Igår natt läste jag igenom min gamla dagbok från när jag var 13 år. Det var det året då jag ständigt började må dåligt över mig själv och det var första gången jag skar mig själv. Det var också det året då mobbningen i skolan satte igång på allvar och då mina föräldrar plötsligt blev hårdare och mer kritiska mot mig än någonsin, samtidigt som jag gjorde allt vad jag kunde för att skapa mig själv en egen säker och självständig identitet... vilket jag misslyckades med totalt efter två års ihärdiga försök i motvind.
När jag läste den gamla dagboken fick jag en slags plötslig insikt över mig själv och livet. Efter 4 års ständig självömkan kände jag att jag hade fått nog.
Hela det här året har jag grävt ner mig själv i mina problem. Hela året har jag spenderat åt självömkan och regelbunden självskada... och jag kände mig bara så sjukt trött på det! Jag ville plötsligt lämna allting bakom mig, gå vidare och bli stark. Och det kändes nästan som om jag skulle kunna göra det, sådär fyra på morgonen, vimsigt storsint som jag var.
Nu känns det fullständigt hopplöst...
JAG är hopplös.
Jag känner mig bara så socialt inkompetent, otillräcklig, töntig, patetisk, tråkig...
Jag försökte tidigare idag att (bara för skojs skull) skriva en dejtingsajts presentation av mig själv då jag efter några rader insåg att jag bara verkar sjukt patetisk. Och jag var ändå väldigt positivt inställd när jag skrev den där presentationen. Men hur positivt inställd jag än är så kommer jag inte ifrån vem jag är...
Min presentation blev någonting i stil med "hej, jag är en kort, socialt tillbakadragen, hämmad tjej utan någon form av socialt nätverk vars enda intressen är att måla och skriva. Dessutom är jag allergisk mot i princip allting och är fullständigt okapabel att stå upp för mig själv." fast i en lite mer kryptisk och långdragen version då.
Jag önskar att jag var någon annan... Jag önskar att jag hade en kompisgrupp som jag kunde festa med, gå ut på stan med... bara ha roligt med. Jag önskar att jag inte vore något j*vla omöjligt allergipaket. Jag önskar att jag vågade ta för mig, stå upp för mig själv... att jag kunde känna mig tillräcklig och trygg med att prata med folk som inte står mig oerhört nära. Jag önskar att jag vore intressant... och att jag vågade leva...
Men jag hade varit tvungen att vara någon annan för att våga...
Det känns som om jag går miste om allting... samtidigt vill jag inte "ta del av livet". Det är så mycket säkrare att hålla sig undan, att bara se på...
Jag skulle aldrig våga gå på en fest. Aldrig!
I skolan går jag bara omkring tyst för mig själv. Den enda gång jag egentligen pratar med någon är om vi t.ex. på engelskan ska sitta i en grupp och disskutera någonting. Jag har till och med skapat mig själv en egen liten lek där jag räknar antalet ord jag säger per skoldag.
Det känns inte som om jag skulle kunna ta del av gemenskapen, som om jag skulle kunna prata med de andra... Det känns som om jag verkligen inte har någonting att komma med. Det känns inte som att jag har någonting att prata om! Jag känner mig så sjukt annorlunda från de andra... Det känns som om jag lever i en helt annan värld ibland.
Ibland lyckas jag vara social med de andra.. Eller jag lyckades med det från och till första året av gymnasiet... Men jag lyckas aldrig hålla mig kvar i det där "tillståndet". Jag lyckas bara vara social och avslappnad ett litet tag, någon liten dag, sedan drar jag mig undan... medan de andra skapar allt starkare vänskapsband och kommer varandra närmre drar jag mig undan mer och mer tills jag är helt utesluten.
Nu känns det fullständigt omöjligt att ens hälsa på någon i klassen.
Och som jag nämnde innan så har jag misslyckats totalt med att hitta en säker och självständig identitet... När jag var 13 - 15 år var jag väldigt inne på att se annorlunda ut, på att vara annorlunda med allting... antagligen i ett försök att hitta mig själv. Jag hade aldrig lyckats passa in, så jag bestämde mig för att göra tvärt om, för att sticka ut så mycket som möjligt... dock endast utseendemässigt. Jag var lika tillbakadragen och tystlåten som alltid, fast med ett oranget självklippt spretigt hår och galna second-hand kläder... Och jag blev såklart mobbad för det... Hela högstadiet bestod av ständig mobbning... varje dag hela tiden... och jag stod aldrig upp för mig själv. Jag fortsatte se konstig ut, lät dem hålla på som de ville och lurade mig själv att jag inte tog åt mig av allt de gjorde och sa...
Efter att jag slutat nian gav jag upp totalt. Jag blev helt besatt av att gå emot allt jag blivit mobbad för... och jag är fortfarande besatt av det... Och jag tänker på min gamla högstadie klass varje dag. Jag drömmer ständigt drömmar om hur jag hämnas på mobbarna och om dagarna är jag helt besatt av att fantisera om hur jag motbevisar min gamla klass med mitt "nya utseende". Jag kan inte ens lyssna på musik utan att tänka på vad de gamla klasskamraterna skulle tycka om den.
Dessutom är jag nästan för beroende av mina föräldrar. Jag tror på allting de säger. Tar åt mig precis allting och vågar sällan säga emot dem. Om jag säger emot dem, om vi hamnar i ett bråk så är det ändå alltid jag som ger mig.
Jag lyckades aldrig med en komplett revolt, lyckades aldrig slita mig riktigt fri... och jag kommer nog aldrig riktigt göra det... Även efter att jag flyttat hemmifrån kommer jag säkert att vara beroende av andras åsikter om mig och tro på varenda ord... jag kommer klä någon annan i föräldrarollen...
Usch, nu har jag verkligen tjaffsat på här. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag ska ta mig ur det här... Jag ville bara skriva av mig... kanske se om någon känner igen sig eller har någonting tänkvärt att skriva.
