Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag är 24 år och känner en tomhet som inte går att beskriva. Jesus, Mohammed och Satan skulle säkert älska att konvertera mig med tanke på hur "vilse" jag har kommit med tiden. Men religiös har jag varit förut och det vill absolut inte bli igen. Jag har haft problem med depression, destruktiva förhållanden och problem med fysisk och psykisk närhet. Har bott lite här och var. Hoppat från bostad till bostad efter mina föräldrars skillsmässa (som skedde för 4 år sedan) och nu har jag hamnat tillbaka hos min far. Ja det känns inte helt rätt alltså.Ju mer jag behöver närhet, desto mer "äcklad" blir jag av min egen far.. Så illa har det inte kännts förut? Det känns nästan perverst!??Jag vet dock att det aldrig har hänt något oanständigt i våran far-och dotterrelation.   Men så är det. Jag associerar just nu närhet endast till barn eller pojkvän. Någon annan vill jag knappast beröra, speciellt inte min pappa som älskar mig så mycket.  Det ironiska är dock att jag faktiskt behöver närhet! Jag dör för det! Mycket närhet från allt och alla! Pojkvänner har jag hållt mig borta ifrån lite över ett år nu (vilket är otroligt för att vara mig), och den ömheten är nog den jag saknar mest. Vet inte vad som är fel på mig eller vad jag ska ta mig till. Känner mig helt innesluten och törstig på kärlek..Törstig..

Ja precis, jag är splittrad i bitar med en längtan som jag själv inte kan unna mig.

Jag känner skam, tomhet och sorg. Tycker mig inte förtjäna kärlek.

Speciellt eftersom jag inte tror att jag kan visa kärlek tillbaka.

Oanständiga situationer har jag fått uppleva med mitt ex som var väldigt manipulativ.

Mitt ex kunde hålla fast mig när jag försökte göra slut.

En gång slängde han mig på sängen och tog strypgrepp om min hals, utan att klämma åt, och där låg jag på sängen hjälplös. När han släppte mig röt jag till, men det slutade med att jag förlät honom.

En annan gång sa han att han ville flytta bort med mig, långt bort från min far. Han avskydde min far eftersom jag alltid har haft så bra kontakt med honom. 

Han nämnde då också att han trodde att jag hade blivit antastad av min far när jag var liten. Det var ett rent påhitt, men den var tillräcklig stark för att väcka obehagliga känslor inom mig vid den stunden, kanske även efteråt..

Jag litade på honom. Han kunde vara min bästa vän. Det var ju inte alltid han bettedde sig illa. 

Hans ursäkter till de dumheter han gjorde mot mig var alltid övertygande. "Det är kärlek! Kärlek kan göra en galen".

Jag var tillsammans med honom till och från i över ett år. Sedan lyckades jag göra slut väldigt abrupt efter hans erkännande till otrohet.

Nu har jag varit singel i över ett år.

Min pappa tog upp det här med 'min kyla' gentemot honom. Jag talade om för honom om min konstiga känsla, men då blev han givetvis sårad och arg. Det gick över efter ett tag.

Stryptaget av mitt ex är bara ett exempel på vad han kunde göra. Men ja, jag lyckades i alla fall göra slut en gång för alla och reste utomlands för att börja om på nytt. Nu är jag tillbaka i Sverige.

Har få vänner, men de är snälla och lyssnar. Jag brukar dock inte berätta så mycket för dem längre. Jag är mer den som lyssnar och hjälper andra vid deras problem. Vill inte vara någon till besvär. När jag var tillsammans med mitt ex var jag ju helt kaotisk.

Jag får forsätta vidare och förhoppningsvis accepterar jag mina obehagliga känslor så småningom. Bör se framåt i livet och leva i nuet, trots det som fortfarande spökar från mitt förflutna.