Hej.
Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan "Mitt problem".
Det är det att jag inte förstå vad som är fel på mig. Mitt i min ensamhet börjar jag gråta, och börjar tänka på att jag ska ta en massa piller och svälja. Det finns ingen särskild logik bakom de tankarna. Ibland börjar jag fantisera om att jag ska skära mig själv.
Just nu är jag sjukskriven, som jag skrev i mitt andra inlägg. De senaste dagarna har jag känt mig väldigt trött. Jag har inget att göra under dagarna. Jag försöker dock ta hand om mig själv.... själva grejen med sjukskrivning är väl att man ska få tid att vila, tänka/känna efter och kämpa för att må bättre?
Jag har planer på att flytta till Göteborg till Sommaren/efter sommaren. Däremot hur fan det ska gå till, det är en annan sak. Hur ska jag bo? Hur ska jag ha råd med det? Men jag är en framtidoptimist, och ser ingen anledning att oroa sig. Det finns ingen anledning att söka efter allt det som inte fungerar, det är bättre att försöka se möjligheterna.
Jag känner mig deprimerad, men samtidigt inte. Det är det som gör mig så förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har haft kontakt med vårdcentralen och varit och pratat med en skötare. De senaste gångerna jag har varit där då har jag känt mig helt fullt frisk och mått bra och då har ja ginte ens fattat vad jag gör där! Därför finns det många människor som sagt att de inte ser att det är något fel på mig på något sätt. När jag var på vårdcentralen fick jag göra några test och de sa att jag har mild depression.. men det var inga höga siffror.
Jag känner mig inte deprimerad. Utan det brukar vara mer som en nedstämdhet. Sedan vissa dagar mår jag jättebra och jag vill förändra världen. Sedan kommer det dagar då jag inte vill stiga upp ur sängen och jag börjar tänka destruktiva tankar.
Jag vet att jag egentligen är som vem som helst. Jag skulle kunna klara av allt som alla andra klarar av. Men av någon anledning, av olika orsaker har jag hamnat här där jag har hamnat. Och jag känner mig så jävla tom på energi just nu. Jag tänker att jag borde försöka skaffa mig ett sommarjobb för att få råd att flytta sen. Men jag känner ingen entusiasm och ingen glädje till att söka efter jobb. Hur ska jag skriva ett övetygande cv, jag gör det senare, tänker jag.
Trots mitt mående, tycker jag att jag har en jävlaranamma inombords, jag är målmedveten och är inte en sån person som ger upp. Även fast jag tar paus ibland. Mitt mål just nu är ju att må bättre eftersom jag vet hur det är att ligga på botten.
Jag ligger inte på botten just nu, däremot känner jag mig så jäkla tom och jag vet inte vad jag ska göra med någonting. Det känns som att det är något som saknas. Och jag förstår inte varför jag känner mig så tom. Skulle jag känna mig piggare mer tillfreds om jag försökte fara till skolan oftare? Finns det någon lösning på Mitt problem?
Kanske behöver jag bara en ny början?
En dag ska världen spricka, en dag ska människorna dö, och vi ska stå där som fån och se på, haven svämma över
och förtvivlan falla ner över oss som snö
