Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej

Utan att veta exakt vad som hänt i ditt fall 

Kan man säga generellt att föräldrarana viktigaste uppgift är att förbereda barnet för den verklighet som kommer

Det innebär enkelt om man som förälder bygger ett "rosa skimmrande slott utan problem hemma"  så kommer ens barn ha svårar att möta verkligheten

För några år sedan fick jag ett samtal från en förtvivlad socialsekreterare, som ville att jag skulle ta mig an en ung tjej i 18-årsåldern, som hade fått en liten flicka. Det visade sig att flickan hade väldigt svårt att relatera till sin roll som mamma. Tillsammans lyckades socialsekreteraren och jag övertyga hennes chefer om, att det vore olämpligt att ta dottern ifrån flickan. Mitt arbete kom att handla mycket om att få flickan att acceptera och identifiera sig med sin nya roll som mamma. Terapin blev allt annat än lätt. Flickan hade vuxit upp med en mamma, som var mer intresserad av droger och män än sin dotter. Det fanns helt enkelt ingen bra rollmodell, som hon kunde ta efter. Mycket av vårt arbete kom därför att handla om att lära henne basala saker, som hon aldrig fått av sin mor. Successivt hjälpte vi henne att bygga upp en inre god förälder för att hon skulle orka ta hand om sig själv och sin lilla dotter. Terapin pågick i nästan två år, vilket är väldigt ovanligt. De flesta klienter blir klara på några månader. Med den här klienten fick jag arbeta annorlunda, för att vi skulle komma i mål.

Hälsningar

Jonas Gåde

Tack för svar.

Okej, då förstår jag lite mer. Min intuitiva reaktion på detta är att det stämmer ganska väl in på mig. Jag känner mig inte speciellt självständig (har lite separationsångest när jag är ifrån familjemedlemmarna) och omgivningen påtalar ofta min oförmåga till handling och uteblivna initiativ. Det känns som om att jag inte har ngn geist/driv. Jag känner mig faktiskt ganska osäker och tafatt. Men det är ju bara en känsla. Det kanske inte är så.

Jag minns väl en gg; det var bara några år sedan då min mor varnade mig för att det var mycket bråk på stan. En överbeskyddande uppmaning i stil med "Va på din vakt". Jag minns just nu inga fler sådana tillfällen men kan det vara toppen på ett isberg? Och vid den tidpunkten hade jag passerat myndighetsåldern med råge. En annan del i detta som jag tänker på angående att vara initiativlös är att jag aldrig haft en fast anställning (men jag har pluggat i omgångar och haft sommarvikariat) och aldrig bott själv trots att jag snart fyller 25. Men återigen så kanske det inte är så vanligt nu för tiden att man "stadgar" sig eller hittar något eget. Just nu bor jag med min äldre syster och hennes klasskompis. Det kanske inte är något konstigt med detta.

En sak jag tänkte på gällande att vara hämmad; jag har besökt 2 st olika samtalsterapeuter och båda har sagt att jag verkar hämmad och FÖR kontrollerad i bemärkelsen inte-visa-känslor inte-prata eller ge-efter-för-impulser. Jag undrar vad detta gör med mig (att jag är för kontrollerad)? Jag känner liksom att jag måste väga orden innan jag fäller dom. Jag kan vara pratsam och "lyfta på locket" men har svårt att fortsätta med detta när jag märker att omgivningen inte ger respons eller liksom "hänger med", utan bara sitter frågande och tittar på. Då känner jag mig modstulen och energibestulen, "vissnar" och blir tyst.  

Det finns ju givetvis fler föräldrar som gör detta då och då så man kan ju inte dra alltför stora växlar på detta och ställa en "diagnos" men man kan ju alltid tala om detta och se om man kan få en helhetsbild. Kanske jag är för snabb att döma.

Dessutom intressant. Kanske jag ska bli psykolog. Kanske jag har varit för inställsam på att bli ingenjör. Sen måste jag påpeka att jag har en sådan läggning att analysera saker och ting och gå till botten även om man kanske aldrig får svar. :)

Oj, vad långt det blev. :)

Jag tror mina föräldrar överbeskydade mig. det är därför jag är så osäker på mig själv. Dom lät mig inte ta plats i ett samtal expelt om jag fick en fråga från nån utom familjen dom tog alltid över istället för att låta mig försöka. Det blev nog inte bätre av att pappa för det mesta var på bra humör men sen kunnde han slå om helt när jag gjorde nåt fel, eller att jag inte gjorde på hans sätt, han kunde gå vresig å sur ett bra tag framåt. av det blev jag nog väldigt vaksam och försiktig av mig vågade inte ta för mig. idag kan jag ofta tycka synd om han, fast jag inte borde. borde fockusera mer på mitt liv och vad jag vill. inte vad han tycker om jag flyttar exempelt.