Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Ja du, går inte att säga vad som är rätt eller fel för dig, är nog en olöslig ekvation, du blir tvungen att välja det minst dåliga för dig.

Om det vore mig själv hade jag nog valt vännerna, eftersom familj är något som alltid finns där, medans vänskap ändå i många fall är beroende av hur ofta man träffa, hur mycket man investerar i de vänskapsrelationerna.

Men beror också på hur nära vännerna är. Om vännerna är nära, så kan du ju bo där familjen finns, men kommunicera med vännerna via telefon och typ MSN, och åka upp en helg då och då och bo hos någon av dem?

Har du verkligen inga vänner där familjen bor som du "tappat"? Kanske skulle beslutet underlättas om du försökte åka hem lite oftare, och ta upp några av de gamla vänskapskontakterna där? Ni kanske gled ifrån varandra, men åren har gått, du och de har förändrats, att finns goda förutsättningar för att ta upp de kontakterna igen?

Hej Lena!

Får jag fråga varför du inte tror att du skulle kunna träffa nya vänner nu? Som jag ser det verkar det ha lossnat nu och du har kunnat få vänner. Kan det inte hända igen? Kanske går det lättare för var gång du försöker? ;) Är det dags för jobb nu så innebär det ju att du fortsätter träffa nytt folk och kan börja umgås mer med några av dem. Dessutom har du klassiska knep som att gå en kvällskurs eller träna ihop med folk. Vad som passar bäst vet du säkert själv, men jag tror inte att du ska behöva ge upp med inställningen att du aldrig kan få en ny vän!

Tror du förresten att din relation till dina vänner skulle förändras om ni inte var i samma stad? Precis som knet99 säger så kan man prata mycket i telefon, skriva mail fram och tillbaka eller prata via msn. Dessutom kan man vara bra på att boka in helger ihop och verkligen ha kvalitettid ihop när man väl ses. Ibland kommer man nästan närmare de som man träffar någon weekend då och då än de som bor nära för att man inte bara stress-träffas mellan jobb, handla på konsum och tvättider. Hur ser du på det? Samma sak gäller för familjen. Kan du hitta på sätt att förbättra kontakten med dem även om du inte bor där?

Blir ledsen av att höra hur uppgiven du låter, men jag ser inte riktigt att det måste bli så dåligt. Om det är dags för jobb nu tänker jag först och främst på att det öppnas ytterligare en möjlighet att träffa nytt folk som läggs till de vänner och den familj som redan nu bryr sig om dig! Tror du inte? Ta hand om dig!

Hej!

Tack för ditt svar.

Jag ser det inte som omöjligt att träffa nya vänner. Dock har jag ägnat så oerhört mycket tid och energi på att hitta vänner och gått igenom så många besvikelser att jag inte känner att jag orkar med det igen. Dessutom ger ansträngningarna allt som oftast inte utdelning. Därav min mycket lilla vänskara på ett par personer.

Jag lider dagligen av att inte ha det umgänge jag skulle önska och att inte ens kunna träffa nån kompis då och då skulle göra att jag mår ännu sämre. Som du är inne på, att ha vänner på distans. Jag tror inte på det med vänner på distans, det blir aldrig samma sak som att ha någon att bara gå över till för en fika.

Familjen finns ju alltid där men jag har så pass dålig och sporadisk kontakt med de flesta i min släkt att de inte blir något stöd. Det finns heller inga möjligheter att förbättra dessa relationer då det sedan länge alltid är jag som ska ringa för att kontakt ska uppstå.

Jag har varit på ett flertal arbetsplatser och har ingen positiv erfarenhet av detta vad gäller att hitta nya vänner. Oftast har majoriteten varit mycket äldre och personer som redan är etablerade i en stad med vänner, släkt och familj.

Sorgsen

Jag tror inte att det bara är den som "är ensam och söker vänner"'s fel att denne inte hittar vänner. Jag tror att de människor (lite överdrivet sagt) som stöter på (krockar ihop) med någon som söker kontakt och själva har vänner att de har en attityd av "Jaha-och-vem-är-du-jag-känner-inte-dig"-mentalitet vilket leder till att det blir en "lose lose"-situation (man brukar ju tala om Win-Win situation) åtminstone från den persons sida som söker vänner (d ä r e m o t  kan ju den som blir "uppsökt" och har vänner tolka det på ett helt annorlunda sätt - påträngande etc?) och då kan det upplevas som att det svenska samhället är "uppbyggt" för isolering?

Jag har ett närlivs som drivs av nysvenskar och jag brukar kalla det för "Lilla Israel" just för att det är sådan positiv stämning i butiken - alltid liv och rörelse. :) Jag blev erbjuden kyckling med bröd (är stamkund då jag har en svaghet för drycken "Pucko" :D) och jag blev inte skärskilt förvånad (både far och jag har gjort resor utomlands, far har gjort folklivsstudier etc) då jag känner mig mer som en EU medborgare än som svensk trots att jag är svensk.

Jag åkte tåg Sverige-Tyskland-->Tyskland-Sverige: Det var hur trevligt som helst bara man passerat den svenska gränsen, alla pratade med alla, Italienare drog skämt om Mussolini, jag blev - i olika stadier under resans gång - bjuden på både cigaretter, öl, vin, cigaretter igen, man pratade högljutt och skrattade, tjoade och stämningen var allmänt uppsluppen. Jag hjälpte 2 tjejer från GB att komma rätt i Berlin (de kunde ingen tyska och var dessutom duktigt berusade) fick själv hjälp av en tysk som tog sig tid att gå en b r a bit på Hbf (centralstation) med mig för att jag skulle komma rätt.

Åkte hem från Tyskland, somnade (av alla intryck och lite vin ;)) vaknade i Danmark, somnade om och vaknade: efter en stund slogs jag av: "Vaad tyyyyst det verkar vara här :O :O...har det hänt något? Jag frågade en tjej vad klockan var och fick ett kyligt svar tillbaka "15.30" blev förvånad tills det slog ner som en blixt från klar himmel: "Ajusteee.... vi är i Sverige igen" :P

Jag ska inte tråka ut TS med mina privata (om än mycket trevliga) upplevelser utan det jag vill få sagt är att jag tror att vi svenskar är ett "isolerat folk" och exemplet ovan (plus många andra) styrker detta påstående tycker jag, eller snarare jag tycker mig se ett mönster av att det skulle kunna förhålla sig på detta vis, även om jag inte på något vis kan säga att jag sitter inne med någon sanning, och jag tycker att det är olyckligt för egentligen skulle det inte behöva vara på detta vis:

Jag tror att den som söker vänner (sökande) i de flesta fall ÄR trevlig och inte kan sägas vara påträngande eller otrevlig, jag tror att det är sällan som sökande blir får nobben för att denne är genuint otrevlig. Nej jag tror att den som får en förfrågan om att bli vän (mottagare) nöjer sig med det denne har och kanske tänker/tycker "varför ska jag söka/accpetera han/henne som vän jag har vänner och har inget behov av att söka nya dito?" och resultatet blir lamt. En del av problemet tror jag beror på att många känner att man måste få ut något/vinna något på att lära känna den nya människan, emedan i andra kulturer tror jag att man förutsättningslöst är genuint nyfiken på andra personer? Men här i Sverige är vi inte nyfikna på varandra: vem vill veta vad han/hon köpte för byxor eller har för intressen om det inet gynnar samtalet/situationen/mottagaren?

Någon har sagt att "Barn och fyllehundar säger sanningen" och jag vet inte om detta är sant, men jag föreställer mig att om man tar kontakt med någon utan uppenbar anledning så kan folk i sitt stilla sinne tänka; han/hon är nog, full, efterbliven, eller konstig, just för att man går utanför normen - som här i Sverige är "sköt dig själv och skit i andra", "ensam är stark" och dylika metaforer.

Jag tror att svenskar måste lära sig att bli mer vänliga, mer internationella inte bara i själva resandet utan vara mer emotionellt själständiga i tanke, och handling, vara mer transparanta i själen: bara för att Folkhälsoinstitutet eller tex. Socialstyrelsen ger ut en publikation/film i hur man ska älska (detta gjordes på 70-talet) eller nämnda publikation om hur man "umgås med främlingar på ett säkert sätt" (och hade Styrelsen gett ut en dylika hade rådet säkert varit "ge inte ut ditt nummer, adress eller namn men var trevlig, utåtriktad, social, glad, en  trevlig sälle, ja en "amassadör" för Sverige) så hade folk följt denna om inte till punkt och pricka så i varje fall till 98%? :P För om vi väljer en kultur där man ska försöka kombinera Styrelsens (i detta fall fiktiva) råd kommer aldrig människor att lära känna varandra, det skulle vara som att försöka sätta ihop två kontakter av samma typ, 2 honor, eller 2 hanar - det går inte är min övertygelse.

Att jag inte har något bra råd till TS beror på att jag tror som kollegorna att det:

a) finns forum som man kan träffa nya vänner på (på denna sidan finns tex. en "vänner"-avdelning) som nämnts på gymet eller på caféet etc.

b) det inte ligger i TS personlighet att hon ej får vänner

Slutsats: TS gör inte fel, det är mottagarna som bör tänka till och vara mer öppna. TS gör nog sitt bästa för att var öppen och utåtriktad (man kan knappast kräva att hon ska offra sig så pass mycket att hon dansar naken på skolgården eller firmafesten för att någon ska "se" henne. Nej övriga medborgare måste rycka upp sig och bli mer "emotionellt och själsligt mer självågende individer" :)