Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag orkar inte mera snart, håller på o bli frisk från 22 års depression, traumat och allt det obehagliga kommer upp, då vill jag ta livet av mig på en gång. det blir så där akut panik igen att jag är rädd att jag bara gör det. det är omöjligt att klara det. vet inte hur jag ska göra ? tänker inte lägga in mig på psyket. 

ja jag har kommit långt, först fick jag ECT 30 gånger, nu är jag ju mera normal igen, men det är just lusten att leva och livskvaliteten som är mycket dålig, väldig skillnad mot vad jag hade. Det är det som jag har så oerhört svårt att leva med. Det är ingen liten grej, ganska svårt, hade det varit enkelt hade jag inte brytt mig men det här mycket svårt, skulle det vara för vemsomhelst. men jag ger mig inte så lätt, får alltid ny kraft varje dag. men jag har en svår sorg i mig en livssorg.

Ja men jag har inte blivit sämre efter ECT, mycket bättre sen dess. så det går åt rätt håll. Jag har mailat en terapeut och undrar om denne kan hjälpa mig med mitt speciella problem. jag tar SSRI preparat. Jag har inte ständig ångest, den kan komma om jag änstränger mig hårt fysiskt.  Jag använder även en liten apparat som heter Alpha Stim, som är mycket effektiv mot depression, den har hjälpt mig mycket.

tycker det är synd att mitt liv har blivit så svår, bortkastat, jag som ville så mycket med mitt liv.

Jag förstår att det känns jobbigt att känna att ingenting du gör räknas i din omgivnings ögon. Men i alla fall jag tycker inte att du låter som någon förlorare. 22 års depression och du har orkat kämpa! Det tycker jag låter som att du är otroligt stark och verkligen ingen förlorare. Du har kommit en god bit på vägen och jag tror på att du orkar kämpa lite till.

Sänder många stöttande kramar till dej! Du är en kämpe.

Hej!

Det låter jättebra att du sökt kontakt och stöd utav en terapeut, för det är ju där du kan få det stöd, som behövs, för att du fortsättningsvis ska komma att må bättre.

Jag blev lite nyfiken, du skrev att du inte vill läggas in på psyket, det är ju iofs något de flesta inte är så sugna på, men jag gissar på att du känner på det viset rätt så starkt. Hur kommer det sig att du känner dig såpass avog gentemot det? Vad tror du skulle kunna hända om du lades in? Det finns flera bra metoder för att gå framåt och ge dig verktyg för att finna livsglädjen, så i just det, att det finns hjälp att få, så kan du känna dig trygg. :)

Här klistrar jag in en del av något som jag skrivit i en annan tråd, som kanske kan vara till nytta:

"Du har positiva intentioner med de tankar du haft - och det är dom vi vill åt just nu. Båda handlar om att du vill komma ifrån det jobbiga du känner inombords. Ironiskt nog, som du säkert ofta märkt, ju mer vi kämpar bort från något, ju lättare fastnar vi i det. Så vad då göra?

Jo, lägga fokus på vart du vill, och få det målet/de målen mer tydliga. T.ex. att må bra är ett toppenmål, men vad förknippar just du, med att må bra, med glädje, humor, trygghet, motiviation, inspiriation, kärlek till sig själv och andra, osv osv.

Så vad kan du, redan nu, göra för att byta ut "kämpa ifrån", till "fokusera på positiva och givande saker/situationer/upplevelse"? "

Hej!

Jag asvkyr det som hänt mig jag kan inte acceptera det, det är inget liv mera, innan hade jag en bra hälsa ett bra liv, hur ska jag få någon livslust tillbaka ? det är en utopi för mig. Om det nu bara var en depression och att jag hade hälsan kvar så hade det varit lättare.

Att jag inte vill läggas in beror främst på att jag mådde sämre sist jag var det, pga att jag var tvungen o vara inlåst bland andra riktigt sjuka människor som skrek och betedde sig underligt, det mår man inte bättre av, fick ännu mer lust att ta livet av mig då. Det är ett nederlag ändå att ha förlorat sin hälsa och livsglädje, det vet inte jag hur jag ska orka med. jag har varje dag tankar på självmord, varje dag är som att bära på ett ton och försöka få dagen att gå. jag orkar inte ha det så länge till.

Hur ska terapeuten hjälpa mig det ? det förstår jag inte.

Självmord är inget alternativ, vännen.

Självmordstankarna blir en ond cirkel som du måste bryta. De är ingen vital del av varken kroppen eller sinnet, så det finns ingen anledning till varför du skulle dras med dem resten av ditt liv.

De saker som hänt har hänt. Du behöver inte acceptera att ditt liv ska vara som det är, men acceptera att du behöver förändring. Livskvalité är inget man bara har, det är något man strävar mot och får jobba för att få. Börja med små förändringar i din vardag, se till att alltid ha det diskat, bäddat, städat osv. Se till att hålla bra matvanor och ta promenader för motion. Sysselsätt hjärnan med aktiviteter hela tiden så att du inte fastnar i negativa tankegångar. Inaktivitet göder de negativa tankarna.

Som deprimerad eller fd deprimerad så är du välmedveten om att du har ett annorlunda perspektiv på livet och det som erbjuds i livet. Man behöver inte tycka att allting är jättekul från första början, man behöver inte utsätta sig för sociala situationer bara för att det är "normalt" för andra människor. Alla är inte vänner, alla känner inte varandra. Det är viktigt med socialt umgänge för personlig utveckling och som med allt annat krävs det träning. Vad jag försöker säga är att man inte ska sätta för stor press på sig själv då man gärna går i baklås.
Försök hitta på saker du annars inte gör. Ta tag i något nytt som inte kräver någon större påfrestning utifrån. Lär dig spela ett instrument, läs mer böcker, läs någon kurs på distans, sätt dig och måla eller vad som helst!

Ta hjälp av din terapeut. Använd vederbörande som bollplank för dina tankar och idéer.
Jag tror det viktigaste är att hålla sig mottaglig, annars sker det inga förändringar.

Du klarar det, kämpa på!

Hur vet du att det inte går att må bra/bättre? 5 timmar, 40 år, eller längre, finns många som återhämtat sig efter mycket långa depressioner.

Jag förstår att det inte var något trevligt på psykakuten, jag var bara nyfiken på varför just du, verkligen inte ville dit (ibland har vi människor konstiga anledningar, men din anledning, angående psykakuten var inte konstig, utan fullt förstålig :] ).

En duktig terapeut kan bland annat, ställa just de där frågorna som man själv inte frågar sig själv, att komma fram till vad man mer exakt vill, och inte vill, och varför det är si eller så. Jag undrar, på vilket vis, skiljer sig ditt liv nu, jämfört med säg 8 år sedan?

"helkonstigt men det var så det började en gång för längesen. det är just det att jag mådde väldigt bra sen fick jag en lätt depression och gjorde sen allt för att må så dåligt som möjligt, ja det är sant. Det är just det som jag inte kan leva med. sedan dess har jag alltså mått oerhört dåligt, och kan aldrig mera må bra"

Jag förstår inte riktigt, så rätta mig om jag har fel nu. :) Så för att du har mått bra, sedan började må sämre, och nu har du mått riktigt dåligt - så kan du aldrig någonsin må sådär bra?

"Jag är så illa däran att jag inte kan bli frisk mera. jag orkar inte ha det så."

Jag kan förstå att du känner så, det suger så mycket kraft, lycka, ork energi, lust, glädje, spänning, nyfikenhet, välmående, socialt liv.. och en hel del annat med, att vara deprimerad. Och det kan vara väldigt svårt att se "en väg ut", hur man någonsin ska kunna må bra igen. Det är väldigt tungt att känna det så, och det är tragiskt att det finns flera hundra miljoner människor, på vår planet, som är deprimerade under en längre tid. Något positivt i det, är att väldigt många utav dom, kommer ur sin djupa depression, främst de som på något vis får en riktigt bra stöttning, av t.ex. en  eller annan form av terapi.

det blir självmord nu, det har gått för långt i mitt fall. det är INGEN som lever ett sånt här som jag gör. INGEN ORKAR DET, varför ska jag orka ? det är inte mänskligt att leva ett liv med ett sånt svårt lidande som jag har. jag ska gå i terapi lite till..men det kommer inte hjälpa. sen hoppar jag framför tåget. det är fullständigt meningslöst att traggla på med detta eländiga liv. finns inget hopp för mig mera hoppet var ute redan 1989, då skulle jag tagit mitt liv. det ångrar jag.

för att ingen annan skulle orka må som jag gör, ingen  har överlevt vad jag har överlevt. det kan jag garantera dig. jag har lidit av den svåraste depressionen i historien det vet jag. jag kunde inte tänka en enda tanke. jag var som en zombie utan liv levande död. så har jag gått omkring sedan 1988. hur många orkar det ? visserligen något bättre nu. men outhärdligt.

Nej men jag vet att ingen vanlig människa överlever en sån svår depression i så många år. Man tar livet av sig. Jag tror inte att någon överlever det så länge som jag. Jag fick rädda livet på mig själv hundra gånger om dagen minst. Klart att andra har mått lika dåligt eller sämre men jag tror inte att någon orkat överleva med den plågan i 22 år. Själv var jag ytterst nära självmord dagligen.

*blåser lite livskraft och kärlek till ts*

Ah, så där har vi en sak som påverkar dig positivt, mycket bra start. :)

- Motion. Som du kanske vet, så får ju motionerandet och tränandet vår kropp att utsöndra olika ämnen, signalsubstanser, kroppens egna hälsosamma droger, kan vi kalla dom, och detta påverkar i sin tur hjärnan (och övriga kroppen) på flera olika bra vis. Stor frånvaro av motionerande och träning, hämmar därmed mycket i kroppen, och i vår hjärna, och vårt humör sjunker, negativa tankar upkommer lättare, och de positiva hindras och kommer mer och mer sällan. Dessa saker är bara en del av de saker som händer när man tränar och motionerar, eller när man låter bli att göra dessa saker.

Så motion och träning är en viktig del, i att må bra, både mentalt och fysiskt. Det finns fler delar såklart. En av dessa är hjärnan i sig, som även den fungerar som resten av kroppen, dvs att ju mer motion och träning den får, desto högre blir chansen att må bättre/bra. Att inte motionera och låta bli att träna hjärnan/sinnet, får med andra ord stora konsekvenser det med. Så om man inte vill må bra, så är det av de saker man bör göra, strunta i hjärnans/sinnets behov.

- Något som går hand i hand med träningen, oavsett om det är hjärnan/sinnet, eller övriga fysiken/kroppen, så är det hur vi sköter om dessa, när vi inte motionerar/tränar. D.v.s. att äta regelbundet, lagom portioner, med en växlande kost, ökar förutsättningarna ytterligare för att må bättre och att komma att må bra. Och frånvaron av regelbundna måltider, av näringsrik och nyttig mat(kost), styr snabbt in oss på ett spår som går till ett mindre bra mående.

- Något som är minst lika viktigt som själva träningen och som kosten, är sömnen. När vi sover ca 8 timmar per dygn så får både hjärna/sinnter och fysiken/kroppen tid att återhämta sig, att ladda batterierna att ta tillvara på den energi och näring vibland annat fått igenom kosten, samt att stärka upp kroppen, då fysisk träning innebär att vi tillfälligt bryter ner kroppen, muskler och immunförsvar, och att det är då först, genom vila, sömn (och kost), som vår kropp blir starkare, som även t.ex. kunskap/lärdommar bearbetas och tas till vara utav hjärnan. Så frånvaron utav tillräckligt med vila och sömn, leder garanterat till dåligt mående, fysiskt såväl som psykiskt/sinnligt. Ork, energi, positivtet, glädje, nyfikenhet, intresse, lust, osv osv, är saker som försvinner snabbt, om vi låter bli att sova och vila tillräckligt.

Så... i kortform, så är det 3 viktiga saker som bör fungera, eller som man bör satsa på, innan man satsar för mycket på något annat: Träning och motion (både för fysiken och för hjärnan/sinnet), kosten/näring (mat och dryck), samt vila och sömn.