Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Miansa said: Hej ZZ1234,när ett barn blivit överbeskyddat kan utveckla en osäkerhet och osjälvständigt vilket inte visar sig förrän omgivningen börjar krav på denne. Det finns inga klara belägg för att överbeskydd är en patogen faktor,dvs. att överbeskydd i sig leder till att barn utvecklar någon sjukdom. Ett resultat kan dock vara, som du själv beskriver, att barnet blir hämmat eftersom föräldern inte låter barnet "växa", vilket leder till att dess autonomi påverkas negativt. Om ett barn har ångest kan emellertid överbeskydd vara en reaktion ifrån föräldern, men då har ju "problemet" redan uppstått. När föräldern försöker skydda barnet från verkliga eller inbillade faror så visar denne dels en extrem omtanke samtidigt som denne försäkrar sig om att ha full kontroll över barnets göromål. Barnet har ingen chans att välja något annat utan anpassar sig till situationen genom att inte utveckla sin självständighet som krävs för att klara av livet. Föreställningarna om livet kan bli att världen är farlig och ond. Vissa teoretiker menar att detta grundar sig i förälderns egen ångest som "tas om hand" genom att härska över barnet (ngt som kallas för "det leende tyranniet"). Genom att barnet anpassar sig bekräftar denne föräldrarnas överbeskyddande beteende. Med vänliga hälsningar,Maria

 Jag känner mig väldigt, tafatt, menlös, initiativlös, handlingsförlamad, osjälvständig, ångestfylld, energilös, otrygg och vilsen som sagt och så har det varit sen 12-13 års-åldern. Rastlöshet, oro, nervositet, sömnsvårigheter, panikkänslor och skam präglar min tillvaro. Äter medicin mot ångest. Har sporadiskt gått hos samtalsteraputer; vid 13, 18, 23, men har inte vetat vad jag ska säga, vad som är relevant, mest varit tyst så dessa samtal har aldrig lett någonstans. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag ska ta mig till.

Vill inget speciellt. Jag går och gör ingenting heller; har inget jobb, söker inget jobb, ingen utbildning, utbildar mig inte, tränar inte, "testar inte mina vingar" (varför ska jag göra detta? jag kan lika gärna gå omkring i min bubbla, vara ifred, isolera mig, (Jag vill inte umgås med människor för då märker dom hur tafatt och menlös jag är och då blir jag hånad och mår annu sämre), dagdrömma, grubbla och göra ingenting, säga ingenting, bara hänga på, foga mig, bo och få pengar av föräldrarna, som snart går i pension, sitta och vänta på att någonting ska hända..). Orkar helt enkelt inte med alla krav och allt man ska tänka på, alla åtaganden, allt "göra".

Börjar känna mig likgiltig inför min framtid, har inga planer. Det får bli som det blir. Jag är en kille på snart 25 år och har aldrig bott självständigt, aldrig haft en fast anställning, aldrig fullfört en utbildning jag påbörjat, aldrig haft ett intimt förhållande med någon, aldrig rest självständigt. Hade bra gymnasiebetyg och är intelligent men får liksom inte "ut det". Kan inte koncentrera mig. Vet inte var eller hur jag ska utnyttja mina resurser.

När omgivningen vill att jag ska göra något så måste dom skälla på mig för att väcka mig ur min dagdrömmeri-dvala. Dom måste skälla på mig för att få fart på mig, vilket gjort mig rädd och ännu mer handlingsförlamad. Det verkar som om dom tror att jag vill jävlas, provocerar eller att jag är lat. Närjag säger att jag inte gör ngt så blir pappa arg och jag blir rädd och då brukar jag hitta på att jag gör ngt.

Min syster säger förtvivlat ibland; "Jag måste liksom säga åt dig vad du ska göra..!" , Du får ta lite egna initiativ..!" Min pappa är frustrerad och arg på mig för att jag inte gör ngt (jag träffar honom inte så ofta pga av detta); "Du verkar helt handlingsförlamad..!" "Jag fattar ingenting..!" "Du sitter där som en hösäck...!" "Va, har du ingen plan..???" Många andra; "Du är ju helt tyst..!" "Du säger ju inget..!" "Du är ju bara tyst..!" "Varför säger du inget..?"

Men jag vet inte om min handlingsförlamning, osjälvständighet och ångest beror på överbeskydd eller curlingföräldrar men är ganska säker på att jag har dystymi som ofta uppkommer om omgivningen varit överbeskyddande, känslokall, eller om man har en beroende personlighet.

Någon som har något tips, känner igen sig? Någon som haft dessa problem men kommit ur det/påväg att komma ur? Som sagt jag är väldigt handlingsförlamad, måste göra ngt snart, jobba, plugga för jag känner av pressen från omgivningen att jag ska göra ngt och snart tar sparpengarna slut och då hamnar jag på gatan, utblottad, ensam och bortom all räddning. Be mig inte söka fler samtalsterapeuter för det har aldrig gett ngt (för jag vet inte vad jag ska säga eller vad som är relevant)

Jag vet att allt ligger på mig, det är upp till mig hur jag vill ha det, och jag kan inte skylla ifrån mig på min uppväxt men jag vill ha någon slags klarhet i hur det hänger samman. Visst gör jag då och då ett försök att jobba med mig själv men det är ett steg framåt och två bakåt så det känns ganska hopplöst.

Jag har ju egentligen ingen komfortzon eftersom att jag känner oro och ångest nästan hela tiden. Jag vill ju heller inte ge mig iväg "nånstans", känns helt omotiverat + att man kan hamna i trångmål eller göra bort sig, hamna i trubbel (vet inte hur jag ska handskas med problem), bli hånad och förolämpad av människor eftersom att jag framstår som tafatt, viljelös, osäker och menlös och säger ingenting, dessutom är jag osocial och tråkig. Jag kan inte vara spontan eller göra det som faller in (tänker mer än jag gör) i det att möjligheten finns att jag gör fel, säger fel, är fel eller nåt och jag är väldigt rädd att göra fel och få skäll, bli utskrattad, hånad mm.

Jag vet ju inte om det ÄR så att jag blivit överbeskyddad men det är en teori jag har. Men jag minns ganska så lite av min barndom (0-9år, då man är mest mottaglig och formas?) och vad det var som hände som gör att jag i den vuxna åldern av 25 år fortfarande, efter ca 12 år, känner mycken oro, ångest och en del panikkänslor. Jag vet att föräldrarna separerade när jag var 6 år gammal och att jag bollades mellan föräldrarna, som pratade skit om varandra ("bli inte lika tjock som pappa") + att mamma pratade skit om pappas nya sambo och att jag fick gå med meddelanden mellan dom. Eftersom att jag för det mesta var hos mor så fick jag bara den ena "sidans" vinkel av det, så jag har nog lierat mig mer med mor än med far och att det var han som svek och fått en ganska dålig bild av honom. Vissserligen var det han som var otrogen och ville separera och tog steget. Det var antagligen för att han blev kontrollerad av mor och inte fick tillfredsställa sig tillräckligt och inte trivdes och så tog mor detta väldigt personligt. Sen är det ju så att man ÄR två om och i ett äktenskap så det är lika mycket bådas "fel".

Allt detta tror jag har gjort mig förvirrad och osäker och att jag inte kan vara spontan, väger varje ord, är väldigt försiktig, hämmad, som om jag är i ett fängelse osv. det känns skit eftersom att min ungdom har spolierats av oron, skammen, vanmakten och ofriheten och att jag är bitter och kommer antagligen att vara det resten av livet. typ ta livet av sig

Ja tror absolut att du har blivit känslomässigt skadad av din uppväxt och specielt eftersom din mamma har varit (och är) överkontrollerande och din pappa frånvarande har gjort dig väldigt osäker på dig själv och ditt eget värde. Och det är svårt att överbygga sina svårigheter när man har haft sedan barnsben en inre röst i sig som talar om för en hur hopplös man är och hur allt kommer att gå fel, vad man än företar sig. Men du har ett val. Antignen nöjer du dig att ha det som du har det nu och bekräfta din oro mm för dig själv, eller så försöker du ta små steg åt andra hållet för att bli bättre. Det är du och endast du som kan ta detta beslut eller veta vad du vill och hur det ska gå till. Jag känner att du har en stark inre önskan att komma ut ur ditt fänglese samtidigt som du är väldigt rädd för att ta det första steget. 

Om det känns omotiverad att åka någonstans så vad skulle du kunna tänka dig att göra istället? Vad skulle kunna motivera dig att våga utmana dig själv?

Din uppväxt låter inte så rolig precis. Att dina föräldrar har uppfört sig som två barn i trotsålder har naturligtvis lämnät spår i din självkänsla. Det som barn behöver är vuxna förebilder, trygga så att man själv kan experimentera och misslyckas. Det har du inte haft. Så jag kan förstå din känsla av otrygghet i de sociala sammanhang, att du känner dig tafatt och inte vet vad du ska säga och göra. Du har inte fått någon träning i din sociala förmåga. På sätt och vis är du lik ett barn som har vuxit upp ute iskogen och blivit uppfostrad av vargar. Det är inte lätt att anpassa sig i ett normalt socialt liv efter dina upplevelser det förstår jag. Jag kan fullt ut förstå att du känner ångest och oro. MEN du måste börja någonstans eller låter du dina föräldrar ha en sådan påverkan i ditt liv fortfarande att du inte kommer att kunna göra några framsteg alls? 'Det första du måste lära dig är att säga NEJ. Nästa gång din mor ber dig om hjälp ska du helt enkelt säga att du inte har tid. Det kommer säkert att bli skäll men det är nog värt det. Testa och se hur det känns för dig att stå på dig. Att sätta dina egna behov före din mammans. Får det dig att växa som människa? Får det dig att se ditt eget värde på ett annat sätt än tidigare? Jag ska inte lura dig, det är ingen mirakelkur att lära sig säga nej. Men det är en början. Och det är nödvändigt för att kunna bli en hel individ med egna behov och önskningar. 

Det som man, som en vuxen individ, måste lära sig att leva med är att inte alltid kunna vara alla till lags. Detta innebär att folk kommer att tycka att man är tråkig och vrång ibland om man t ex säger nej till sådant som dom önskar att man ska uppfylla. Din uppgift i livet är inte att se till att din omgivning mår bra på bekostnad av ditt eget välbefinnande. Att man ibland blir illa omtyckt är en naturlig del av det sociala samspelet. Sedan sättet man säger nej på spelar ju givetvis också en viss roll. Med lite träning och med tiden kommer man att kunna säga nej på ett sätt som är lite mer socialt slimmat och inte låter så hårt. Men i början, och speciellt när man inte har sagt nej någon gång förut, kommer det att bli en chock både för omgivningen och även för en själv.  Det känns ovant helt enkelt. Men har man bestämt sig i förväg blir det lättare att stå fast vid sitt beslut och inte låta omgivningens reaktioner syra en. Man måste nog ränka med att det kommer att bli protester av något slag.

Du är absolut inte för gammal för att börja plugga med andra som är något år yngre än dig. Det är bättre att du tar steget nu än när du är 35, för varje år blir ju åldersskillnaden större och större. Jag vet inte riktigt hur man skulle kunna handsas med din psykiska isolering mot dina studiekamrater. Kanske kan du hitta en individ som är lite lik dig, och som du kan bygga upp en vänskap med? Pejla läget först i lugn och ro innan du närmar dig någon. Du kan ju också säga som det är: att du är lite blyg och att det tar tid för dig att lära känna andra människor när någon närmar sig dig. Lägga korten på bordet så att säga.  

Ja du kanske inte har haft något utrymme för eget ansavar tidigare i ditt liv, men nu har du det väl? Du har både ett ansvar inför dig själv och en skyldighet för att göra det bästa för dig själv. Du har många talagner och det vore synd att kasta bort dom och inte ta vara på dom. Jag tycker exakt som du här ovan: det bästa du kan göra är att jobba med de sidor av dig själv som du inte trivs med. Och det är sant att en sådan förändring inte sker över en natt. Det kommer dessutom säkert även bli ett och annat bakslag, men det är bara att bita ihop och fortsätta. Du vill ju förändras och få ett mer socialt aktivt liv och ett bättre självförtroende, eller hur? Det är aldrig för sent att förändras. Jobbar man hårt och målmedvetet så kan man ändra sitt beteende och även sina egenskaper, som inte på något sätt är ristade i sten.

Jag tycker att vi kan glömma samhället just nu i alla fall. För primärt har du ju skyldighet mot dig själv, att göra det bästa för dig själv, och för att du förtjänar det helt enkelt. Det är bra att man analyserar och har ett medvetenhet, men det kan också bli en belastning. Ibland behöver man bara sätta igång och börja jobba. Man behöver inte nödvändigtvis ens ha ett uttalat mål utan aktiviten i sig kan stärka en och leda en mot det som är bra för en. En människa är inte skapt att sitta stilla och grubbla, en människa är skapt för att vara aktiv och överlevna. Man kommer på de rätta metoden, målet mm sen när man är på banan. Hänger du med hur jag tänker?

Ja, jag har en liknande uppväxt som dig. Min mamma har definitivt visat samma tendenser som din. Jag har också fått lägga beslag på mina önskningar och behov under uppväxten för att kunna bli accepterad. Och ändå visste man aldrig om alla ens uppoffringar räckte, om det man gjorde var bra eller inte, det var olika bud hela tiden och det lilla minsta kunde göra att man fick skäll och blev anklagad för att ha gjort något dumt eller bara vara allmänt helt hopplös och elak och bångstyrig. Så man kan lugnt säga att jag känner igen mycket i det du skriver i dina inlägg.

Minns nu flera tillfällen då jag fått mycket skäll. Jag har det dokumenterat, en gammal familjefilm. Jag råkade spilla ut ett glas vatten eller om det saft och jag fick en enorm utskällning av mamma, då var jag ca 4 år gammal. Hon hade helt enkelt inte tålamod med mig. En annan gång var det när jag också var ca. 4 år. Jag var nyfiken på ett nyinköpt modelltåg som gick på el. Jag villa ta och känna på det, kunde inte hålla fingrarna i styr. Då blev pappa fly förbannad, lämnade rummet och sa; "Jag skiter i det här...!" och mina två äldre systrar gastade på mig.

Detta har nog hämmad mig. Men jag vet inte kanske dessa händelser inte är ngt att haka upp sig på, kanske är bagateller. Nej, men som sagt, har man fått mycket kritik och skäll när man gjort ngt så slutar man helt enkelt att göra ngt av rädsla för att göra fel. När jag var ca 10-12 år jag och pappa fiskade; jag tappade en nyfångad fisk i vattnet; pappa;"Nämen, DU...!" Men hotfull och anklagande röst. Sen bråkade föräldrarna mycket angående mig när jag ca 5; pappa"Jo, han kan dricka saft trots att han bortat tänderna" mamma; "Nej, han ska dricka vatten...!"  osv. Minns att mamma ofta skrek; "sluta klaga nu..!" Med hotfull röst. "Jag menar ALLVAR alltså..!"

Jag var verkligen hackkyckligen i familjen och blev det sen också i skolan.