Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag försöker, jag tränar ofta o spelar tennis, jag har en personlig tränare, men ingen handlingsplan. jag kan inte acceptera det som hänt mig, min hälsa är helt förstörd, kan aldrig återställas. det jag var med om var så svårt att det var ett under att jag överlevde det, efter en sådan misshandel är det väldigt svårt att komma igen. jag gör allt för det, men jag ger upp hela tiden, för det är en hopplös kamp.

men jättebra förslag jag fick, tack så mycket, jag ska se vad jag kan göra. uppgivenheten tar tyvärr alltid över dock för jag är så förstörd.

Ja det förstår jag, jag vill ha en handlingsplan, måste bara ha en bra coach som pushar mig o ser vad jag går för, behöver uppmuntran när jag får det tunga svarta molnet över mig, när uppgivenheten blir för stark. jag gillar att sköta om min kropp o vara hälsosam, jag behöver mycket stöd. jag vill så mycket egentligen, bara det att livet är så tungt o svårt, hoppas mitt lidande kan lindras avsevärt. depressionen gör mig så paralyserad den dödar allt liv i mig.

Jag får prata med min terpaeut om det, jag behöver så mycket. för mig är mitt liv värdelöst, jag måste stänga av allt obehagligt för att orka med livet överhuvudtaget. när jag blir trött kommer tankar om självmord.

Genom att ta små steg, ett i taget, i rätt riktning. En liten stund i taget, när det är som värst!

Jag blev trampad av en häst och rejält skadad för några år sen. Kommer aldrig att bli återställd till den jag var. Det tar tid att lära sig acceptera nya förutsättningar, men det går, ett litet steg i taget. Jag vet inte vad du varit utsatt för, men det finns alltid hopp. För min del, sitter de största svårigheterna i mitt huvud. Min oförmåga att inse mina begränsningar. När jag lyckas tänka positivt, klarar jag också att leva utifrån de förutsättningar jag har, ett litet steg i taget. Desamma gäller de psykiska skador vi tvingas acceptera och leva med. Alla måste vi utgå ifrån just våra förutsättningar *kramar och blåser all positiv kraft jag förmår*

*hjärtsmiley*

Hej igen efHope :)

Det är ju så du känner, men du vet ju själv att det både är möjligt, och att du inte är slut, det har vi jut tillsammans kommit fram till. :] Hur har det gått med planering, få ner det på papper, snacka med terapeuten? Det kan ju även vara så att det kan finnas några saker du skulle m åbra av, att antingen skära ner på, eller upphöra att göra(destruktiva vanor, negativa vänner, arbetskamrater, dålig chef, en familj som inte är så bra på att stötta, osv). Svårt att komma att må bättre, om man fortsätter göra sådant man mår direkt dåligt utav.

Jättebra att du ska ta det där snacket. :)

Så vad ska du göra nu då, så du kan slippa känna dig dum från och med nu, d.v.s. att vad för saker är det nu du ska göra och tänka, som är positiva, vuxna, mogna och intressanta? I den tid som är nu, är det viktigaste vad du gör av den tid du har just nu, inte det som varit, att i stor mån fokusera kring dåtiden, tiden som varit, i nuet, lägger mer onödig tid till dåtiden.

Så vad händer nu? Ditt samtal är ju ett mycket bra steg, vad mera? :)

Jättebra! :)

Så länge du väljer att arbeta på förändring, så är ju förändring möjlig, så fort du slutar att arbeta med dig själv, osv, så kan det sannolikt inte ske någon förändring alls.Nu hårddrar jag det, men kan ju liknas med en on-off knapp, när "on" står på, så händer det saker (ibland snabbt, ibland långsamt, ibland någonstans emellan), men ställer vi in knappen på "off", så händer inget mera.

Så jag tycker du kämpar på bra nu, och visst, du, som alla vi andra, kommer nog att "falla på vägen mot att må bra", men det är oundvikligt, men som de flesta andra så kommer även du kunna hitta bra strategier, tankar, känslor osv, som gör det lättare och lättare för dig, att resa dig upp igen, och fortsätta leva vidare med dig och ditt. :)

Jag vet att det slutar med självmord, jag mår alldeles för dåligt för att orka leva. det är inget som kan göra att jag mår tillräckligt bra igen, det är omöjligt. det är mitt eget fel att jag mår som jag gör. tyvärr, jag ska sluta med terapin omgående, det är meningslöst. jag mår fruktansvärt dåligt.

Nej jag kan inte se hur det ska bli bra, hur det än blir blir det inte bra, kunskap och erfarenhet ser jag inte som värdefullt, jag värderar livskvalitet, välbefinnande, trivsel. nu är det lidande vantrivsel låg livskvalitet, som leder till självmordstankar. hur ska jag kunna må bra ? jag är super seriös med mitt liv, kan inte smälta det som hänt, spelar ingen roll hur många år som gått, det är lika svårt att leva med det nu, som det var för 20 år sedan. lika eländig känner jag mig. jag vantrivs så fruktansvärt med mitt liv. lider av att det är så obehagligt det är som att leva i ständig skräck alltså. helt förstörd är jag. jag förstår inte hur något ska hjälpa mig, och hindra mig från att ta mitt liv. för mig är det en utopi, fullständigt omöjligt. 

jag sitter här och är förtvivlad ledsen uppgiven, tänker på hur jag ska ta livet av mig, för jag ser ingen annan utväg överhuvudtaget.

Hejsan Hope :)

Hur går det med dina samtal? Och hur går det med dig själv?

Spelar det så stor roll vem du varit? Jag anser att det är nu viktigare vem du vill välja att vara från och med nu. Att du tänker dig blå, på vem du varit, kommer ju knappast hjälpa dig frammåt i nuläget.

Så om du gör en lista här, på vem du vill vara, på hur du vill ha det och på vad du vill göra, vad är dina svar då?
(och såhär, t.ex. "jag vill inte vara si eller så", eller "jag vill inte göra si eller så", eller "jag vill inte ha det på si eller så vis", får du ta och skriva en annan gång, nu är det positivt tankegångar som gäller ;) )

Jag har egentligen inte så mkt att säga då Lenny redan skrivit i sina inlägg ungefär de saker jag också tänkt när jag läst tråden. Men jag skulle vilja skriva två saker. Först så verkar ju den springande punkten, eller "huvud-knuten", sitta i hur du så länge klandrat dig själv för en specifik felsväng i livets vägval. Jag tror att du oavsett vad detta vägval kostat dig, måste berarbeta detta i den riktningen så att du förlåter dig själv för det och slutar fokusera dina tankar ständigt på OM du inte gjort så just den där gången. Det verkar som tanken på detta beslut konsumerar all din mentala energi och kastar tillbaks en negativ energi där ångesten och självklandrandet får sitt mesta bränsle. Jag vet inte vilken form av terapi du får, och vad ni fokuserar på. Jag skulle kunna tänka mig att EMDR på den händelsen 1989 (eller när det var) skulle kunna minska ned detta "svarta håls" inflytande på dig. Frågan är ju inte vad du ska göra (eller skulle ha gjort) med dina "bortkastade" år som varit, utan frågan är ju vad du kan hitta för positivt i ditt nya liv när du kommer ur den negativa spiralen.

 

 vem du vill vara, på hur du vill ha det och på vad du vill göra