sin sista tramadol, så sa jag direkt rätt kallt "du har väl redan tagit den?!" Han blev skitsur, för det är inte första gången jag gör så. Avundsjuka att han ska ta fler och känna sig hög och må bra utan mig. Jag bortförklarade det genom att säga "Men, jag vill bara inte du ska förstöra nedtrappningen och fuska. Jag har varit sugen hela dagen, hur kul är det då när du känner något av det och inte jag? Hade det varit du som varit utan och jag hade kännt av tramadolen så hade du kännt samma sak." Men det sa han att han inte hade gjort. Men jag vet att han hade gjort det, vem hade inte det liksom?
Jag kollar upp allting på datorn, från vad han sökt på google för filmer till varenda liten smilgubbe han gjort till någon i en konversation.
Jag får väl sluta här. Men det mesta är nog med, svårt och skriva ner allt i ett inlägg såhär, men hoppas det blev tydligt ändå.
För övrigt har vi en bra relation, kul ihopa och trivs tillsammans!
Â
