Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag vet inte var eller hur jag ska börja, bara att skriva rubriken fick mig att börja gråta intensivt.
I snart två år har jag haft tvångstankar av att jag ska skada min mamma, som jag verkligen älskar mest i hela världen.
Det började med att jag läste en bok när jag var runt sexton, jag minns det väl. I boken finns det en scen när en son skjuter sin pappa och det var då allt startade.
Jag började tänka saker som "vad händer om jag skadar min mamma?" och började bli livrädd för att gå nära en kniv. Förr var känslan av att säga sånt högt också stark, och såfort jag hade sagt det började jag gråta eller fick panikångest och kunde inte andas.
Det gick över ett tag och jag försökte att inte tänka på det, ett tag funkade det men sen insåg jag att jag aldrig kommer bli kvitt skiten om jag inte får prata med någon om det.
Det här stör mitt liv och allt jag gör, jag mår aldrig bra och känner mest för att gråta hela tiden, snälla hjälp mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte med det mer, jag tar hellre livet av mig än skadar de jag älskar.
Jag är även rädd för att gå och prata med någon om det här, jag är rädd att personen jag får prata med ska tycka att jag är sjuk eller vriden, och att han eller hon inte kommer kunna hjälpa mig.
Jag har berättat om det här för min mamma och min syster, men de trodde saken skulle gå över med tiden, vilket det inte har gjort.

Vad ska jag göra?

Hej! "Hej och hå"!
Du skall inte vara rädd för att söka någon att tala med. Du behöver inte känna så här, det finns hjälp att få. Jag lovar dig att en psykolog/teraput direkt ser skillnaden mellan en psykisktsjuk person och en person med ångest och tvångstankar. Jag har frågat mina terapuetet om jag är galen, lider av någon ovanlig sinnesjukdom ovs. Det har omgående talat om för mig att det inte förhåller sig så. Så var inte rädd att söka någon att tala med. Man får dels alltid göra en test för att se var i problemet ligger.

Det som är så bra med KBT-terapi är att man dels går en kurs, i hur ångest och tvångstankar fungerar och dels så får man sakta men säkert nå sin ångest. Tro mig, jag började min terapi(för tre gången) med att tala om för terapeuten att min framtid var en stort mörkt hål som jag var !jätte rädd! för. När jag avslutade terapin efter 28 ggr(tror jag) så var det stora svarta hålet nästan borta. I dag är det väl en moln som kommer när medicinen tagit slut och jag ringt för sent till doktorn osv.

När jag försöker analysera hur jag känner, vilket jag gör ofta så har jag lärt mig att det är bara tankar, de leder inte till någon handling som ångestfylld skriver. Det jag kan känna är att jag är jagad av tanken och om jag anstränger mig för att undvika den, ju starkare blir den. I mitt fall blir jag orörlig och fastnar, men när jag blir det så släpper tanken greppet om mig. Tankar och ångest ebbar ut, de stiger inte till himlen och stannar där. Ångesten går upp i styrka till en viss gräns och sedan ebbar den ut igen. Min terapeut lärde mig att den är som en lök, vilket stämmer.

Men jag lider ju av tvångssyndrom, det gör inte alla med tvångstankar, och det jag hela tiden tränar på är acceptansen, men det har ni väl kanske läst redan i det jag skriver. Jag tränar oavbrutet på att acceptera att min hjärna fungerar så här pga en brist på substans i signalsystemet. Så viktigt att poängtera, att alla lider inte av tvångssyndrom för att de har tvångstankar.

När jag läser att i ditt fall började det hela med att du läste en bok osv.. Förmodligen var det något annat som hände under just den tidsperioden i ditt liv. Du kanske var väldigt trött eller att du hade en oro för något helt annat. Då tar hjärnan fasta på något som man sedan inte kan släppa. Jag har haft perioder när jag inte klarat att läsa aftonbladet. Du kan ju tänka dig, vilket problem, den kommer ju varje dag. Tidningsrubriker var du än går, det gick ju inte undvika och mot allt förnuft så köpte jag tidningen för jag kunde heller inte låta bli. Det blev ett cirkus av tankar och ångest, det mest märkliga var ju att allt jag var rädd för skrevs i aftonbladet, det gällde inte expressen..men hur är det möjligt. Jo, det är det, för jag hittade alltid något som bekräftade min ångest när jag lus-läste tidningen. Det står samma saker i dagens tidning jag lovar, men i dag berör den mig inte. Så viken bok du än hade läst just vid den tiden hade skapat din ångest. ex. hade du läst att någon var förföljd hade det blivit det, hade du läst att någon åkt av vägen så hade det blivit det osv och det är ju alltid du som blir boven i dramat.

Jag hoppas något av detta kan hjälpa dig att ta telefonen och ringa och beställa en tid, så att du kan komma till någon och prata några gånger. Eller att du tar kontakt med någon här på terapisnack.

Stor kram Viveca.

Hej. vilken lättnad att jag fann denna tråd då jag har samma problem. Vågar inte prata med någon om detta då dom kanske tror man har blivit helt tokig och blir inlåst på hispan.

Jag har tankar om alla jag ser eller möter att jag skadar dom på ett eller annat sätt. Jätte läskig känsla , ibland känns det som att det kommer hända och då blir ja så rädd för mig själv och blir som du livrädd att gå nära knivar och sånt. Om ja håller i en kniv kan ja se i huvve hur jag skadar någon USCH varför har man såna sjuka tankar?? dessa tankar kom bara en dag och sen har det blivit värre och värre.. jag äter anti depp (citalopram) de preparatet kan ju förvärra tvångstankar men jag vet inte om det är det som är felet då jag tänkte såhär innan också men inte i lika stor utstreckning. Vill bli kvitt dessa sjuka tankar. kan man bli knäpp till slut och göra det man tänker i huvve?