Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Varför lever man ens? Man försöker att vara duktig, försöker vara normal för familjens skull, men det enda man vill göra är att göra slut på allt... Nu när jag skriver så känner jag det jag känner så ofta, att jag glider ifrån min kropp, känns som att jag är ett tomt skal, bara en levande organism som funkar utan en själ. Känslan att vara separerad från kroppen är så hemsk, hur kan jag ens skriva om jag inte är inuti kroppen? vad är det som skriver isåfall? för det är väl text som syns? eller har jag tappat sista hjärncellen?

Varför ens leva när det verkar som att själen försöker glida bort och lämna bara en tom robot som ser saker som nästan genom glasögon. jag känner mig så konstig, det kan inte vara normalt att göra och känna så här?

finns det ens en förklaring till varför det händer. ingen annan jag känner har varit med om det. Och för ett tag sedan så fick jag veta saker som hände mellan åren 08-10 , som jag gömt bort totalt. Min man bara kollar på mig, tror inte riktigt, men jag minns inte saker som hänt. har verkligen försökt anstränga hjärnan, men kan inte komma ihåg. jag får nästan panik när jag tänker på det, jag vill inte glömma saker och ting. Jag är för ung för det. 

Det jag nog lider mest av ändå är att jag är så paranoid hela tiden. Jag tror hela tiden att nån förföljer mig, och jag hör jämt röster som inte finns där på riktigt. De gångerna jag känner mig jagad eller hör röster så stelnar jag till i fullständig skräck, jag kan knappt röra på mig.

Det måste vara nåt allvarligt fel på mig, men hur förklarar man tex dem sakerna till nån? ska man ens göra det?

känner mig så förvirrad och vilsen i mig själv, det onda tar aldrig slut. =(

Börjar bli lite fundersam till att så många verkar bli skickade till en kurator istället för en terapeut eller psykolog. Finns säkert jätteduktiga kuratorer som även är bra på psykologi, men om jag förstått saken rätt så har de en socionomutbildning med helt annan inriktning än psykologi. Handlar mer om samhället, vår anpassning, vardag, osv. Socionomer kan dock läsa påbyggnadskurser i psykologi, men förmodar att de flesta ändå bara har basutbildningen.

Jag skulle då inte vilja berätta om mina psykologiska problem för någon utan relevant utbildning. Vet inte om representativt, men typ http://www.soch.lu.se/o.o.i.s/20500 som inte täcker psykologi eller terapi alls vad jag kan se.

Men jag kan ha helt fel, verkar bara lite skumt att ungdomsmottagningar och andra ställen har en kurator som ska hjälpa med svåra psykologiska problem, och bedömma allvar och åtgärd vad gäller psykologiska problem. Kan det vara så att de helt enkelt har för få terapeuter eller psykologer, och därför skickar människor till "vad de har till hands"?

Kommentarerna som du skriver ovan att kurator sa visar att du fått träffa ett riktigt stolpskott, tragiskt och upprörande. Den kuratorn är inte bara inkompetent, utan dum i huvudet. Kan inte tänka mig han/hon gör nytta ens inom det en kurator ska pyssla med.

Ska nämna att jag själv under en tid gick hos en skitbra kurator. Hon samordnade åtgärder som vårdcentralen gav mig, följde upp, lyssnade, men försökte inte låtsas som hon visste något om mina psykologiska problem. Jag kunde riktigt se på henne hur mycket hon ville "vara terapeut för mig", så nyfiken och ville hjälpa. Men hon sansade sig, och höll sig inom sina ramar. Hon var också tydlig i första mötet om sin roll för mig. Att om behövde terapi så är det inte hos henne. Professionell.

Ja knet99, du har rätt att kuratorer har socionomutbildning med möjlighet att läsa psykoterapi, 3-3,5 år lång utbildning är det, medans psykologer har en femårig utbildning, och dem har väl bra kunskaper om hur hjärnan funkar, och kan ställa diagnoser på sina patienter.

Det jag undrar lite är att när man kollar på olika yrkesgrupper inåm vården, så är kuratorer sällan med. Det betyder alltså att dem inte har en adekvat utbildning att behandla patienter och hjälpa, bara samtala med dem? Eller är det bara jag som drar felaktiga slutsatser här? Men känns konstigt ändå, med tanke på att dem inte har kunskaper och utbildning att inom sitt jobb berätta för mig vad som är fel och vad som kan göras. Jag har kommit till slutsatsen att kuratorer behandlar bäst människor som haft ett svårt break up med sin partner, förlorat sitt jobb, mm.. Jag tyckte bara att det var så konstigt att hon la hela ansvaret av mitt mående på mig själv, at det är jag själv som måste ta mig i kragen och gå emot mina problem, och på det sättet vinna dem. Det käånns som om hon inte alls har lyssnat på mig.

Kan man säga till en patient som är tex rädd att gå ut, att bara ta sig i kragen och göra det?

Ja MLJ, du har rätt. Jag var hos en när jag var 16, slutade efter två månader, hon var inte bra, hade ingen empati och sa att mina problem var mina egna val. Lider absolut med alla som träffar dåliga terapeuter, (och så klart inom andra yrkesgrupper oxkså)

man är ju där för att få hjälp.

Tråden handlar inte om det, utan det handlar om att jag reflekterar över om min kurator behandlar mig bra, och om hon är tillräckligt utbildad att hjälpa mig med dem problemen jag just nu har, och vad jag borde göra åt det.

=)

Hon pratar myvket om att jag måste lösa mina problem själv, at jag måste möta mina rädslor själv, Jag vet inte bara hur jag ska göra det bara sådär utan någon anna hjälp. Sen när jag berättade om mina så kallade hallucinationer som jag ser och hör saker ibland, så sa hon bara att det är barnsliga fantasier, att hon inte tror att jag har shizofreni. Det tror ju jag inte heller, men nån annan förklaring vill jag ha, det kändes så förolämpande på nåt sätt, att säga till en vuxen kvinna att hennes röster och hallucinationer bara är som ett barns fantasier, som om jag inte kan skilja på på verklighet och fantasi.

Hon brukar oftast bagatellisera det jag säger, och säga att det är vanligt och inte konstigt. Men jag bryr mig inte om vad som anses som vanligt. Jag vill veta vad som är vanligt och normalt för mig.

Jag vet inte riktigt, jag brukar oftast vara ledsen och lätt självmordsbenägen efter at ha gått därifrån..och det där med trygg har jag svårt at svara på, jag tror inte jag skule kunna känna mig trygg hos nån..=( tror alltid at folk har baktankar och inte förstår mig...

hur är det med din psykolog MLJ?