Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Vi har varit ett par i snart 16 år och haft berg- o dalbana som många med oss. Men senaste åren har jag börjat känna mer o mer att vi glider isär mycket pga mig. Ofta när man läser om dåliga relationer handlar det om tillfälliga saker som man är oense om tycker jag det verkar som men som kan repareras med familjeterapi, man talar ut om saken etc etc.

Men vi har något grundläggande som börjar bli mer o mer fel. Det börjar dels bli mer o mer "kompisäktenskap" men det handlar också om att jag över denna tid utvecklats mer o mer enligt mitt eget tycke medan min partner är mer eller mindre kvar där vi var när vi träffades.

Jag är egenföretagare medan h*n är anställd vilket kanske också har en del i det hela. Jag träffar hela tiden nya människor och knyter nya kontakter i mitt företagande som dels utvecklar mig arbetsmässigt men också socialt, ang intressen m m tycker jag i alla fall. Det privata och det professionella börjar glida ihop allt mer. Trots att h*n också har mycket kundkontakter.

Trots allt tycker vi om varandra och har några slags grundläggande band men jag känner att jag måste anpassa mig mer o mer istället för att kunna utveckla mig ännu mer som jag egentligen vill.

Jag har tagit upp detta otaliga gånger de senaste åren men det händer ingenting. Jag har även pratat om skilsmässa pga detta men min partner vill att vi ska fortsätta och lyckas övertala mig att stanna varje gång. Det blir lite förändring ett par veckor och sedan glider allt tillbaka till sina gamla hjulspår igen.

Egentligen vet jag inte vad jag själv vill längre och vet inte vad jag vill ha ut av denna tråd mer än att få ventilera det hela och kanske få olika synpunkter eller nya infallsvinklar.

I början när vi träffades var det bara vi på något sätt och kriterierna för ett långt äktenskap var bra. Men det var när förhållandet var nytt och man inte bryr sig lika mycket om omvärlden. Man är ju så kär. Då kunde vi mysa ihop i soffan, äta goda middagar, se på TV, gå på bio, resa etc etc. Och det gör vi fortfarande och min partner verkar nöjd med det livet på något sätt medan jag vill ha ut något mer av livet också - förutom detta. Ibland har vi en del diskussioner som också kan vara lite "djupa", personlighetsutvecklande men inte tillräckligt tycker jag. Till viss del söker jag detta på sådana här sajter o samtal med andra men det börjar kännas som något fel när man inte får ut tillräckligt "djupa" (eller i alla fall inte tillräckligt ofta) diskussioner med sin partner också.

Ofta ser h*n ut som ett levande frågetecken också och fattar ingenting. Jag förkovrar mig hela tiden också inom olika ämnesområden som data, språk, företagande m m m m medan min partner inte verkar ha sådana behov alls. Det är väldigt sällan h*n går kurser etc via sitt jobb t ex och inget som H*n verkar ha något behov av utan är nöjd med lite mer vardagliga "ytliga" saker som vädret, vad ska vi ha till middag, vad är det på TV etc etc

Jag får ofta t o m skuldkänslor för att jag känner så här och vet varken ut eller in hur jag ska göra. Stanna eller gå? Mina kriterier för ett långt bra äktenskap har uppenbarligen ändrats över tiden i takt med min egen utveckling. Vad ska jag göra?

Hej!

Jag har skrivit detta i många trådar förut, men tycker att det är en viktig sak att ha i åtanke: Jag ger min partner det han helst vill ha, utan att göra avkall på mig själv. I en relation måste vi möta upp varandra och ibland kompromissa kring vissa saker - men aldrig i den utsträckning att vi bli osanna mot oss själva. Sätt dig ner och fundera igenom vad som är viktigast för dig i livet. Vad är dina behov. sätt dom i den ordningen som dom är viktiga för dig och fråga dig sedan hur många av dessa som blir tillgodosedda där du är nu.

Det finns två typer av problem: praktiska och perceptuella. Det första handlar om, precis som namnet avslöjar, mer praktiska saker: Vem tar bilen, hur gör vi med veckohandling osv. Perceptuella problem är av djupare karaktär och handlar mer om hur vi uppfattar saker, djupare värderingar och föreställningar. Det sistnämnda är ofta mycket svårare att löra, för att det helt enkelt handlar om att vi är olika - det finns sällan en perfekt lösning. När du väljer en partner, väljer du också en person vars tillkortakommanden du kan tänka dig att leva med och acceptera.

Däremot kan det ju vara så att vissa av dessa olikheter är så pass stora och skapar en sådan klyfta mellan er, att det helt enkelt inte fungerar. Ibland kan allt vara jättebra, men hela relationen faller på en enda sak för att den är så stor att den inte går att komromissa kring eller acceptera (tex ena parten vill ha barn och den andra inte).

Kom ihåg att du bara kan kontrollera dig sjäv. Du kan inte ändra din partner, även om du kan tala om för honom hur du skulle vilja ha det. Kanske är det så att han helt enkelt inte kan möta upp dina behov, för att hans verklighet och hans behov ser så annorlunda ut än dina.

Så för att summera: fundera igenom vad som är viktigt för dig i ditt liv (behov), berätta detta för din partner (utgå från dig själv ist för att berätta vad han gör fel), om du sedan upplever att det inte blir någon förändring så är det ditt ansvar att se till att få det - kanske genom att gå vidare, på egen hand, alt måste du acceptera att han inte kan ge dig allt det och se över hur du själv kan ge dig det du behöver.

Att göra samma sak om och om igen leder ingen vart - vill du ha något annat måste du göra något annat.

Lycka till!

//Nanna

Hej! Måste bara säga att jag också läste ut era kön efter några rader. Inte för att du inte skrev neutralt, men för att jag känner igen historian från många andra förhållanden. Gillar inte att generalisera, men märkligt nog har det alltid varit flickan, tjejen, kvinnan som har växt ifrån sin partner precis som Damage's citat säger.

Förutom detta märkliga så tänker jag främst på två saker när jag läser. Det första är det som ni redan har varit inne på angående att det inte måste vara just partnern som möter alla ens behov. Vissa diskussioner och intressen behöver man inte ha just hemma och det kan dessutom vara positivt att hämta in frisk luft utifrån. Om relatonen är en en liten ostkupa som man aldrig går utanför så tar det lätt slut på luft under kupan och relationen kippar efter andan.

Det andra jag tänker på vet jag inte om jag har hört andra säga så ofta? Men jag tänker mig att man behöver beundra sin partner och se upp till partnern på något sätt för att kunna vara kär. Menar inte blind okritisk dyrkan och visst ska man väl i grunden vara ganska jämlika, men något behövs som får en att tänka wow ibland. Det han kanske handla om partnerns stora kunnande inom ett ämne, partnerns sociala förmåga, partnerns goda såser eller egentligen vad som hellst. Tänker mig mest att det är här som det brister i ert förhållande just nu kanske? Du har utvecklats på många sätt så att han i relation till dig inte längre blir något wow i dina ögon. Så vad kan man göra? Nej du kan ju inte ändra på honom i någon större utsträckning så kvar finns dig själv och dina tankar.

Du har säkert hört om självupfyllande profetior. Dels ser du lättare det som stämmer överens med det du förväntar dig. Dels styr du omedvetet saker åt det håll du förväntar dig med kroppsspråk, beteende mm. Så nu när du väl tänker att han inte går att prata med så minskar tyvärr chansen att ni får ett samtal som du hade önskat. Kanske kan du fundera på sätt att bjuda in honom mer i en diskussion mellan er? Nåja, det är bara en liten del av det men kanske värt att tänka på? Annars tänker jag på den övriga delen av förhållandet förutom era "intellektuella samtal". Om du vill hitta tillbaka till känslorna kanske du kan leta efter ett wow på andra ställen? Även här gäller självuppfyllande profetior. Kan de hitta saker du fortfarande beundrar honom för? Kan du kanske uppmärksamma dessa bitar mer? Kan du föreslå aktiviteter där han får glänsa och är överlägsen dig? Eller kan du uppmärksamma hans bra sidor mer i vardagen? Givetvis kan inget av det ändra hur han är, men kanske kan din känsla avi relationen ändras lite?

Sen måste jag fråga hur bra ni underhåller relationen rent allmänt? Man brukar väl säga att kärleken är en färskvara. Det måste underhållas för att hållas vid liv. Överraskar ni varandra fortfarande? Hittar ni på gemensamma projekt av något slag? Går ni på dejt? Glömmer man bort det där så undrar jag om inte alla relationer trubbas av och blir kompisäktenskap?

Vet inte vad som känns relevant för dig? Tror jag kan känna igen din känsla av att ha växt ifrån och har avslutat saker pga det, men det var när jag var väldigt ung. Men vi slutar ju inte växa förrän vi är 6 feet under. "Det livslånga lärandet" pratar man ju om!

Fortsätt skriva! Hoppas det också hjälper dig att reda ut tankarna!

Hej igen!

...så har mannen också ofta "växt ifrån sin partner" men är ändå rätt nöjd med markservice etc så det är OK.

Ja jag tror att du har rätt. Hörde/läste (?) något om att det oftast var kvinnan som väckte frågan om parterai eller diskuterade skilsmässa för att män ofta nöjde sig med mindre. Man kanske har samma bild av hur knackig relationen är, men mannen kunde oftade känna att det var ok trots allt.

Appropå det så undrar jag vad din man säger om relationen? Såg att ni diskuterat skilsmässa innan. Om du önskar dig mer initiativ och ny input, annan fördelning av marktjänsten etc, vad är hans önskemål eller anledningar till att ha det som det är nu? Alla förstår inte meningen med flummiga saker nej, men kanske kan han ändå tex lära sig att kommunicera lättare om er och vad ni vill med relationen? Är du förresten med på det Nanna skrev om att prata om hur du känner, och inte säga vad han gör fel eller inte gör tillräcklig? Blir en lättare och lugnare kommunikation om man inte känner sig påhoppad eller nertryckt av den andre.

När det gäller att "trycka ner" kommer jag på en annan sak som kunde spela en liten liten roll kanske? Att han inte tar så mycket initiativ eller bjuder in till diskussioner kan delvis bero på ditt (omedvetna?) bemötande/beteende. Han har ett sportintresse, men du ville inte diskutera det och förmedlar kanske tydligt att hans intressen är sämre än dina? Har du höga krav på hur markservicen ska göras eller hur annat ska ske? Kanske drar han sig för att ta tag i det när han ändå inte kommer göra det bra nog? Förstår att du inte skulle trycka ner honom medvetet, men kanske förmedlar du din känsla av att "känna dig bättre" eller att du "är missnöjd med honom". En sån sak kan ju öka era skillnader eftersom utan att det är meningen.

Ett klassiskt exempel är tex hushållssysslorna. Kvinnan har lärt sig hemma och har en färdig bild av hur det ska skötas. Mannen har inte lärt sig som liten men vill egentligen dela lika i sin relation. Han tar inte så mycket initiativ eftersom han inte vet vad som görs eller hur ofta och han glömmer kanske en del för att han är nybörjare. Kvinnan ser att han inte är lika effektiv som hon är och påpekar felen. Hon ser däremot inte att det var en stor prestation till att börja med. Mannen blir knäckt av att han ansträngt sig och ändå får gnäll. Ingen är nöjd och ingen förstår riktigt varför. Kvinnan ser en lat man och mannen ser en tjatande kvinna. Men om kvinnan istället hade berömt för det som faktiskt blev bra och hade varit mer öppen för alternativa sätt att göra saker och mannen hade varit mindre stolt och bättre på att fråga hur man kan göra hade man kunnat komma över den inledande olikheten.

Jag säger mig absolut inte veta något! Försöker fiska eventuella områden där du kan testa förändringar, men förmodligen känner du på en gång vad som är relevant. Men har ni pratat om hela er situation nu eller är det mest en process i dina tankar? Allt väl!

Ledsen om jag låter hård men jag hade begärt skilsmässa: att vara den smarte i en relation kan knäcka de flesta.:P Den smarte kommer alltid att få bära den "dumme" och det blir inte hållbart i längden.

Att jag förordar skilsmässa är för att jag har sett allt för tragiska exempel på där kvinnan gör allt och jag tycker det är opassande anno 2010 att männen sitter i soffan med en öl i handen och gapar ut en fråga till köket när maten kan tänkas vara klar.:/ Presis som kloka röster har sagt tidigare behöver man inte ha samma intressen man men kan ju ha något intresse utöver sport, sex och öl när det kommer till det manliga släktet, eller hur? :) Tex. frågade jag en manlig bekant "varför äter du så sent?" varpå denne svarade: "Min fru kom inte hem förrän kl. 20:00 så det är därför vi äter vid 21:00". Jag menar "vafan är detta liksom :S" kunde han inte a) slängt i sig en macka om det nu var så jobbigt att laga mat b) lagat mat åt sin arbetande fru som kom hem sent? Nej herrar, kvinnor, fröknar och pojkar: dessa män skulle förpassas till unkarlshotell (men då hade väl Antisiemex fått rycka ut varannan dag :P) eller bo på anstalt så att de lärde sig att fördela markservicen, vara mer lyhörda för kvinnans behov rent generellt etc.

Jag ber om ursäkt om jag låter irriterad men a) män är duktiga på att bara sturnta i en relation på olika plan b) de ger sin lathet omskrivningar som att "min fru har inget emot att tvätta och stryka min skjorta" (jag tänker att hon gör det för att slippa skämmas för en svettig karl) istället för att erkänna att de är lata. :( Kvinnan OCH mannen ska äras jämnställt inte BARA mannen eller BARA kvinnan, man ska inte ge och ta, bägge bör ge.:)

Det gläder mig att ni har ett jämnställt förhållande. ^^

"OK. Förstår vad du menar Platon men ofta är det mannen som är den "smarte" och kvinnan "den dumme" och då tycker alla det är OK."

Nej jag menar att kvinnan är ofta den "argumenterande och emotionellt smarte" i många relationer: därav analogin om ölen och nätbrynjan etc. Däremot ser sig männen ofta som den "smarte" ehuru jag tycker se mig ett mönster av att kvinnan inte är den "dumme" just för att de ofta har en förmåga att argumentera och diskutera om tex. en relation medan män sällan eller aldrig inte är så benägna att tala om dylika ting (och om relationen är riktigt dålig kan mannen komma med okvädingsord och denne känner sig som "den smarte" - genom detta förfarande visar att han ej är detta) etc. och då menar jag att män kan ha vissa brister som gör att kvinnan i slutändan blir "den smarte" visavi mannens beteende i en viss situation.

OK. Tack för förtydliganden av det du skrev Platon (?) eller anonym?

Zasa - så skönt att du känner igen dig. Jag började känna mig som smått "galen och otacksam" över en rätt OK make ändå. Jag är inte ensam ändå! Ja, jag menar ju förstås inte att jag önskar att någon annan ska våndas lika mycket som jag men det skönt när någon har liknande tankegångar och man inte känner sig ensammast i hela världen.

"Jag ser det som ett misslyckande att gå i parterapi, men det är ingen risk - om jag inte ringer och tar tag i det så kommer vi inte dit ... känns igen?!" Ja, det känns alltför väl igen - jag tror inte ens jag skulle lyckas OM jag ändå beställde tid utan skulle nog få gå själv på "parterapin". Skriv gärna vidare hur det går för dig.