Hej
Jag har länge gått och undrat varför jag "aldrig" kan få en relation med det motsatta könet att fungera. Jag har haft katastrofförhållande med tjejer som haft svåra problem med sig själva, ätstörningar, psykiska problem mm. Efter det blev jag väldigt tom inombords, jag gjorde verkligen allt men det hjälpte ju inte eftersom dom hade så stora egna problem att ta i tu med, det förstod jag ju inte då så det tog hårt på mig.
Så har det fortsatt, varje gång jag träffar någon som intresserar mig blir jag en tänkare. Speciellt om det inte blir mer än en flört. Jag går ner i en lättare depression...har alltid trott att det beror på tjejerna ja träffat, att dom va nåt speciellt och jag sumpat det. Där av att ja mår dåligt.
Tredje gången det hände gick jag till en teraput och prata, det funka och jag märkte resultat efter någon månad eller två så jag hoppa av efter ca 4 tillfällen. Nu ca 6mån senare är allt annorlunda, han lärde mig att observera som det heter, va ja tänker, mina frågeställningar och känslor. Det har gjort att hela min barndom har kommit upp igen de senaste månaderna. Jag hade problem hemma med en dominerande far och en undergiven mor. En sträng uppfostran med anklagelser, kraftiga gräl, nedlåtande kommentarer. Jag kände ett hat, nedtryckt och instängd.  Jag var också väldigt sjuk och låg på sjukhus långa perioder när ja va mellan 5-10år. Det va tufft, ja kommer ihåg hur ja tänkte då, jag stängde av allt. Va inte ledsen, tryckte bort smärtan. Min mor var vid min sida jämt men inte min far, "han hade sitt" med jobb och sin hobby. Detta va en liten kort sammanfattning. Hur påverkar sånt här mina relationer?
Jag är 25Ã¥r nu och börjar förstÃ¥ att jag flytt hela mitt liv. Jag är förvirrad och känner mig tom och med en dÃ¥lig självkänsla. Jag har blivit medveten om allt detta men tycker inte det har hjälpt mig. Jag vill komma till botten med detta och leva i nuet och ta vara pÃ¥ allt bra.Â
//Gjermund
