Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag och min pojkvän har varit tillsammans lite från och till nu i ett och ett halvt år. Vi bor ungefär 3 mil ifrån varandra vilket gör det rätt svårt att kunna umgås mycket då vi båda har skola och plugga att göra under dagarna. Under den tid vi har varit tillsammans har vi haft många upp och nergångar som jag inte kommer gå djupare in i nu. Men det har tagit hårt på oss och även vår relation. Just nu har vi det rätt bra i vår relation, vi bråkar alltså inte så jättemycket. Problemet är däremot att han har ett väldigt stort dataspelsintresse. Han spelar kopiösa mängder och tycker det är hur kul som helst. Han kan sitta och spela väldigt sent på kvällarna även fast han ska upp tidigt på morgonen. Detta påverkar även vår relation, han tycker nämligen att hans spel är roligare och viktigare än mig vilket gör mig väldigt ledsen. Han har sagt till mig att han prioriterar skolan och hans spelande före mig och att han även tycker spelet är roligare än att umgås med mig. i nuläget ses vi 1-2 kvällar i veckan, ungefär klockan 22-7 på morgonen och då vi även sover mestadels. Jag tycker det här är jättejobbigt, jag vill bli prioriterad mycket högre än vad jag är nu, och vill även att han ska känna att han tycker det är roligt att umgås med mig. Han säger att han tycker om mig och att han vill umgås med mig men att han tycker spelet är roligare.

Bortsätt från min pojkvän har jag inga kompisar. Jag är väldigt tyst av mig när jag är runt folk och jag antar att det är det som gör att ingen vill umgås med mig. Jag har alltid haft en bästa vän jag har umgåtts med i skolan vilket har räckt gått och väl en lång period. Det sprack dock när jag var tvungen att gå om ett år i skolan pga en sjukdom jag hade. I den vevan blev jag även tillsammans med killen jag än i dag är jättekär i.
Just nu känner jag mig fruktansvärt ensam och oälskad.. att få höra att man är så underprioriterad som min pojkvän tycker jag är tar väldigt hårt på mig. Allt jag vill är att få umgås med honom. Förstår inte hur det kan vara så mycket begärt. Att lämna honom är inget alternativ då jag är väldigt rädd att jag ska gå under helt, att känna mig ännu mer ensam och även ångra mig senare. Jag har försökt prata med honom flera gånger men det leder till att han tycker jag ska sluta tjata, sluta klaga och att jag ska hitta någon annan om han inte duger. Han visar ingen som helst medkänsla och tänker bara på sig själv.

Jag vet inte vad jag ska göra längre, det här tar verkligen kol på mig, gråter fler timmar varje dag för att jag känner mig så ensam och oälskad, allt jag vill är att få umgås med min pojkvän.. att lämna honom är inget alternativ då jag är rädd att må ännu sämre
Någon som vet vad jag bör göra i min situation? Väldigt tacksam för svar

Tack för ditt svar!
Det var en väldigt intressant vinkel på det hela, har aldrig tänkt i de banorna faktiskt, har alltid trott att det har varit mig det har varit något fel på eller att jag bara är allmänt tråkig.
Jag antar att det enda jag får göra är att antingen acceptera och träffa honom de tillfällen han kan/vill eller så får jag lämna honom. Finns nog inte så mycket mer att göra. Tror inte han är beredd att offra sitt spel för mig eller villig att prioritera om oavsett vad.
Det är sjukt att ett spel kan göra så mycket med en människa.. Är rädd att jag inte är den enda som är i den här situationen tyvärr
Önskar min pojkvän fick sitt liv tillbaka

Håller helt med!
Med tanke på att det är ett enklare sätt att underhålla sig på och även känna sig bra på är det ju inte speciellt konstigt att så många hamnar i den onda cirkeln. Men tycker det är väldigt tragiskt.

Vi har haft det väldigt svårt under en lång period med andra problem utöver det här. Vilket har lett till att han ett flertal gånger har velat göra slut med mig, men eftersom att jag är såpass svag som jag är har jag aldrig kunnat acceptera det och gå vidare utan jag har alltid kämpat mig tillbaka till ett förhållande mellan oss. Jag är för rädd att helt tappa allt, då jag tidigare har varit deprimerad och vet vad det innebär. Med honom känner jag mig trygg och han får mig att må väldigt bra de få gånger vi väl ses. Han skulle inprincip kunna vara otrogen mot mig men jag skulle ändå inte kunna lämna honom. Jag skulle visserligen bli fruktansvärt ledsen men jag skulle inte kunna lämna honom. Tanken av att han är med någon annan är riktigt jobbig. Jag vet inte riktigt vad det beror på att jag känner som jag gör, det här är mitt första förhållande och allt är väldigt nytt för mig. Bara när vi bråkar kan jag få panik, och då menar jag inte lite arg eller ledsen utan då kan jag ligga och skrika och gråta på golvet och även slå mig själv i flera timmar. Vilket är helt sjukt, men jag är så rädd att bli lämnad ensam, så rädd att han ska gå vidare och bara lämna mig. Jag har inga vänner jag kan vända mig till som jag kan prata med eller som kan trösta mig, jag har bara honom. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag vet att jag förtjänar så mycket bättre och det har han även sagt själv men jag kan inte gå vidare.. det är en omöjlighet för mig. Att prata med honom är lönlöst då han tycker att jag ska acceptera honom för den han är och duger inte det då bör jag hitta någon annan. Så kompromissa är inget väl i mitt läge tyvärr.

Innan jag träffade min pojkvän hade jag det väldigt jobbigt med vänner. Jag gick så långt att jag sökte vänner via internet för att slippa känna mig så ensam. Sen träffade jag min pojkvän och allt blev så mycket bättre, jag slapp känna mig ensam och jag var så lycklig, han fick mig verkligen att stärka självförtroendet och känna mig älskad. Han betyder verkligen allt för mig, jag vill skaffa barn med honom etc. men som det är nu verkar han bara allmänt trött på mig, eller bara sjukt oengagerad, typ som att det inte spelar någon roll om vi ses eller inte, att det inte spelar någon roll om vi inte ses något mer överhuvudtaget.Han säger att han älskar mig men han verkar inte mena det på något sätt. Självklart är vi alla olika, men jag har så svårt att förstå hur man inte vill umgås med den person man sägs älska.

För mig är det så svårt att förstå att de finns ett bättre liv utan honom då jag ändå inte hade det bättre innan jag träffa honom. Jag vill verkligen satsa på honom men jag är rädd att det blir för övermäktigt en dag, jag mår inte bra nu och om det fortsätter såhär mycket längre kommer jag inte orka med, men jag är så rädd att släppa taget. Är så rädd att må ännu sämre utan honom.

Jag försöker sätta gränser men sätter jag de gränser jag vill sätta leder det till att vi aldrig ses, att allt bara blir ännu sämre och att han inte vill vara tillsammans med mig längre. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra, allt jag vill är att han ska börja bry sig om mig. Jag offrar ganska mycket för honom, jag kan vara från skolan för att få vara med honom medan han inte ens kan offra sitt spel för att få vara med mig. I början kunde han betala taxi för att få vara med mig, men nu orkar han inte ens åka buss till mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte lämna honom men jag vill heller inte må som jag gör nu

Tack för ditt svar!
Ja det ju en annan aspekt på det hela som kan vara mycket möjlig. Jag vet att han kan ljuga rätt ofta så det skulle inte vara helt omöjligt att han även ljuger i det här sammanhanget. Men skulle han tycka det var roligare att träffa mig borde han väl ändå välja det framför hans spel? Men det är kanske som du skriver att han känner en sorts makt över mig om jag förstod dig rätt.

Ja det stämmer att jag har utvecklats enormt mycket som person efter jag har träffat min pojkvän, dock har det ej hjälpt mig att kunna få en större vänskaps krets då jag nu är väldigt ensam under skoltid vilket tar hårt på mig även det.

Jag har faktiskt funderat på att börja gymma men har inte tagit tag i det..än, tror nog jag skulle må bättre generellt av att börja träna eftersom att jag i nuläget nästan aldrig rör på mig. Men att ta tag i det tar emot väldigt mycket då jag trivs alldeles för bra i soffan.

Jag håller med om att jag bör hitta på något som sysselsätter mig så jag slipper vara hemma och fundera på allt som tynger mig, men problemet är bara att ta tag i det, har alltid varit den som skjuter upp saker och gör allt så enkelt som möjligt men får nog försöka att ta tag i mitt liv och inte låta allt kretsa kring min pojkvän, men det är väldigt svårt. Känner jag mig själv rätt kommer jag förmodligen fortsätta att vara hemma och bara filosofera..

Hej
Det går sådär... blir inte bättre iallafall men skulle inte säga att det blir sämre heller... börjar tvivla på att det alltid är spelet som gör att han inte vill träffa mig... träffas vi är det på kvällen till morgonen enbart.. och om vi skulle umgås på dagen vill han aldrig göra något utan då umgås vi lite grann + att han ska kolla sin dator om spel en hel del... han säger imellanåt att han älskar mig men jag är inte helt säker på att han verkligen menar det... han vet hur sjukt ledsen jag skulle bli av å göra slut å därför tror jag inte han skulle göra slut med mig både för min skull och även för att han inte orkar tjafsa med mig om det.... så sjukt svårt å veta vad han egentligen vill.. han verkar inte särskilt bryende om att ses iallafall... men jag får väl vänta och se eller nåt.. för prata med honom om det är hopplöst...

Hej! Tack för ditt svar!
Jo det kan finnas en sanning i det du skriver.. Han känner sig väldigt ensam och säger även själv att han bara har mig och hans spel... Vilket han inte tycker om... Han flyttade hit för mer än ett år sen och har väl inte riktigt kommit in i det... det jag blir väldigt fundersam över e att han kan träffa vänner emellanåt på dagarna men inte mig... Utan då är det när vi sover inprincip... Typ som att jag blir prioriterad sist... Jag vet att han inte mår särskilt bra och jag har sagt att jag finns för honom men ha verkar inte vilja ta emot den hjälpen.. Tyvärr... Vet inte vad jag ska tro.. Å att prata med honom ger inte särskilt mkt eftersom att han har rätt svårt att prata om känslor och hur han mår...

Han e som sagt medveten om situationen... han vet mycket väl om att han inte är en sån bra pojkvän och har även rådat mig att hitta någon annan eftersom att han är trött på mitt tjat... Han menar på att om jag inte accepterar hans val med att prioritera spelet i första hand ska jag lämna honom

Jag pratade med honom senaste som idag om detta och vi har inte setts på mer än en vecka vilket jag tycker e superjobbigt, vi har planerat att ses nästa vecka på fredag kväll, han sover hos mig men ska sedan direkt hem för att städa eftersom att han har det som rutin, att städa varje lördag dag... efter det ska han då så klart spela. jag frågade honom ifall han kunde flytta städandet till söndag, men nej det gick inte. Han vill ju ändå hem och spela. Han tycker jag ska ta ledigt från skolan för att umgås med honom eftersom att det är den enda tid då han kan umgås med mig... men eftersom att jag då går i skolan kan jag inte bara ta ledigt hur som helst, jag har gjort det ibland och inte ens det duger för att umgås med mig hela dan.. utan nej då åker han hem vid kanske 11 på morgonen för att han ska hem och spela.. när det gäller att hålla kontakten då vi inte ses är det också min uppgift att smsa honom och även att komma på allt som vi ska smsa om... smsar jag inte så smsar han inte mig... han har även sagt att han inte skulle palla vara tillsammans med någon som han själv... men han bryr sig inte ett piss om hur det är för mig att ha det så.. utan han tycker jag bör lämna honom om jag inte gillar det...

Jag var hos en kompis häromdan för att vi har ett projekt tillsammans, och även fast jag bara var där på eftermiddag/kvällen fick jag skuldkänslor av att inte vara hemma och snacka i telefon med min pojkvän eller smsa honom. Känns som att när jag hittar på annat än å vara hemma så är det som att jag går vidare och lämnar honom vilket jag verkligen inte vill. Jag har en gammal kompis jag gärna umgås med men är så rädd för den här känslan att jag inte vågar ta initiativ att fråga henne om att ses. Jag vet inte varför jag känner som jag gör men det är fruktansvärt jobbigt.... Jag skulle även behöva komma igång med träning men det är samma problem där.. tränar jag missar jag även en dags chans att snacka med honom i telefon eftersom att han bara kan snacka med mig under en viss tid. Jag vet att jag bör gå till en psykolog med mina problem men efter tidigare erfarenheter av psykologer har jag inte fått den hjälp jag behövt och även känt en olustig känsla av att behöva gå dit... jag vet inte vad jag ska göra längre, jag märker på mig själv att jag verkligen tar stryk av det här men även av andra problem jag har. Tar jag inte tag i mina problem kommer jag tappa taget helt... men jag vet inte hur jag ska göra.... allt känns sjukt hopplöst....

Har försökt prata med honom så himla många gånger, även blivit riktigt arg men det hjälper inte, han bryr sig inte ett skit om mig, han säger själv att han prioriterar spel före mig för att han vill det och även att jag måste respektera det, gör jag inte det då måste jag lämna honom, tar jag även upp det då får jag som svar 'sluta tjata, ge dig annars ere slut' osv.. vilket är sjukt frustrerande.

Jag har väldigt svårt att göra andra grejer än att vara hemma, jag får som sagt skuldkänslor av att inte finnas så tillgänglig som jag skulle kunna vara och även rädd för att bli lämnad. I min situatuon nu har jag även problem med min familj vilket tär på mig väldigt mycket.

Att lämna honom är inget alternativ eftersom att jag fortfarande hoppas på en förbättring (som jag nu har gjort i 1 år) , jag älskar honom så otroligt mycket, han är underbar när vi väl ses men så fort vi åker ifrån varandra blir allt något helt annat, jag är väldigt ensam och är i stort behov av honom. Han är verkligen drömkillen för mig när de verkligen är som det bör vara, men så fort han prioriterar annat före mig eller visar minsta ointresse då blir jag nedstämd å deppig...

Jag vet vad jag bör göra och vilka alternativ jag har att välja på men det är så sjukt svårt.. det är så mycket lättare att bara låta allt vara och låta tiden gå... vill inte göra något jag ångrar.

Tack för ditt svar!
Det är faktiskt samma med min pojkvän att han har brister sen tidigare vilket även påverkar vår relation..tyvärr. Jag tvivlar inte på att han tycker om mig och det är nog som du skriver att han använder spelet som någon slags flykt från verkligheten. Jag ska börja i en ny skolan efter sommaren och hoppas det även släpper för mig och att jag får en såpass stark självkänsla att jag kan klara mig själv och vara oberoende av kärlek från en kille. Men som jag känner nu krävs det en hel del. Jag tycker väldigt mycket om honom och vill inte sluta kämpa, men min kropp har börjat säga ifrån.. vilket inte alls är bra. Jag måste verkligen ta tag i mitt liv innan det är för sent.. men jag vet inte hur jag ska få tillräckligt med motivation för att börja göra något..

Hej vetej,

Ibland kan en förändring i ens liv få en att tänka annorlunda, så kanske börjar du se situationen på ett annat sätt när du flyttar? Om problemet ligger djupare än så, får man nog söka professionell hjälp.

vetej: Jag önskar att jag kunde ge konkreta råd och tips. För mig har det faktiskt fungerat till viss del att läsa böcker, som jag nämnt ovan. Vid andra tillfällen att påbörjar något nytt (ny skola, sommarjobb etc.) där jag knutit många nya kontakter och mått bra. Jag förstår att vardagen är tuff.

Jag har själv åter igen en låg självkänsla efter en separation. Den vägen jag känner att jag behöver gå nu är att få gå och prata med en terapeut. Dels för att bearbeta min separation, som är väldigt jobbig för mig, samt höja mig själv. Just nu känner jag mig ensam i världen. Men jag har börjat ta upp kontakten med vänner jag inte haft kontakt med på ett tag och det känns faktiskt lite bättre. Även om det är lite jobbigt till en början så är det nyttigt för mig att göra något annorlunda och komma ut och träffa folk. Jag vet ju att jag kan komma tillbaka där jag trivdes och mådde bra. Men det kommer kanske ta lite tid.

Jag hoppas att du hittar ett sätt som fungerar för dig!

Min pojkvän har alltid älskat att spela, dator som tvspel. Jag kände mig länge utanför. Så köpte jag en konsol själv och har börjat spela! Och det är bannemig SKITROLIGT! Och vi spelar tillsammans och delar intresset, mitt intresse är förstås inte lika högt som hans. Men nånstans önskade jag nog mer att jag kunde spendera tid med hoinom och spela med honom, än att vi skulle klänga på varandra stup i kvarten.

Så när jag köpte eget försvann det där behovet litegrann. Man spelar, man kramas, liksom. Att spela tar ju upp ganska mycket fritid, men det är för det är roligt!

Jag har läst vad du skrivit och funderat lite,
är han verkligen drömkillen för dig?
En kille som bara sitter och spelar och varken bryr sig om hur man känner eller vad man vill?
Är det så ens drömkille ser ut?
Jag tänker att du kanske har målat upp honom som din drömkille därför att du ev. är rädd för att bli lämnad, för att bli ensam?
Även om det kan vara väldigt svårt att lämna ett förhållande för att man fortfarande hoppas på en förbättring(vilket man kan göra tills man är totalt knäckt) så kan man bli så mycket starkare själv.
Man kan märka att man blir mycket starkare ensam än att vara med någon som inte verkar bry sig om en.
Och jag vet att det kan vara svårt att lämna, men det kan få en att må bättre.
Om man verkligen älskar någon är man väl beredd att ändra på sig, och åtminstonde diskutera en förändring? jag tror vi kan sträcka oss så långt för kärleken.

Du är inte speciellt bra på att berätta vad som är bra med honom, för dig. Utöver att han rddar dig från ensamheten kan jag inte se någonting du beskriver som positivt. Skulle vara kul om du på fullt allvar kunde återge åt minstone ett par saker hos honom som gör dig lycklig över att ha honom i ditt liv. Nu är det enda bestående intrycket att han skiter i din lycka och du är för rädd för att stå själv för att göra något åt situationen.