Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hejsan
Sen min flickväns pappa gick bort i cancer i somras har vi fått verkliga kommunikationsproblem. Under hans sista månader var jag där för henne varje dag, men hon kände, och känner fortfarande att jag inte har funnits för henne där psykiskt. Att jag varit, och är, alldeles för dålig på att prata om det. Vilket är sant. Jag har aldrig gått genom något så tungt i mitt liv och känner att jag saknar erfarenheten att kunna samtala med henne om det, nu har det gått så långt att varje gång han kommer på tal blir jag jättenervös och i stort sett helt stum.
Något som detta fått mig att förstå är att detta bara toppen av isberget i mina problem med att uttrycka mig. Jag har växt upp i ett hem där, för mig, känslor inte varit ett särskilt stort samtalsämne. Jag misstänker också att detta är något som lett till att jag inte har några starka åsikter om nånting, brinner inte för något...
Vad kan jag göra? Finns det någon bra samtalsterapi jag kan gå för att lära mig att uttrycka mig ordentligt? Jag är trött på vara en kall, neutral svensson...

flume, se upp med ett tankefel som jag tror speciellt män ofta gör. Vi tror att vi måste ha en "lösning". Så när vi blir ställda inför en situation där "känslor" kommer upp, så går hjärnan i spinn att hitta "ett bra svar som löser detta problemet".

Men när gäller saker som sorg och mycket annat finns inget svar. Jag tror du kan träna på att "vara empatisk" utan att "svara". Ibland kan det bara vara att ge en extra varm kram. Ibland att fråga saker, "hur var det när du var liten, du och din pappa, vill du berätta?". Eller "jag kan inte föreställa mig hur det känns, så stort, förstår det känns jobbigt, något jag kan göra?", eller "du vet jag lyssnar, jag är inte i dina skor så kan inte förstå allt, men jag älskar dig och finns här". Och för guds skull, när hon pratar, var 100% där, se henne i ögonen, lyssna. Vänta tills hon vill resa sig och göra något annat. Visa att du är bredd att "ge henne tid", tid är det finaste du kan ge en annan människa, visar respekt och kärlek.

Men jag vet det är ett minfällt, dels för att "säga fel", men också för att det inte är säkert hon vet vad hon vill ha av dig själv. Så all reaktion du ger kan "vara fel", för att det handlar om hennes frustration, sorg, bearbetande av livets ändlighet, eller andra tankar som smittar av sig på ert liv ihop. Hon kan behöva att ifrågasätta dig just nu för att kanalisera sina känslor till något hon kan kontrollera. Svårt veta.

Hoppas du hittar ett sätt. Slappna av, fråga istället för att "svara", ge henne din närvaro, och träna träna......

Jag är ingen expert, bara lite saker jag tror.