Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Du har bestämt dig för att fortsätta, är det inte rätt naturligt att då försöka få "kontroll" över tillvaron? Få tillbaka den känsla du hade tidigare, sann eller inte?

Jag tycker ditt resonerande är både intressant och klokt, problemet kanske är att du försöker kontrollera något du inte kan kontrollera. Du kommer aldrig att helt få veta vad han tänker innerst inne, veta "vem han egentligen är". Han kanske inte ens vet själv, och jag tror inte du heller vet "vem du egentligen är" i den utsträckning du vill tro. Du har ju redan berättat att du förvånat dig själv, från att ha sett dig själv som rationell och logisk, till att agera på känslor. Vem kunde tro det?

Tror inte heller att det är önskvärt att få veta de där inre "vem vi är", om nu ens möjligt, för i det ögonblicket vi får kontroll över detta så upphörde vi att vara egna personer, blev förutsägbara och mekaniska.

Jag tror vi tyvärr får nöja oss med tillit, gemensam strävan, och det vi gör i handling. Så i slutänden handlar det inte om "kontroll", utan att du måste bestämma dig om du är nöjd med den man du har, inte den du vill han ska vara. Naturligtvis bra att prata om saker, redan ut, men du kommer aldrig att få den försäkran du strävar efter.

Vad gäller om alla män är "såna egentligen" så lite svårt kommentera utan att veta vad han gjort. Jag vill tro att det finns "goda" och "onda" män, en artskillnad, men ha med åren insett att det inte är så. Jag hatar att erkänna det, men tror att det inte är artskillnad, utan gradskillnad. Män har i sig att mäta sig med andra, stolthet, drift och andra saker som passar dåligt i ett modernt samhälle, egenskaper som en gång i tiden var gynnsamma egenskaper. De flesta av oss män har dock anpassat oss, lärt oss hantera det, och om ändå finns kvar, försätter oss inte i situationer där problem uppstår. Om tex gärna råkar i gräl när dricker alkohol så är det lätt åtgärdat, bara att låta bli att dricka. Så ingen man är ursäktad för "typiskt manligt destruktiva beteenden", vi har val, vi har ansvar för våra handlingar.

Jag brukar skoja om att om jag vore kvinna och skulle gifta mig så skulle jag anlita en manlig privatdetektiv som följde honom på gymmet och andra ställen, för att få veta vad han säger när "med grabbarna", för att få en bättre bild vem han är. Löjligt, men kan tänka så, är själv man, men väldigt misstänksam mot män.

Den här "reptilhjärnan" män har kan gälla små saker också, som ett sting av bitterhet att en kvinnlig vän bett en annan man om hjälp med något jag brukar vara den som hjälper till med, "konkurrens med en annan hane om reviret", gissar att primitiva biologiska reaktioner.

Jo, på ett sätt finns det en artskillnad, vad gäller empati. Om jag vore en person som på fyllan skadat någon för mig okänd, så gick jag naturligtvis till polisstationen på morgonen och anmälde mig själv. Jag skulle också tro att det finns många ensamma sexellt frustrerade män som kanske till och med i fantasin kan tänka på sexuellt våld, men skulle aldrig i livet göra en kvinna illa. Men ett fåtal män verkar ha en empatistörning, allt är andras fel, de har ingen skuld, och även om de insåg sin skuld, har som enda mål att komma undan.

Detta är bara lösa teorier, jag har inget vetenskapligt stöd för att det är på detta sättet.

Synvikel, jag är ledsen över att din verklighet (så som du kände till den) verkar ha kastats omkull så kraftigt att det är svårt att få ordning på det... Just när det gäller kärleken är ju en stor del att "lita fullt ut" på sin partner. När dolda saker kommer upp till ytan är det en hel del som behöver omvärderas och utvärderas för att förhoppningsvis kunna smältas och accepteras.

Har lite svårt att säga något om vad som kan vara att överälta och vad som är "minsta nödvändiga återhämtningsprocess" när jag inte riktigt förstår vad som har hänt. Men å andra sidan är ett problem precis så stort som man upplever det, oavsett hur andra skulle må i samma situation.

Funderar lite på vad det är du egentligen kan behöva? Det kan vara så att det som har hänt har väckt tankar/känslor/osäkerheter kring så mycket mer än just dessa händelser. Rubbas världen har man ju ofta en tendens att låta oron från ett område smitta av sig även på annat. Att leva i nuet behöver inte betyda att förneka allt gammalt och sopa det under mattan. Men det kan handla om att kunna se det fina som faktiskt sker just nu samtidigt som man tvivlar och funderar över en annan del av personen eller relationen. Vet som sagt inte hur allvarligt det som skett är, men om du har som mål att kunna fortsätta tror jag att biten med framtiden och det fina i nuet är viktig för dig själv.

Tänker mig lite att det som har skett har lagt en grå tung filt över hela honom eller hela relationen för dig. Men kanske kunde du hitta en väg att lyfta bort filten ibland? Kanske går det inte om du inte samtidigt får chansen att verkligen undersöka det mörka som har hänt fullt ut? Man brukar säga att för att komma vidare behöver man en gång för alla reda ut och bearbeta det svåra. Sen kan man gå vidare! Om man inte riktigt lyfter upp problemet och tar itu med det så kommer det ligga kvar och skava i all evighet. Det är jättefint att han ser framtiden och vill göra allt rätt från och med nu, men om man inte bygger klart taket på huset så kommer det regna in på alla fina nya möbler som han köper till er.

Så vad kan du göra? Tror du att du kan förklara på något annat sätt än tidigare hur viktigt det är för dig att få svar på allt du behöver. Kan du tex använda tekniker som att inte prata anklagande (du gjorde fel (även om du känner så)) utan istället prata utifrå dig och vad du känner. Du kan tala om vilka svar du behöver för att kunna bearbeta det. Tala om att du vill och behöver förstå och att du hoppas han kan prata med dig och hjälpa dig med det. Tala om att du förstår att han helst släpper allt bakom sig, men att du inte kan göra det. Tala om att du behöver hans hjälp för att komma vidare och att du inte vill prata för att skälla eller plåga honom. Tala om att det är fint att han försöker med vardagen men att du även behöver hans hjälp med dåtiden och att det är lika viktigt just nu. Kanske kan du hitta nya sätt att få de sista viktiga svaren?

Et tannat sätt är att ta hjälp av en relationsterapeut. Har ni/han svårt att prata så kan h*n kanske ställa de rätta frågorna och hjälpa er på traven. Kanske behöver du också hjälp att skilja mellan de svar du faktiskt kan få av honom och frågor som saknar säkra svar. I dessa frågor får man istället lära sig själv att känna hopp och ha en positiv tro trots att det inte går att säga något säkert. Tex kan vi aldrig helt säkert tro på någons kärlek. Det finns många risker och fällor att falla i, men vi kan välja att tro på det positiva eller att oroa oss för alla eventuella risker. Fastnar vi i oron kan vi kanske inte samtidigt njuta fullt av kärleken.

En sista fråga till dig är om du faktskt kan gå vidare med den här mannen? Tror det till stor del är vad knet99 frågar dig. Alla saker går inte att acceptera hur mycket man än önskar att allt vore som förut. Är man allt för sårad eller har ens grundläggande syn på personen skiftats totalt så kanske det inte går att fortsätta. Men jag ser att du vill stanna och då gäller ju att försöka bearbeta det oförlåtliga trots att det tar emot hos honom. Jag hoppas att han förstår att "samarbete" är hans enda chans att ställa saker till rätta!

Vet inte om jag direkt kan ge dig något svar? Men fortsätt gärna skriva och fundera högt. Bara att göra det kan kanske leda till att du själv hittar nya vägar att gå vidare... Ta hand om dig!

Glömde en sak.

Knet skriver: Jag brukar skoja om att om jag vore kvinna och skulle gifta mig så skulle jag anlita en manlig privatdetektiv som följde honom på gymmet och andra ställen, för att få veta vad han säger när "med grabbarna", för att få en bättre bild vem han är. Löjligt, men kan tänka så, är själv man, men väldigt misstänksam mot män.

Det är just så jag känner. Är väldigt misstänksam mot män numera. Och en känsla av att om jag inte kan vara med denna man som jag känner så väl egentligen och även förstår, (på ett logiskt plan som Agalai skrev) varför det blev som det blev, så finns det inget hopp. Då vill jag inte ha någon man mer. Detta är liksom mitt sista hopp ändå - att förstå (på ett mer känslomässigt plan?) kunna bearbeta tillsammans med honom.

Fins det män som känner så mot kvinnor - att de inte är äkta mot sina män och att de inte vill ha någon kvinna mer?

Synvinkel, javisst det där om att "göra något annat" tror jag också är vad som behövs... Önskar bara det fanns färdiga maunaler att följa, inte sant!

Funderar på hur ni kunde få igång samtalen hemma... Om du har varit ödmjuk och talat om ditt behov av kommunikation på alla sätt du kan så finns det kanske ändå mer att göra. Kan ni välja tidpunkt bättre? Ta tillfällen då ni har gott om tid och mår bra så att ni inte är tex trötta eller stressade. Kanske kan ni till och med göra något för höja toch förbättra stämningen för att kunna prata lugnare? Menar givetvis inte att du ska säga eller göra saker som du egentligen inte vill för att lura honom till att prata. Men du vet kanske saker som får dig att känna positivare känslor för stunden? Älskar ni att ta en söndag på ikea och drömma om hemmet ihop? Eller älskar ni att ta en heldag ute i naturen med matsäck? Man kan ju njuta av stunden trots att det där tråkiga finns. Om du ser till att locka fram dina finaste känslor för honom och visa det kan kanske ett samtal plötsligt gå mycket lättare? Vet inte om han hade sagt det eller om du gissar men jag kan absolut tänka mig att han har lättare att prata om han känner sig lugnare/tryggare. Tror du att du vet något sätt att skapa en "bra dag" mellan er?

Det gäller förresten även er relation över lag att du kan fundera på sätt för dig själv att hitta det positiva. Om du tänker på allt detta negativa väldigt mycket så kan det bli lite av en självuppfyllande profetia. Dels har du lättare för att se saker som passar in i ditt tankemönster och missar lätt saker som är positiva. Dels påverkar du honom med ditt beteende och hans beteende styrs på så vis mot att passa det du tänker (eller förväntar dig). Förstår och håller med om att ni nog behöver bearbeta det som hänt mer ihop, men kanske kan du försöka få en bra balans mellan att "ta hand om er vardag" och "gå igenom det som skett grundligt"? För att hitta det positiva kan det kanske handla om att gå på dejt, göra listor i sitt inre på saker du har uppskattat med honom under dagen eller drömma och prata om vad du vill ha i er framtid.

Vet inte, men kanske tar det emot att låta dig njuta av en bra dag för att du inte vill visa signaler på att det är ok att bara sopa saker under mattan? Men kanske är det tvärtom så att både du och han behöver de bättre dagarna för att orka prata sen eller orka bearbeta det som du funderar över?

En sista fråga är vad han säger om ditt behov av att prata? Slingar han sig? Säger han att han inte orkar förklara, att han inte vet eller inte kan förklara eller har han sagt något om vad han behöver för att kunna prata? Det är för mig en stor skillnad mellan att inte förstå poängen av att verkligen bearbeta det en gång för alla eller att "bara" ha problem med att kunna/våga hitta ord på känslorna. Tro du att han förstår hur du känner, dvs att ni inet kan hoppa över steget att prata ordentligt? Har du föreslagit familjeterapi? Kanske kan han till och med tycka att det vore lättare än att ta det hemma?

Relationsterapi ska finnas både privat och via landstinget förresten. Gissar att det är lättare att få snabb hjälp om du kan gå privat. De flesta terapiformer är ju inriktade på enskilda individer så en gissning är att ni kan få ut mest av att söka er till någon som arbetar just med par och relationer. Hör av dig till lite olika ställen och diskutera din situation med dem så kan du nog bäst känna efter vilket ställe som känns för dig. Psykologer har mer utbildning än någon som heter terapeut, men någon som har jobbat som relationsterapeut i många år har nog större chans att ge er rätt stöd gissar jag. Ni behöver ändå inte hjälp från någon som är kunnig inom psykisk sjukdom och medicinering, och personkemin med terapeuten kan kanske vara viktigast för ert val om ni nu väljer att söka hjälp utifrån. En sista tanke om det är att det kanske kan hjälpa dig/er att skilja mellan det här problemet och resten av vardagen. Tror som sagt att det också är viktigt för att komma ur din tunga period som du har hamnat i.

Är absolut ingen expert men hoppas du kan hitta någon ny tanke som får er att komma vidare! Allt väl!