Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Vet inte vem jag ska prata med, har förvisso gått hos en psykolog under lång tid men känns lite enformigt så därför vänder jag mig hit. Bereder mig på några hårda ord och negativa kommentarer men har ingen att prata med, vill inte prata med någon om det heller för den delen.. Skäms så enormt.

Blev tillsammans med min nuvaranade pojkvän för ungefär 10 månader sen, han var innan förhållandet min bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och jag kunde prata med honom om allt från himmel och jord. Vänskap utvecklades till kärlek efter ungefär 6 år och dagen vi bestämde oss för att bli tillsammans var den bästa dagen i mitt liv, jag var så lycklig. Har under många år haft självmordstankar och levt ett ganska självdestruktivt levnadssätt men den dagen vi bestämde oss för att det skulle bli vi, då kändes det helt plötsligt som om alls skulle lösa sig. Jag såg helt plötsligt ett värdigt liv framför mina ögon, något jag aldrig gjort förut då jag alltid tagit en dag i taget och kämpat för att överleva.
Jag visste att han skulle bli den bästa killen i hela världen, jag hade ju kännt honom så många år innan och visste att han var helt perfekt, han hade en personlighet som inte ens den finaste ängeln har. Jag lovade även mig själv att bli världens bästa tjej mot honom..

 

Sen hände det. Från att ha varit löjligt nyförälskade började han förändras. Han blev svartsjuk, galet svartsjuk. Ville läsa mina sms, ha koll på vem jag umgicks med, ha lösenord till mina olika inloggningssidor på internet och så vidare .. Han misstänkte otrohet om han råkade hitta några ljus som varit tända i mitt rum, han misstänkte otrohet om han hittade öppnade kondompaket (faktum är att senaste gången jag hade sex med en annan kille var sju månader innan jag och min nuvarande pojkvän blev tillsammans. )

Sedan gick allt överstyr, han började få utbrott. Han kallade mig saker så som "störd i huvudet", "jävla fitta" osvosv.. Han kunde skicka sms där det stod att han tyckte synd om alla i min närhet, att han tyckte synd om alla som någonsin lärt känna mig, att jag skulle dra åt helvete och att han aldrig mer ville se mig.

Varje gång förlät jag .. Jag visste ju vilken sjukt underbar kille han hade  varit när vi var vänner, jag kunde inte för mitt liv förstå vad som hade förändrats och jag ville så gärna att allt skulle bli bra igen..

En dag hade vi bråkat. Jag var så arg, ledsen och besviken så min bästa vän kom hem till mig för lite tröst och vi bestämde oss för några öl ute. En öl blev självklart flera och natten slutade för min del hemma hos en förredetta nära vän. Vi hade sex i några minuter innan jag kom på mig själv, oavsett alkoholen så fattade vad jag höll på med och sa stopp...

 

Min pojkvän vet ingenting. (Otroheten skedde ungefär tre månader efter att vi blivit tillsammans) Jag har ett samvete som inte är av denna välrd. HUR i helvete kunde jag såra en människa jag älskar så? Jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte sova på nätterna, kan inte sköta jobbet, kan inte koppla av med vännerna, kan inte ta hand om hemmet. Allt har tappat sin mening och jag tror inte att jag blir lycklig igen, det känns .. som om jag är helt avtrubbad innuti. Jag ångrar mig 100 gånger om dagen och vet inte var jag ska ta vägen. (min pojkvän är väldigt emot otrohet och skulle definitivt göra slut om han fick reda på det)

det här är kaos...

Jag tycker att jag förtjänar hårda ord eftersom det jag gjort är så uselt, är starkt emot otrohet och kan nästan se ner (det låter hemskt men tyvärr är det så) på människor som är otrogna. Jag hatar det. Och så går jag och gör precis samma sak själv. Det finns inte ord som beskriver känslan i mig, att göra så mot någon är så .. fruktansvärt fel.

Det är inget att säga förlåt för när du säger att du tar i. Jag vet väl någonstans djupt där inne att du har rätt.
Jag är själv den personen som vanligtvis sitter och pratar med kompisar och säger till dem på skarpen att lämna killen och gå vidare om dom beter sig illa men när det handlar om en själv är det inte lika lätt..
Jag har varit kär en gång förut men det här är en helt annan känsla. Det är som ett beroende. Blir alldeles knäpp om vi inte hörs någon dag (Bor fortfarande hemma, är 19 nu, var 18 när otroheten hände) och kan ringa, smsa och maila flera gånger om dagen..
Jag är så kär att jag inte vet var jag ska ta vägen. När det är bra är det ju så otroligt bra och han är så fin ..

Jag säger emot mig själv hela tiden märker jag. Bra-dåligt-bra-dåligt .. Men jag är själv osäker. Alla tankar bara flyger runt i huvudet och jag får inget stopp på dom..

Fler exempel finns från förhållandet .. En gång pussade jag en killkompis på fyllan och berättade för pojkvännen så han inte skulle ta illa upp om det hade sett dumt ut utifrån men då blev allt bara värre..
Fick inte längre umgås med min bästa vän (en tjej som jag för några år sedan i någon slags trotsperiod trodde jag hade känslor för). Fick inte träffa gamla klasskompisar, varken för och festa med eller överhuvudtaget fika.. (tror att jag är bisexuell vilket han vet om) och just därför ville han inte att jag skulle umgås med andra tjejer..

Sen var det en speciell dag jag minns så väl. En dag som gjorde så ont..Har alltid varit den typen som sett fram emot att fylla år, älskar födelsedagar och allt som hör till. I min egna lilla värld hoppades jag väl på att han skulle fixa något till mig men tji fick jag.. Efter pussen på fyllan visste han inte om han ville göra slut eller inte. Han såg det som otrohet och vi tog en paus en vecka. Han ringde då under den veckan och berättade allt vi skulle gjort när jag fyllde år, vi skulle bo på hotell och massa saker..
Sen när allt löste sig mellan oss trodde jag fortfarande att han skulle göra något litet men istället åkte han upp till sthlm helgen jag fyllde år och jag bestämde mig då för att gå ut med några tjejkompisar. (Han hade flera, flera gånger sagt att jag inte fick gå ut men efter många gräl så bestämde jag mig för att göra det ändå) Han ringde och skrek på mig 3 gånger under dagen jag fyllde år och han hotade med att göra slut om jag gick ut. För en gångs skull lyssnade jag inte på honom utan jag gick ut ändå. Jag tog visserligen bara några öl och tog direkt en taxi hem efteråt för att ringa honom och säga att jag var hemma. Hursom, vi bråkade i telefon och efteråt fick jag ett sms som sitter kvar än idag.. Han skrev att han aldrig någonsin mer ville se mig, att han önskar att vi aldrig blir vänner igen, att jag beter mig illa mot alla i min närhet och mycket mycket mer. Han skickade även ett sms till min mamma där han skrev att hon borde skämmas över hur hon har uppfostrat mig..
(när vi bara var vänner kom han och mamma hur bra övverens som helst)
Dagen efteråt hade han otroligt dåligt samvete och jag förlät, direkt.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det känns nästan som om jag skriver det för att lätta mitt eget samvete. "Det var därför jag var otrogen" typ.. Fult men det känns så.. Jag vet inte vad jag vill komma fram till. Hela saken handlar egentligen om, jag är kär, otroligt kär. Kan man låta bli att berätta om otrohet? Han hade aldrig förlåtit mig och vill inte leva utan honom,.,

Jag vet faktiskt inte vad det är för slags kärlek .. någon knepig sort.
Jo,  drickandet har du rätt i, har inte hänt att jag blivit för full efter den kvällen. Fick mig en tankeställare dagen efter..

Otroheten kommer aldrig att upprepas, det är det värsta jag gjort, både mot honom och mig själv. Vet dock fortfarande inte om jag ska se det som ett misstag och lära mig utav det eller om jag helt enkelt ska berätta och ta smällen..

Jag vill mena att det viktigaste för dig är att ta dig ur förhållandet, för på din beskrivning ser det väldigt mörkt ut tyvärr. :( Det finns många medsystrar som har hoppats på att man kan "plåstra om" killen med ord och att visa sig vara "anpassningsbar" men för en del (många?) har det slutat med skyddad adress och ett evigt flyttande mellan kvinnojourer.

Avseende otroheten tänker jag att det finns inget som legitimerar en otrohet i sak utom när en kivnna lever under dylika eller värre förhållanden som du beskriver, detta p g a otroheten kan vara den "räddande plankan" som får (den man är otrogen med) omgivningen att förhoppningsvis kunna se att "något är fel här detta är inte likt Amanda" och kan leda till (socialt i din omgivning vänner etc.) en positiv förändring där vännerna skrapar på ytan och får upp ögonen för problematiken och du får förhoppningsvis stöd och hjälp av dina vänner då dessa kan se att otroheten står för något underliggande som nästan aldrig är lätt att prata om för en utsatt kvinna - hustrumisshandel och kontroll.

Det är bara att e-posta admin så tar han bort ditt konto.