Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag är sedan ett och ett halvt år tillbaka tillsammans med min sambo. Vi har väldigt lika intressen, ett stort gemensamt umgänge och när vi har det bra ihop så känner jag mig riktigt lycklig och att det här förhållandet är rätt. Ungefär första halvåret funkade det mesta väldigt bra. Jag gick in i relationen i klarsynthet, jag älskar honom men såg samtidigt hans mer negativa sidor från början, men fattade beslutet att det positiva sidorna dominerade och bestämde mig för att acceptera honom för allt han var. Han däremot var tokförälskad i mig det första halvåret. Jag har av en gemensam vän hört att han inte har varit riktigt snäll mot sina ex men när hon i början umgicks med oss tillsammans tyckte de att att han betedde sig bättre mot mig och trodde på förhållandet.

I början var det han som var den mest kärlekstörstande av oss och behövde bekräftelse. Jag försökte vara lyhörd och gav mycket men tror inte att jag lyckades fullt ut. Vi bråkade en del och helt plötsligt vände det så att jag kände jag att oj, jag får inte tillbaka den kärlek och bekräftelse jag ger honom längre och inte alls i den utsträckning jag förväntar mig i ett förhållande. Redan tidigt i förhållandet ville han ha ofta ha rätt inom de områden han har specialkunskper inom (t.e.x vårt gemenamma idrottande/friluftsliv) i all välmening, men jag har också har en stark vilja och egna synpunkter på vad som är rätt för mig vilket slutade med onödigt hårda bråk. Det tar väldigt hårt på mig, jag behöver möjligen behöver öva upp min konfliktförmåga, men jag ser ingen anledning till vad i allafall jag kallar för regelrätta bråk.

Kort därefter började han komma med kommentarer och påståenden som jag tycker är rent ut sagt elaka, som man omöjligtvis kan säga till sin partner som man älskar. Han ger ofta negativa kommentarer till hur jag utför allt mellan himmel och jord, jag cyklar fel, jag kokar varmvatten och spagetti fel, jag dammsuger, diskar och skurar toaletten fel etc (jag börjar nästan garva när jag ser det i text för jag tycker det är så otroligt låga saker att tjafsa om). Han anser sig nämligen sitta inne med kunskapen om hur man gör allt detta på ett ”optimalt sätt” eller det enda rätta sättet enligt honom, annars måste jag alltid bevisa motsatsen för att bli accepterad. Självklart får han göra motsvarande saker hur han vill för mig, men jag står för att jag t.ex. ibland gör saker mindre pedantiskt än honom för att jag vill prioritera annat i livet också. Jag står upp för mig själv och säger oftast ifrån, accepterar inte det mesta utan förklarar varför jag inte tycker hans påståenden och hur mycket det sårar mig och gör mig arg. Han har bemött detta med att säga att jag inte har någon humor, inte förstår sarkasmer, är överkänslig etc. och visar väldigt lite empati för att han sårar mig. Han kommer med påståenden om att jag skulle vara lätt rubbad och den slarvigaste person han träffat, har dålig inredningssmak etc. Sådant som varken jag själv eller någon annan i min omgivning inte kan hålla med om. Samtidigt ger han väldigt lite positiv feedback och bekräftelse.

Han kommer i stort inte kunna ta ifrån mig min självkänsla, men det gör mig väldigt olycklig att han beter sig på det här sättet och jag känner mig väldigt energilös sedan i höstas. På senare tid förstår jag att jag inte ger mycket tillbaka heller längre och inte blir lätt att leva med, men jag tycker att det beror på hur han beter sig mot mig och att jag reagerar på detta. Svårt att hålla huvudet kallt när det är så mycket känslor inblandade. Vi har kort sagt rätt olika åsikter om vad uttrycket ”respekt” innebär, för mig är det att ge 50/50 i en relation och att man älskar varandra även om man har olika åsikter och gör saker på olika sätt. Han tycks tycka att respekt handlar om att jag ska respektera och ta efter hans sätt att göra saker på.

Jag har alltid varit väldigt självständig och oftast uppskattat att vara singel i perioder. Det är först nu jag känner mig redo för att stadga mig seriös och jag har en otroligt stark längtan efter detta. Det har troligtvis att göra men att jag är 35 år och nu kommit till en punkt i livet där jag har gjort det jag velat på alla andra plan och nu vill satsa på att leva i ett stabilt parförhållande och bilda familj och jag verkligen trodde att han var rätt för detta. Jag har säkert en del egna issues som påverkar förhållandet negativt men jag tycker helt ärligt att ansvaret till att det inte funkar nu mycket beror på honom. Jag vill verkligen lösa det här så utöver att ha jag har försökt prata med honom även har googlat och läst böcker om vad som jag tror är problemet och jag känner att jag har att göra med en ”energitjuv” eller omogen personlighet (det pratas även i dessa samanhang om narcisister och psykopater men det tror jag inte att han är). Mycket av hans beteenden mot mig tror jag går tillbaka till hans uppväxt och familjeförhållanden. När jag sitter och läser vad som skrivits om den här typen av beteende blir det som en checklista – mycket känner jag igen klockrent. Jag tror inte att elakheterna mot mig är personliga utan att han hade behandlat vem som helst på samma sätt i ett längre förhållande.

 Han vill också väldigt gärna skaffa barn och ha ett fungerande förhållande med mig lika mycket som jag så det är så sorgligt att det ska vara så här. Tyvärr sägs de ofta att man inte kan ändra någon som inte vill ända på sig och att det här är ett beteende som är väldigt svårt att förändra. Jag är beredd att jobba med mig själv för att det ska funka eller om inte annat jobba för att jag ska må bra nu och i framtiden. Finns det något som helst jag kan göra – jag vet ju att han också verkligen vill att det ska funka och han nog lyssnar på en del av vad jag säger men jag har gjort klart för att honom att jag förväntar mig en klar förändring om jag vill fortsätta att leva med honom men det verkar svårt? Och hur mycket kan jag fronta honom, jag har redan påpekat en del men kan jag ge honom länkar eller annan info om det som jag tycker är hans problem, eller blir det bara värre då?

Stort tack för ditt kloka svar! Jo det stämmer att jag har förändrat mina krav på en partner nu jämfört med för fem år sedan för att kunna uppnå något som jag tror har en realistisk chans att fungera. Till viss del tycker jag att det är sunt, jag har haft rätt höga krav fram till nu och på något sätt känns nu det bra att kunna älska någon som han är, med positiva och vissa negativa sidor. Men självklart har jag i grund och botten fortfarande klara gränser för vad som är rätt och fel och hur man ska behandla varandra och hur det ska kännas, och visst känner jag att jag har börjat kompromissa med mig själv i allt för stor utsträckning nu. Och jag inser att jag måste ställa ett seriöst ultimatum och dra diskussionen till sin spets och vara seriöst beredd att lämna honom även om vi redan har pratat en del om det och jag tror att han delvis jobbar med sig själv på att bete sig bättre just nu, men det måste funka fullt ut. Så det var bra att höra det från en utomstående också! Jag känner mig bara rätt sänkt just nu, det känns så långt mellan tanke och handling. Jobbigt att försöka lösa problem med honom när han allt som oftast vänder diskussionen till typ ”du är inte heller så bra på... blablabla”, även om jag brukar hävda att just nu är det honom vi pratar om.

 Det var ju så bra tidigare och när han började med sitt dåliga beteende hamnade jag nog först i något slags chock över att han kunde vara elak. Jag trodde inte att det här var något som kunde hända just mig, jag som brukar peppa andra människor att stå upp och inte ta skit. Jag har ärligt talat svårt just nu att samla kraft att ta det slutgiltiga belslutet att ställa ett kraftfullt ultimatum och driva igenom det om jag måste. Så jag funderar på att ta professionell samtalshjälp för att försöka återta mina normala värderingar om vad som är OK en relation, få tillbaka min vanliga positiva livssyn och min starka integritet för vad som är rätt och fel, hävda vad jag tror på och handla därefter.

 För jag vet ju innerst inne att jag inte går under utan honom även om jag älskar honom och verkligen vill fösöka allt först. Men just nu känns det som att jag riskerar att få min högsta dröm sedan ett par år tillbaka om ett stabilt förhållande med familj krossad, att jag liksom stupar på mållinjen, och det är jätteläskigt och jag får katastroftankar. Men är det så att han har en annan agenda än mig, då går det ju bara inte, det vet jag, jag är nog bara rädd för att få reda på sanningen om det är så. Om han inte är beredd att gå i terapi eller ta tag i det på annat sätt för att förändra vårt gemensamma liv till det bättre är det ju ännu mer hans förlust i långa loppet. För som det är nu så tror jag aldrig att han kommer att kunna känna sig riktigt nöjd och lycklig med vare sig sig själv eller någon annan. Jag vill ju så gärna att han också ska må bra, men vill han inte anstränga sig för det så är det faktiskt inte mitt problem, jag vet det ju rent rationellt, men det är svårt för mig med kopplingen mellan förnuft och känsla.

Jo, jag hör själv att det inte låter så konstruktivt att styra bort hans ”men du då...”, men skälet till att jag börjat göra det är att jag märker att han gör det som ett sätt att styra bort samtalet från honom och kasta skulden för sitt beteende som jag försöker diskutera tillbaka till mig. Känns som att han använder det som en metod för att jag ska komma av mig och tappa fokus diskussionen och det tycker jag inte är så schysst eller konstruktivt. Jag har framförallt tidigare när vi pratat resonerat som så att det är ”vi” som har ett problem och att jag är öppen för att diskutera vad som kan vara min del i att det som inte funkar och självklart fritt fram för honom att ge feedback på det så att jag kan förändra mig om det behövs. Jag tror att jag är beredd att ta till mig det i såfall.

Men hans kritik mot mig handlar ofta om att jag är respektlös mot honom som är oaktsam med hans eller våra materiella saker. Så fort det råkar bli en liten fläck, repa el. dyl. på någon ägodel, vilket är svårt att undvika helt i långa loppet blir han väldigt nedstämd och säger att ”den är helt förstörd nu” och anklagar mig direkt eller inlindat (det sista är nästan jobbigare) för att vara extremt slarvig. Jag tycker att detta är rätt överdrivet, det ska medges att jag inte är extremt fokuserad på prylar och prylars värde och att jag tycker att det finns mycket annat som är viktigare i livet än att oroa sig för sånt, men eftersom vi nog är lite extrema i båda riktiningarna där får man väl kompromissa. Jag försöker vara normalt aktsam om prylar så att det kan ligga på en rimlig nivå för oss båda. Vidare klagar han på att vi talar förbi varandra så att han inte kan lita på mig och han tar detta väldigt hårt. Jag får ofta feedback från andra att jag är en pålitlig person och upplever mig så också, så jag tror inte att det skulle vara enbart mitt fel att vi båda glömmer saker och missar info ibland. Ett tredje scenario är att det verkar som att han ibland ibland bara vill ge mig dåligt samvete och visa att han skulle ha högre ”moral” än mig, som när jag kokar upp lite mer vatten i vattenkokaren än vad som går åt just då och han påstår surt att jag är värsta miljöboven. Jag inser ju iof att vi är två på många sätt starka personligheter med starka viljor, det är ett av skälen till att jag tycker om honom också, och att vi får leva med att vi inte är överens om allt (men å andra sidan är vi väldigt överens om annat), men det är just att jag känner att han faktiskt regelbundet sårar mig och tycks tycka att han har rätt att göra det som är det stora problemet.

Till din sista fråga, jo jag tror nog att jag kan lita på honom om han verkligen försöker. Jag litar i regel på folk tills de bevisar motsatsen. Förhållanden kan ju ta slut ändå och det kan hända att det beror på helt andra saker som jag kanske inte känner att jag vill leva med en med honom en vacker dag och då får jag ta det som det kommer i så fall. Mycket av det som gör honom elak mot mig bottnar nog i generella problem som kontrollbehov och hans föreställning om att hans sätt är det enda rätta sättet, så för att lösa våra problem måste han nog försöka gå till botten med det också.

Måste bara fråga, ser du en fin människa i botten? Han kanske är charmig, sexig, manlig, rolig, och annat, men om du i en situation när ni inte bråkar, kan du prata med honom då? Om du då skulle säga att du känner dig rädd att säga vad du känner för hans reaktion, att du upplever hans sätt som kränkande, skulle han då bli förtvivlad och säga typ "Men herregud, det har jag aldrig menat, så får du inte känna, du kan säga vad du vill till mig!!!". Eller skulle han gå i försvar, skylla på dig, inte se din smärta? Även om ni är oense så måste han ju se din smärta och vara ledsen för att du känner så?

För om du ska uppfylla din dröm med barn och en familj så kommer större prövningar för er senare där ni ska vara ett stöd för varandra. Givetvis är ingen perfekt, och vi lär oss efterhand situationen ändras, men ändå måste det nog innan finnas en typ av stabil grund i en relation där finns just respekt, lyssnande, kommunikation. Och om han har fasta åsikter om makaroner, så kan det kanske bli olidligt om han sedan dikterar hur exakt allt ska vara med erat gemensamma barn, från barnmat till hur knyta blöjorna. Och kan också bli så att han blir värre om de sakerna, eftersom barnet är inte bara till låns som du är i en relation, utan barnet också är "hans".

Men kan jag ju inte veta, lätt för mig att utifrån skriva, jag ser inte hela bilden, och jag ser ju inte de fina kvaliteter han också har.

Hej,
har läst det som skrivits. Många fina kloka ord här, samtidigt sorgligt att läsa om relationen.
Jag levde för många år sedan med en partner som var i princip som mannen som nämns ovan. Jag slängde ut honom till slut, efter att jag insett att jag hade raserats inombords om jag fortsatt leva med den där mannen. Tyvärr fick inte sagan ett så lyckligt slut. Vi har en dotter tillsammans. En inte alltför okomplicerad relation med andra ord, trots att det skuljer oss ett stort hav ( han bor i annat land).
Ta ditt förnuft till fånga INNAN ni får barn.
Kram!

( Ursäkta om jag drar på för stora växlar, det är lite svårt att skriva till någon man inte känner, hoppas du har förståelse)

Hejsan! Har läst genom din tråd och som sagts här ovan så finns det många förnuftiga och fina tankar i de svar som du har fått. MEN jag tycker att det finns en tydlig tendes att överanalysera och ha ett intellektuellt synsätt på ett problem som i grunden handlar om KÄNSLOR. Och det är inte så förvånande för många av oss vill förstå och ha en stark vilja att försöka påverka situationer med hjälp av vårt förnuft. Vi 'är vana vid att sätta hjärnan i första rum helt enkelt. Tror emellertid att det finns situationen då man måste totalt stänga av hjärnan, sluta överanalysera, och börja tänka med magen istället. Känns det bra i magen att vara i relation med ens partner? Blir jag sedd och respekterad som den individ som jag är, eller är förutsättningen för att bli älskad att man gör om sig, blir något som man inte är? Om så är falltet så vill min partner vara ihop med MIG eller vill han skapa en imäginär drömkvinna som till punkt och pricka motsvarar hans höga ideal?  

Mitt enkla råd till dig är att du ska tillåta dig själv att sätta känslan i fokus. Isätället för hjärnan ska du tänka med magen. Känner du att din partner behandlar dig respektlöst eller, som det visat sig, även andra människor lika respektlöst så är det ingen bra grund för en stadigvarande relation. Du måste få KÄNNA dig älskad och respekterad i din relation. Fungerar inte er relation nu när ni har varit par ett så förhållandevis kort tid, så är risken nog tyvärr ganska så stor att den inte kommer att funka i framtiden heller. Inte på det ultimata sätt som du säkert vill att en relation SKA fungera.  

Lycka till!

Hejsan! Du är en smart kvinna, det kan vem som helst se när man läser dina inlägg. Du är intellektuellt orienterad, och det är inget fel med det. Jag är likadan själv, så jag vet hur man funkar då. Samtidigt så tycker jag att du lägger fokus på fel saker. Utgångspunkten för dig borde vara att fundera på om du är lycklig i din relation IDAG och inte försöka ge dig i kast med att ändra din kille. Det har sagts många gånger förut men tål att upprepas: man kan INTE ändra en annan människa. Det är lönlöst att ens försöka. Men jag kan ju se att du har goda intentioner med detta. Rent intellektuellt inser du ju att din kille skapar problem för sig själv och sin omgivning med sitt beteende. Du inser också att han inte kan bli lycklig genom det materiella osv. Så du vill honom väl och därför vill hjälpa honom att bli bättre på dessa punkten. Men det är ju så att vi människor inte alltid ser vad som är bra eller dåligt för oss. Vi ser oss inte utifrån utan fortsätter att upprepa våra misstag gång på gång, och sen undrar vi varför resultatet inte blir som vi vill. Men vi ser inte att problemet ligger hos oss själva. Därför är det inte alls lätt för en utomstående att få oss att ändra på vårt sätt att vara och se på livet. Tror med andra ord inte att din kille är mottaglig för någon hjälp för han tycker nog själv att hans sätt är det ända rätta, exakt så som du tycker att ditt sätt är det.

Samtidigt är det ju så också att vårt beteende ett tecken på en inre process som vi just då går genom. Vi har ett SYFTE med vårt beteende. Vad det kommer till din kille så kan det vara så att han är oförmögen att ändra sig därför att han får någon slags BELÖNING när han kontrollerar sin omgivning och de döda ting som han omger sig med. Min gissning är att kan känner en trygghet på det känslomässiga planet när han känner att han har allt under sin kontroll och att det därför är så viktigt för honom att allt ska vara så perfekt som det bara kan bli.

Du säger att du inte vill att din kille ska försöka ändra dig, samtidigt som du själv vill ändra din kille. Det går inte ihop, det måste du ju själv inse. Vad det kommer till det positiva och negativa i en relation så har jag läst någonstans att det ska vara fem bra saker mot en dålig i en relation om relationen ska överleva över en längre tid. Vi människor kan kämpa och försöka att få det bättre, men vi orkar inte hur länge som helst. Är ens gemensamma liv bara en ständig kamp så mister det sin poäng lite grann. Det måste ändå vara lyckan som är det primära i kärlekslivet, att man trivs i varandras sällskap och att man  accepterar varandra som individer. Ingen är ju perfekt med det positiva måste nog överväga med råge för att relationen ska ha någon chans att överleva.    

Måste bara fråga om en sak till jag inte riktigt kan förstå från min horisont. Nästan alltid när man läser eller hör talas om personer som blir kränkta eller psykist/fysiskt misshandlade av sin parter (och relaterat till mig själv nu) så är det nästan alltid den som råkar sämst ut som måste försöka vara stark nog att at sig ur förhållandet, ofta trots underläge och trots att man på något sätt fortfarande älskar personen. Vad i hela fridens namn är det som gör att den som kränker/misshandlar stannar kvar i ett förhållande i all oändlighet med en person de inte respekterar och därmed troligtvis inte heller älskar om inte den andre bryter upp först? Rent generellt, är ”kicken” de får av att kränka någon annan en starkare drift än den positiva drivkraften att få leva i ett kärleksfullt förhållande, med sin nuvarande partner eller med någon annan? Huh!

I min egen värld är det en rätt klar koppling mellan känslor och handlig där; de gånger jag insett att jag slutat jag att älska någon så har jag gjort slut relativt snabbt. Och tappar jag dessutom respekten för personen känns det ännu mer relevant att göra slut snabbt. Hände en gång för många år sedan att jag tappade kärlek och respekt för en pojkvän och började bli rätt elak mot honom utan att det gick så långt att han själv påpekade det. Men det räckte att min bror hörde något jag sa till pojkvännen och replikerade till mig ”Du, så där får man faktiskt inte säga till nån” för att jag skulle förstå att jag hade gått över gränsen, tokskämdes över mig själv och gjorde slut så att jag inte skulle fortsätta så. Ja, jag vet, det är inte alltid så enkelt, men hur otroligt svårt ska det vara att respektera sin partner å andra sidan?

Jo, det är en bra poäng i det du skriver, att det kanske är två sidor av samma mynt, och att rädslan för ensamhet, inte ha samband etc t.o.m är starkare än kärleken. För det mesta är nog längtan efter gemenskap och samband en bra drivkraft som gör att vi fungerar socialt, men i den här typen av sammanhang blir det negativt. Jag tror att det är det att vi båda i vår relation just nu har en så stark dragning till att etablera ett parförhållande och familj som gör att vi trasslar in oss och har svårt att släppa taget. Min sambo har det lite tufft på jobbet just nu också så det kanske också gör att han är mer benägen att hålla fast vid vad han har hemma.

Mintpastill, ja visst är det svårt att definiera vad kärlek är egentligen...T.ex. har jag ofta upplev en väldigt stark känsla av kärlek till mina pojkvänner i slutskedet ett förhållande...när man ser var det håller på att barka iväg, oavsett hur det har varit tidigare...men är det kärlek eller är det bara rädsla och sorg över att förlora någon man har älskat? I synnerhet som denna känsla ibland går över rätt snabbt efter att relationen har tagit slut. Kärlek handlar nog också rätt mycket om makt(o)balans i förhållanden, det är som att det nästan alltid verkar vara den ena som älskar lite mer och att man skapar underlägen/överlägen-situationer även om dessa kan skifta under olika perioder i ett förhållande. Och att den som har "makten" för tillfället riskerar att hamna i ett maktmissbruk som leder till respektlöshet. Känner igen detta från mig själv, har ju varit på "båda sidor", men om man vet om detta kan man ju i allafall föröka att inte låta det gå över styr åt något håll.

Nu hamnar jag lite utanför det som var ursprunget med att starta den här tråden, men inget ont som inte har något gott med sig. Att det som hänt det sista halvåret har satt igång en drivkraft i mig att vilja ta reda på vad som skapar och påverkar våra beteenden. Känns som att jag just nu lär mig mycket om mig själv och andra och fått många intressanta tankar om vad om kan vara ont och gott. Jag tror inte på att en högre makt som ”tilldelar” oss händelser att lära av, men jag tror definitivt att om man väljer att exponera sig för livet utsätts man för situationer som man kan välja att utvecklas mycket av. Oavsett vad så hoppas jag att det kan bidra till att jag bättre kan hantera de svåra situationer som alltid dyker upp i livet, att förstå andra människor bättre och att någon gång kan hjälpa någon annan att känna sig lite bättre – som ni här gör J. Jag kunde ha valt att inte våga gå in i den här relationen från början när jag hörde av en vän att min sambo hade behandlat sitt ex respektlöst. Men, dumt eller ej, jag väljer att tro gott om människor tills de bevisar motsatsen, nu har han delvis bevisat motstsen men jag ångrar inte en sekund att jag vågade testa det jag trodde på från början, för jag känner att detta har startat någon slags process inom mig själv som utvecklar mig själv i allafall.