Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej!

Mina tankar och mitt hjärta lever just nu i en odefinierad gråzon. I höstast träffade jag en kille där allt klickade på alla plan, det tog inte lång tid innan han träffade mina föräldrar och jag blev inbjuden att fira jul med hans familj. Allt funkade helt friktionsfritt. Han har en son på 4 år sen tidigare, där de separerade för ca 3 år sedan och sonen är hos honom varannan vecka. Jag har tagit hänsyn till barnet från början och velat ta det riktigt lugnt och stilla när vi träffats när sonen varit där. sonen och jag ahr en bra relation. Dessutom har han prata med sonen när det hela blev seriöst och vi har tagit det lugnt. Jag har aldrig sovit där när sonen varit där för jag inser att det är ett känsligt område för små barn. Killen har för övrigt inte haft en seriös relation sedan separationen.

Allt var toppen och han tänkte mycket på framtiden, att vi kunde skapa mycket tillsammans utan att stressa fram ngt (så som att flytta ihop även om det fanns med bland en del skämt) och vår "connection" känns mycket stark och är på flera plan, låter kanske flummigt men det känns så rätt.

Över en natt så hände ngt med honom, han blev mer tyst, mindre entusiastisk och jag kände direkt att ngt var fel. Jag lät honom vara för att jag tänkte att han kanske bara hade en dålig dag. Jag var inte mindre kärleksfull för det. Men en tid gick och han pratade knappt med mig längre så jag tog saken i egna händer och frågade honom när vi sågs vad som hänt. Då sa han att han blivit rädd, vaknat och bara kännt Oj vad seriöst det blev, jag har ett förhållande och fick panik och ångest över detta. Jag försökte förstå och frågade vad han ville göra men han visste inte själv. Jag frågade om han ville sluta träffas men det ville han inte, han tyckte fortfarande om mig.

Några dagar senare får jag ett långt sms där han säger att han fått panik, han känner att han ligger under en sten och att han får panik för förhållande...tTyckte att vi skulle börja om som vänner och kanske skulle det mogna på det viset. Jag blev chockad, för vi har alltid kunnat prata rätt ut och han har alltid sagt att det finns eg inget man inte kan läsa om man inte pratar. Och jag håller med, finns känslorna där bör man kunna lösa det. Jag vill träffa honom o prata och det tyckte han med lät bra men sen gick ngr dagar o han kunde inte och sen gick en hel vecka och han hör inte av sig, ringer inte, ingenting. Nu i helgen får jag ett mail (!!) av honom där han säger att han inte får klämm på sig själv, han är inte redo för ett förhållande utan känner sig svag. Men samtidigt vill han ha kvar mig och att vi ska ses som vänner.

jag förstår ingenting.... Det här var en kille som var så öppen med sina känslor och gick från att älska mig ena dagen till att bara stöta bort mig nästa dag. Nu skyller han på att han vill vara sin familj nära och att han vill ge sin son all uppmärksamhet. Men jag har aldrig hindrat honom från något och det är första gången jag har helt villkorslöst gett min kärlek och köpt hela paketet. Vad händer? och vad gör jag? han säger att hjänan inte riktigt hängt med hjärtat men nu känns det som att han kapat hjärtat helt.

Känslor finns säkert där men vad jag kan jag göra för att han ska sluta få sina hjärna att tänka så mycket? Finns det något jag kan göra eller ska jag bara släppa? vi har fortfarande inte träffats och pratat heller. Kan så starka känslor förändras över en natt?

Tacksam för tankar och tips

/Förvirrad

hej Ripcurl,

Jag förstår att detta är en jättesvår situation för dig, att det är svårt att förstå vad som händer och att det finns många frågetecken. Det låter på din beskrvining som om den här killen inte är färdig med sig själv, att det finns endel under ytan som han behöver jobba med - en relation kommer inte längre än båda parter kommit med sig själva. Har du sett andra tendenser på att han mått dåligt, haft ångest eller liknande tidigare? Sen tror jag att det är otroligt svårt att sätta sig in i (om man inte själv har barn) dom enorma skuldkänslor det kan innebära att bryta upp från en relation, när man har barn, och att gå in i en ny. Men jag förstår att det blir förvrrande för dig då du verkligen gått in i relationen med full respekt för honom och hans son. För att ni ska kunna ha en fungerande relation måste båda vilja. Ett första steg tycker jag är att du ber honom om att ni träffas och pratar, det förtjänar du verkligen!

skriv gärna igen

Nanna

Nanna,

Tack för ditt svar. Jag har länge föreslagit att vi ska ses och prata men han har hela tiden undvikit det. Och bara det har varit jobbigt eftersom jag själv sitter med alla frågor och inte vet vad som pågår.

Dock fick jag bara för ngr dagar sedan ett mail (!!) att han trodde han avr redo men vill istället försöka med sitt ex igen... Tuffa bud då vi var i stadiet redan med "när flyttar du in" (han och jag alltså. Så visst, tough luck men jag kan inte göra ngt så jag får bara komma över honom och fortsätta mitt liv.

Det jag inte förstår dock är just hur känslor kan vända så bara över en natt? För det var verkligen bara över en natt han förändrades.

Han har haft panikångest tidigare (och även jag) men han såg mer konfunderad och trött ut när jag träffade honom senast (för ca en månad sen) Vad gäller sonen så förstår jag med att det där måste vara jättesvårt, speciellt när man fortfarande måste få det att funka med exet. Jag var som sagt redan införstådd med situationen och såg till att tänka på sonen. Vi pratade mkt om detta och han pratade även med sonen om att han tycker mycket om mig och att jag kommer att vara där ibland och vad jag förstod så var det inga problem so far. I mailet jag fick f. ö för ngr dagar sedan skrev han att han vill ge sonen det bästa och att sonen tjatar om att han vill att mamma o pappa ska vara tillsammans, det är ju bara naturligt det förstår jag med. Men det är just som jag skrev tidigare. Hur kan man älska en person fullkomligt ena dagen (mig) för att över natten ändra sig och börja grubbla och inse att man är för svag och att man vill ge all sin kärlek till sonen.

Tror du att det kan vara ngn osäkerhet/rädsla bakom? Jag försöker som sagt bara förstå för jag försöker redan gå vidare, jag kan aldrig och vill inte ge mig emellan när det är barn med i bilden. Antingen var det inte ödet mellan oss eller var det inte menat just nu men jag kan inte pausa mitt liv för honom.

Tack på förhand! :)

Hej Mystjejen,

Jag kände igen mig i ditt inlägg och det var därför jag skrev. Ja båda verkar inte helt redo och inte helt klara med sitt förflutna.

I mitt fall så var vi mitt upp i förälskelse perioden och jag var förvånad över hur friktionsfritt allting var, tom med hans son. Det var verkligen en dröm! Men som jag skrev uppe så vaknade han bara en morgon och var riktigt annorlunda, inte alls entusiastisk eller glad, för ngt egentligen. Och nu har han skrivit (för han vågar uppenbarligen inte träffa mig) att han har "insett" att han vill vara sin familj nära hela tiden, dvs sin son och sitt ex. Något jag aldrig hindrat honom för eller ställt ngr krav. Jag ahr kommit långt med att arbeta med mig själv att jag kännt mig som en stark person och stälelr därför inga sådan krav. Kärlek ska vara villkorslös. Men nu verkar han gå tillbaka till sitt ex och ska jag vara ärlig så tror jag det är pga flera orsaker. En av dem är att "är det för bra att vara sant så är  det nog så." Allt har verkligen funkat helt felfritt mellan oss, våra mål och tankar om livet överrensstämmer. Finns verkligen inget att hitta som skulle kunnat ha rubbat detta. Han sa från början att han blivit rädd och det är möjligt att han istället för att ta itu med sin rädsla av att kanske skapa en helt ny familj, så går han tillbaka till sin "ursprungliga" familj och så vitt jag vet så har inte hans ex ngn ny kille men jag ahr också fått veta att det inte var helt friktionsfritt i deras förhållande och att hans familj och hon inte alls kommer överens, de kan inte ens samsas om sonen... Jag kan säga att jag aldrig trott på själsvänner förrän jag träffat den här killen och båda av oss sa väldigt tidigt i början att vi nästan kunde säga "jag älsakr dig" superlätt för det kändes så. Men som du skriver så är de kanske osäkra och inte klara med sig själva, dvs de vet inte vad de vill... Och har nog inte stake nog att ge järnet när det väl känns bra. Tyvärr kan vi inget göra åt detta, jag är som jag är och jag är stark, snyggare och mer godhjärtad kan jag inte bli ;-) så det är verkligen inte oss skon klämmer hos. De har tyligen inte uträt alla lik i garderoben och det är synd, för du verkar också ha gett dig in i detta villkorslöst med just det viktiga bakom dig: känslorna som finns där och att man har varandra.

Jag är otroligt ledsen att min kille, sorry mitt ex, inte vill träffas men jag kan säga mig känna honom så pass väl att jag vet att det är för att han inte vågar sig mig ledsen men mest för att han vet att han sårat mig med allt detta... Prata måste man en dag, jag vet dock inte om jag är redo än eller inte... Det är konstigt, man är supertajta ena dagen o nästa är man som en text man deletat på datorn... borta...

Hoppas det löser sig för oss båda... Idag har varit en otroligt svår dag, men det är nog för att jag gett mig tid att sörja. Bröstkorgen gör fysiskt ont, tårarna rinner och en panikattack har varit nära men det är väl över den tröskeln man ska för att komma vidare...

Hej Mystjejen,

Spenderade helgen gråtandes faktiskt... Har aldrig avrit ett kolli och det är första ggn mina vänner får ett "jag mår inte bra" av mig när de frågar hur läget är. Det är en ovan situation för mig och det jobbigaste är faktiskt sömnen. Jag har inte sovit bra sen detta började för en månad sen... Somna är inga problem men vakna är det jag är rädd för. Vaknar supertidigt o det första som dyker upp är den här situationen, ont i magen av ångesten och när jag väl går upp så mår jag så illa att jag inte kan äta. Det känns som att varenda cell i kroppen skriker hur fel detta är!

Vi har fotfrande inte setts, denna veckan har han sin son och då vill jag inte blanda mig i. Men jag vet att jag måste träffa honom, få svar, förhoppningsvis.

Jag kan säga att det här är så oväntat att det fanns inte med på ngn karta. Hans ex skickar gulliga hjärtan på hans facebook... kan man verkligen vända kappan så snabbt? Jag förstår inte... Jag förstår verkligen inte...

Tiden är väl det enda som kan ge oss ngt o man lär sig av allt men det är tungt just nu. Se till att gråta ut, det är bara nyttigt, men jag förstår dig. Tack för kramen...