Jag har skrivit här flera gånger och fått stöd av många.
Nu skriver jag igen och hoppas att jag inte verkar som tjatig eller som att jag bara bryr mig om mig själv..
Jag mår så dåligt.. Så dåligt att jag börjar bli rädd för mig själv.
Förut brukade jag skära mig, hela tiden. Det började när jag gick i sexan, alltså var 12 år. Fortsatte till för ca 3 år sedan, när jag var 17. (är nu 20) Sen bara slutade jag, när jag insåg att det faktiskt inte var lösningen.
Nu håller jag på att ta bort, eller snarare förminska, mina ärr. Gjorde dom första för ett år sedan och i tisdags fortsatte jag med ytterligare två.
Grejen är den att jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Men den senaste tiden har blivit värre, och nästan värre för varje dag.. Mår dåligt av ett antal saker som jag bara inte kan hantera längre.
Idag när jag satt och tittade på min sydda arm, från operationen, hade jag lust att bara slita upp det. Slita upp stygnen.
Hur sjukt är inte det? Vill inte vara såhär och vill inte känna såhär.
Är så rädd att jag mitt i detta ska börja med att skada mig själv igen.
Jag försöker skada mig själv på andra sätt hela tiden. Dricker alkohol lite för ofta än vad man borde (varje dag, om än bara ca 2 öl om dagen) försöker sluta äta. Men fan, vad jag än gör så känner jag mig ändå bara med patetisk.
Vad gör man åt det??
Jag vill inte vara såhär! Jag vill må bra. Jag vill ha kvar mina kompisar. Jag vill få ordning på mitt kärleksliv, få reda på vad jag vill. Jag vill inte ses som ett psykfall.
Vet kanske inte riktigt vad jag vill få ut av detta inlägg.. Druckit några öl så jag tog mig väl helt enkelt mod till mig att skriva av mig. Förväntar mig inga särskilda svar, har väl inte skrivit särskilt tydligt så att någon förstår något av det heller.
Men om någon har något av säga.. så säg det gärna.. Tack från en sorgsen en.
