Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag vet inte vad som är fel med mej men de känns som jag snart inte orkar mera.
Har kommit så långt att jag skaffat en privat psykoterapeut som jag bara varit hos en gång ännu, ska dit i veckan igen, kommer gå regelbundet.
Känns som livet är meningslöst.
Jag känner mig nerstämd, allmänt deprimerad, vill bara gråta..
Vet inte om jag är deprimerad dock.
Funderar på om jag har pms,, mycket tyder på det, men jag vet inte detta heller...
Hur sjutton ska man veta?
Jag e ingen läkare, jag kan inte säga vad som är del, jag vet bara att jag har börjat ifrågasätta min egna existens.
Varför jag tror att det kan vara pms är för att saker och ting kan vända på två sekunder å bli nattsvart. Har ätit någon form av preventiva medel med hormoner då sen jag var 15 är idag 29 och slutade med detta i november.
Så om de är pms vet jag inte, har inte lärt känna min kropp utan hormoner tillräckligt bra ännu.
Grubblar ihjäl mig själv,, analyserar tänker ifrågasätter,, vill ha svar på vad som är fel, men får inga svar av mig själv,, vet ju inte vad som är fel.
Vet inte vart jag ska börja.
Har börjat skylla allt på mitt förhållande...
Mina förhållanden går alltid i krasch... jag förstör,, stör mig,, är otrevlig,, bygger upp en avsky till personen jag är tillsammans med,, så har det vart under alla 10 år jag levt i olika förhållanden.
Klarar inte leva i ett förhållande,, ingen ska tycka om mig blir nästan äcklad av killar som tycker om mej...
Börjar känna mig allmänt sjuk i huvudet...
Har mått kass till å från så länge jag kan minnas,, men så här illa har de aldrig varit, inte vart så illa att jag ifrågasatt min existens,, jag ser inte längre någon framtid i mitt liv.
Vill ha ett snabbt svar för å orka känns de som, men jag vet att de inte finns snabba svar,, tycker att en vecka mellan gångerna hos psykoterapeuten är alldeles för lång tid,, men har inte råd å gå oftare..
Vet inte om jag ska gå å be min läkare om lyckopiller,,, sist jag gick på lyckopiller kändes allt bara likgiltigt,, enkelt visst men vill inte gå å inte kunna gråta tex även om jag känner mig ledsen.
Vill en gång för alla reda ut alla saker...
Saker som jag tycker så illa om mig själv, varför jag inte klarar vara tillsammans med någon utan tar till alla medel för att tycka illa om denna personen, varför jag är så rädd för å göra saker jag vill göra,, tillräckligt rädd för å sitta hemma å glo istället...
Är så less på mig själv...

Jag vet inte om min självbild är mitt största problem, men ska väl iaf jobba på detta hos psykterapeuten.
Men de som känns värst e att jag inte känner mig lycklig trots att jag vet att jag inte har något att vara olycklig över.
Har alltid haft någon känsla av att jag inte känner mig trygg...
Har minnen från 5 års åldern då jag skulle börja med aktiviteter men blev bara ledsen och mina föräldrar gav upp då jag bölade över att jag inte kände nån av de andra på aktiviteten.
Än idag kan jag känna mig otrygg till och med bland mina närmsta vänner om vi är i väg på saker tex...
Jag tänker hela tiden att jag e tråkig, säger konstiga saker,, ser inte så bra ut osv.. så visst kanske har med självkänslan att göra i grund och botten iaf.
Hände lite saker i tonåren som gjorde det hela värre tror jag, men att jag kände mig otrygg redan som liten,, de har jag ingen förklaring till..
Förstår inte att de ska vara så svårt å släppa negativa kommentarer om sig själv utan hänga fast vid dem, man får ju ofta komplimanger av tex killen idag att man e bra... men de går inte ta till sig.
Vet inte om jag är rädd för att älska och bli älskad.. mitt liv ska nog vara skit,,, jag ser ju hela tiden till att de blir så..
Kan inte komma med nått konkret om nått, allt e så rörigt i skallen.
Men ska ta mig en funderare på det du frågat.. men rädd för att jag själv inte har några svar att ge mig...
Har kommit långt i livet ändå tycker jag,, haft perioder då jag inte kunnat bege mig ut alls inte ens för att gå till affären för å köpa mjölk,, men de har jag jobbat bort,, nu ska jag bara jobba bort att jag inbillar mig alla ser ner på mig om jag visar mig bland folk.. hoppas jag kommer dit en dag...
Hoppet att kunna må bra finns kvar även om jag inte tror på det längre!!

Är ingen expert på PMS, men detta är väl bara något som uppstår några dagar i månaden? Då låter det mer troligt med depression, eftersom du beskriver att du mått dåligt även innan.

Har meningslösheten uppstått nu plötsligt? Beror det på någonting särskilt, eller har du aldrig känt dig lycklig och nöjd? Har du några ideal/drömmar som du känner dig långt ifrån?

Vad gör du på dagarna? Hur ser din vardag ut?

Tycker du ska göra en ordentlig läkarundersökning för att utesluta fysiologiska orsaker till dina symptom.

Medicin är ett andrahandsalternativ efter terapi. Men blir det inte bättre på några månader/halvår med terapin, så är det en bra idé att prova medicin. Om depressionen är så allvarlig att du får problem med matvanor, sömn och liknande, så är det en god idé att börja med anti-depp så snabbt som möjligt. Du säger att du blir likgiltig av medicin, men är inte det bättre än att må så dåligt att man inte orkar med vardagen?

Exakt vad är du rädd för? Vad tänker du när du blir rädd?

Ellis wrote:Det var många funderingar jag måste göra av ditt svar att dömma..
Nu måste jag rannsaka mig själv ännu mera...
Känner mig faktiskt rätt dum då jag sitter där hos terapeuten å ska prata om hur jag tycker tänker å känner,,, man försvarar sina egna tankar på nått sätt...
Aja ska fundera lite

Fast detta är ingen tävling. Det går inte att förlora.

Så känn ingen press, och fundera på det du känner behövs funderas på.

Man får ta en sak i taget och inte allt på en gång

Hej Ellis

Har kommit så långt att jag skaffat en privat psykoterapeut som jag bara varit hos en gång ännu, ska dit i veckan igen, kommer gå regelbundet.
Känns som livet är meningslöst.Jag känner mig nerstämd, allmänt deprimerad, vill bara gråta.
Om dekänslorna du beskriver är ihållande mer en två veckor nästan hela dagen Då kan det handla o depression

Funderar på om jag har pms,, mycket tyder på det, men jag vet inte detta heller...

Det är inte ovanigt att kvinnor med svårare PMS PMDD upplever depressiva symtom 14-10 dagar innan mens.

Jag e ingen läkare, jag kan inte säga vad som är del, jag vet bara att jag har börjat ifrågasätta min egna existens.
Varför jag tror att det kan vara pms är för att saker och ting kan vända på två sekunder å bli nattsvart.

Bästa sättet att ta reda på detta är att du skriver en mensdagbok minimum tre månader då kommer du att ha svaret om det är en egentlig depression eller pms pmdd besvär.


I en del fall kan antidepresiva i små doser hjälpa just för detta
gå in på mensproblem.com
en av våra systersidor

Hälsningar

Jonas Gåde

Hur ska man orka så länge då,, hoppat å bli bra genom terapi har ju börjat försvinna då det just nu känns utom räckhåll..
Orkar ju knappt hålla näsan ovanför vattenytan längre..
Vill bara skrika rätt ut..
När jag vaknar på morgonen känns de som jag sprungit ett maraton lopp,, hjärtat slår så fort och hårt att de känns som de ska hoppa ut genom bröstet snart..
Måste orka jobba måste orka jobba...
Men mycket mer än så är det inte...
Önskar jag fick vara hemma och gräva ner mig på obestämd tid just nu.