Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej...

Jag gjorde testet för borderline...fick 24 poäng av 30(?), att jag sannolikt lider av borderline...Har undrat ett tag om jag har det...

Konstigt att min terapeut inte sagt nåt, att det inte står det på läkarintyget...det borde ju vara rätt viktigt att veta om jag ska få rätt behandling...? Hon borde ju sett...?

Jag har fått diagnosen GAD (generaliserad ångestsyndrom), recediverande depression, social ångest...plus en trasig uppväxt med massa trauman. Kan man ha hur många diagnoser som helst? Ska det aldrig ta slut? Är det det här som är att lära känna sig själv???:confused: I alla år har jag inte haft en aning om vem jag var...och så vakna upp till detta, en massa diagnoser...inte kul direkt. Men hellre det än att famla i mörkret som jag gjort i hela mitt liv. Bara känt att nåt är fel. Det funkar inte. Relationer funkar inte...

Särskilt min sambo har varit utsatt för mina kraftiga humörsvängningar. När jag får ångest skriker jag jättehögt (åt honom) och ger mig inte förrän han lägger ner...och sen efteråt skäms jag så in i norden inför grannarna...usch. Jag låter som en riktig häxa. Jag vågar knappt visa mig för grannarna för jag vet att jag hörs när jag skriker. Men det är bara honom jag vågar visa den här sidan för. Jag har hotat honom i alla år att "du kan dra härifrån, stick o brinn, du kan ju skaffa egen lägenhet" osv. osv. Han blir ju ledsen så klart, men jag kan inte kontrollera mig. Jag blir så dramatisk. Pinsamt inför barnen också...jag skriker aldrig åt dom, bara åt sambon. Men dom hör ju. Jag har alltid undrat varför han stannar kvar som jämt får höra sånt...

Sen, när jag varit på jobbet, har i princip all energi gått åt till att inte visa den här stora hemligheten, ingen får veta att jag har den här sidan. MIN STORA SKAM. Jag är på helspänn, osäker på mig själv, ångesten puttrar under ytan hela tiden. Måste dölja det. Vågar inte visa mina känslor, skam, ångest, tomhet i hjärnan...osäkerhet, osäkerhet. Jag litar inte på folk. Jag tror inte att dom kan tycka om mig. Jag letar efter alla sorts tecken på vad dom tycker/tänker om mig, och det är jättejobbigt att inte kunna vila i mig själv. Om någon tittar med sträng blick på mig eller låter skarp på tonen rasar min värld ihop...HALLÅ!!! JAG ÄR FAKTISKT 42 ÅR, SKA JAG ALDRIG BLI EN VUXEN MOGEN MÄNNISKA??????:o

Sist när en kollega tittade strängt på mig och lät skarp på rösten, STORTJÖT jag i 4 timmar, på arbetstid. Jag kunde inte utföra mina arbetsuppgifter. Kollegor passerar förbi mig, tittar och går förbi. Jag sitter ihopkrupen på golvet på jobbet och storgråter och ingen undrar hur jag mår...Känner mig som en JÄTTEBÄBIS. Det här var för
ca 1,5 år sedan...är sjukskriven nu.

Är det här borderline? Jag har fått kämpa med mig själv i hela mitt liv, kämpa med ångest, osäkerhet, osynlighet. Eftersom relationer är så jobbiga drar jag hellre mig undan.

När någon visat genuint intresse för mig blir jag HELT BESATT av den människan. Det är som en drog då. Tanken på den här människan snurrar runt i huvudet på mig i princip dygnet runt, det kan vara bara en vän. Åh! Hon är så fantastisk!!! Men den här besattheten gör ju att jag inte kan umgås normalt med personen ifråga, jag blir ganska klängig, som ett litet barn som törstar efter bekräftelse. Det finns ingen människa som orkar med det, så det slutar med att relationen rinner ut i sanden. Jag blir kvar ensam med övergivenhet och skam. Så...nu har jag inga vänner. Jag skäms så mycket för mig själv och kan inte lita längre på folk, förr eller senare överger dom mig. Och jag är så sårbar. Överkänslig för vad folk säger, tar åt mig för allt, det kan ta dagar innan jag kan känna att jag kan släppa den kommentaren. Under dom dagarna är jag uppslukad av ångest...

Återigen, är detta Borderline, är det någon som känner igen sig...? Jag vet att det är hos mig problemet ligger, men jag kan inte ändra på mig...Jag går ju på behandling, terapi...men grundproblemet försvinner inte. Terapi hjälper, men botar inte. Har fått Venlafaxin (=Effexor) och blivit lite bättre...men vet inte vart jag är på väg. Vad ska det bli av mig? Vart ska jag ta vägen...? En dag ska jag börja jobba, men det är alldeles tomt och jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Karriär kan man ju glömma...
Är det nån som förstår vad jag upplever?

Hej.
Tack för ditt inlägg. Jag kände mig lite missuppfattad...det var inte så att jag hängde upp mig på själva internet-testet, men däremot alla mina besvär...det blir ju så när man känner att livet inte funkar så söker man förklaringar, så kanske man kan hitta lösningar. Man försöker förstå varför det känns som att livet alltid sätter krokben...

Det var likadant innan jag fick diagnosen astma; jag hade ca 3 långvariga luftvägsinfektioner om året (höll i sig ca. 3 månader per gång), läkaren skrev bara ut en massa antibiotika år ut och in. Ett år fick jag 7 antibiotikabehandlingar. Infektionerna fortsatte i över 20 år och blev aldrig bättre. Så för ett par år sen säger läkaren att det kan vara astma. Får medicin mot det och har inte haft luftvägsinfektioner sedan dess. Men under alla dessa år har jag känt fruktansvärd frustration varför jag var sjuk hela tiden, stor frånvaro från jobbet. Det är det jag menar att när man får rätt diagnos så kan man ge rätt behandling. Jag tror att många människor är underdiagnosticerade idag. (Kanske finns tvärtom också, vad vet jag...)

Så det var inte själva testet som sådant jag oroar mig för...Utan söker bara svar...försöker må bättre.

Känner också igen mig i det du skriver!

Det här med läkaren som inte insett att du kan ha borderline. Det är tyvärr så att en del läkare specialiserar sig på vissa "sjukdomar" Din läkare har kanske inte utbildning på borderline.

Jag vet detta av egna erfarenheter! Jag har skickats runt som fan i flera år och de har inte kunnat lista ut vad som är fel på mig. Förrän i fredags då jag kom till rätt expert som gav mig diagnosen Borderline.

Ge inte upp hoppet. Fråga din läkare om hon/han kan nått om borderline. Om inte, kräv att de hjälper dig hitta en som kan.'

Lycka till!!:thumbsup:

jag gjorde oxå ett test och fick den diagnosen, sen gjorde jag resten o fick högt på nästan alla. ta det med en nypa salt - men prata med din läkare eller någon om du inte mår väl. de kan alltid hjälpa till med att antingen bara prata eller slussa dig vidare till nån som kan hjälpa dig. det är värt det!!

Hej!

Tack för alla svar! Jag vill gärna höra mer om hur ni har det...finns det någon bra behandling (annan än den jag redan får...)?

Svar till Baghera, Citat:
"Vill bara säga att du inte är ensam!!
Jag känner så väl igen mig i allt du skriver. Har diagnosen borderline vilket mina närmaste är alltför väl medvetna om. Det är de som får ta mina utageranden som i grund och botten handlar väldigt mycket om en rädsla att bli övergiven... motsägelsefullt det där.. att det värsta som kan hända är att bli övergiven och samtidigt skjuta människor ifrån sig och nästan tvinga dem att överge..." Tack för dina ord Baghera...tråkigt att du har det så, men det kändes skönt för mig att veta att det finns andra som upplever likadant. Jag är inte ensam...Det är verkligen jobbigt att inte kunna slappna av i sina relationer. Det är sant, det med övergivenhet, jag är fullständigt övertygad om att alla kommer överge mig förr eller senare, och på något sätt blir mitt beteende därefter. Och jag kan inte hjälpa det...Jag vågar inte visa värme, utan blir stel, avståndstagande...klart att folk reagerar på det...

Svar till Emil1234, jossanjo och human as hell. Ja, ni har rätt. Jag ska träffa min terapeut i morgon och prata med henne om det här. Fråga henne om Borderline...Kan ju vara så att eftersom jag har redan 3 diagnoser kanske man inte heller kan ta till sig på en gång alla diagnoser...kanske hon har sett, men inte velat servera mig allt på en gång. Det tog ju 2 år för mig att komma till insikt om GAD-diagnosen...


Svar till intensiv: Testen finns på communiceras hemsida...det är bara att bläddra runt lite här på sajten så hittar man det så småningom, eller googla. Testen är gratis. Men som sagt...själva testen kanske man inte ska ta som en "dom" ... Det är väl bara ett sätt att se om man kan känna igen sig själv antar jag, så får man prata med en psykolog eller terapeut, (ska iaf jag göra).

Jag skulle verkligen vilja veta lite mer om hur Borderline påverkar er i relationer/livet. Jag skulle uppskatta jättemycket om ni/någon ville berätta...Kanske jag kan förstå mig själv ännu bättre...

Återigen tack för era svar!!

Hej, du kanske har tagit reda på lite redan men här är förstra träffen när man googlar:

Vad innebär Dikotomiskt tänkande?
Svar:
Personer med diagnosen borderlinepersonlighetsstörning (BPD) tenderar att se och värdera varje tanke eller situation som

svart eller vitt
gott eller ont
allt eller inget

Detta dysfunktionella och extrema tänkande kan orsaka dramatiska beslut, såsom att plötsligt lämna ett förhållande, säga upp sig från sitt arbete eller andra liknande beslut av impulsiv art. Detta sätt att tänka kan vara en av huvudorsakerna till patientens humörsvängningar och interpersonella problem.

För att ändra detta dikotomiska tänkande kan terapeuten behöva visa på och diskutera olika sätt att uppfatta och förhålla sig till vardagliga situationer. På detta sätt lär sig klienten att förhålla sig mer realistiskt till sin omgivning och till sina personliga relationer.
(http://www.web4health.info/sv/answers/border-dichotomous.htm) 

Alltså har du detta gemensamt med borderline och det kanske var därför det där testet visade ett sånt resultat också.

Funderar lite... Väldigt bra att du gjorde det där testet ändå kanske? Kanske kan du förstå lite nya saker om dig själv när du funderar på "dikotomiskt tänkande" och kanske kan det i slutändan hjälpa dig i terapin/livet..?

Allt väl!

Fantastisk liv njä... Tänker att det handlar om att hitta nog med fantastiska saker i det liv man har för att hålla sig flytande

Tycker förresten att du verkar sitta på en hel del stora insikter om dig själv och "världen". Är det dessutom inte så att när man inget vet, har mahelle ringa frågor eller funderingar. Men desto mer man förstår och upptäcker, dest mer frågor och gåtor dyker upp..?!

Ang det svartvita tänkandet så uppfattar jag texten som att man kanke inte kan ta bort det helt? Dn första reaktionen på saker kommer kanske alltid vara å så bra, eller å så svårt? Men däremot kan man kanske klara sig riktigt bra genom att förstå att man tenderar att tolka saker så och genom att ha en del verktyg och kontrollfrågor att ställa sig själv. På så vis kan man kanske ändå avgöra om något är så omöjligt svårt som man känner eller kanske bara lite lagom jobbigt i relation till annat.

Dvs att det kan vara lite på samma sätt som att man får hjälp av tänka på att en depression får oss att känna saker som inte matchar verkligheten. Eller att en dålig självkänsla får oss att uppfata en situation orealistiskt negativt, osv. Nu kanske jag spinner iväg här... Men själv tycker jag att det är en av nycklarna mot att må lite bättre just att utmana en känsla och utreda rimligheten i den. Att bara sluta känna sig tex "blyg" när man samtidigt känner att ingen vill lyssna på en går inte, men om man inser att folk faktiskt vill lyssna lika mycket på alla så kan känslan av blygheten få sig en törn ;)

Så åter till dig. Kanske kan just vetskapen om att det svartvita tänkandet överdriver tex sakers svåra sidor i slutändan få dig att se det mindre svårt..