Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag har ångest varje dag o natt (vaknar flera ggr av den) har haft det så här dvs med daglig ångest nu det senaste halvåret. Lider av social fobi sen ca 10 år tillbaks och har ätit mediciner för det samt även försökt med KBT och "vanliga" samtal hos en terapeut. Har även depression sen ca 15 års ålder, något som jag lärt mig leva med. Sociala fobin är idag hanterbar, kan handla, hälsa på släkt mm (något jag inte kunnat för bara ett par år sen) men denna ångesten jag har fått nu är INTE hanterbar! Vet inte vad jag ska ta mig till. Förut hade jag bara ångest då jag utsatte mig för jobbiga saker, tex besök i affär mm, men nu har jag ångest JÄMT! Oavsett om jag är hemma eller borta. Den har tagit överer mitt liv och jag vet inte vad jag ska göra... Förstår inte vart den kommer ifrån. Jag skulle vilja att det var en orsak som skapat ångesten så jag vet vart den kommer ifrån och kanske då kan bli mer hanterbar men jag kan inte hitta någon orsak. Har pratat med min läkare på psyk o han säger att jag har en svår ångest sjukdom, men jag köper inte det. En sjukdom kommer väl inte bara av sig själv så? Jo visst jag har ju sociala fobin men jag får eller har fått ångest då jag gjort saker, utsatt mig för sånt jag tyckt varit jobbigt, helt naturligt. men det känns inte alls naturligt när ångesten kommer krypandes då jag tex bara sitter hemma framför tv:n. Vet inte vad jag ska göra?! Kan få ångest av allt nu. Så som tex att äta (får för mig att maten är smittad av bakterier), får ångest av att sova (får för mig att jag ska dö under natten) får ångest om jag tex känner en stickning i ryggen (får för mig att jag har skelett cancer eller något annan sjukdom) antar att jag är ganska rädd för att bli sjuk och att dö. Tänker på det väldigt ofta, ändå finns det en tanke inom mig att det skulle va skönt att få dö o slippa ifrån ångesten. Har fått utskrivet stesolid som jag kan ta men vill helst inte ta dom för ofta för jag vet man kan bli beroende... men ibland är ångesten så svår så jag vet inte vad jag ska göra. Läkaren vill att jag ska börja medicinera igen... och jag har provat.. en vecka typ. Fick utskrivet cipralex, men fick ökad ångest av dom och jätte ont över levern av dom så jag slutade. Under alla dessa år har jag provat massa mediciner mot min sociala fobi och depression, de som jag tyckte var bäst var cymbalta, men slutade med dom pga massa biverkningar. Så nu det sista halvåret har jag gått utan medicin, men tror inte det är därför som ångesten ökat för jag har haft flera perioder förut som jag gått utan medicin utan att jag har fått mer "vardaglig" ångest.

Det är så jobbigt att alltid behöva känna av ångest och oro. Kan aldrig riktigt slappna av utan känner mig spänd och stressad hela tiden. En del av mig vill börja med medicin igen, slippa ifrån ångesten. men den andra delen av mig tycker att det vore en genväg, ångesten bottnar säkert i något. Att ta medicin vore som att sätta plåster på ett sår som egentligen måste sys. Köper inte riktigt förklaringen till att en del människor har mer ångest så som tex GAD, det måste finnas en orsak!!! Iaf till min ångest. Va ska man göra? Blir galen på mig själv o min ständiga ångest och alla panikattacker.

Ska gå rakt på sak. Att sitta och analysera vart ångesten kommer ifrån gör inget gott om det inte är uppenbart. Rent generellt med GAD så är det som så att det ligger en genetisk sårbarhet i grunden och ångesten håller sig själv vid liv. Oftast genom att man går och överanalyserar tankar och skrämmer upp sig själv. Vad det gäller medicinering är det allt som oftast personen själv som skapar det ökade ångestpåslaget och inte preparatet.

För att må bra igen måste du acceptera att du har en ångestproblemetik som ett första steg. Ångest är inget farligt utan något du skapar och producerar själv. Djur kan också få stressreaktioner (ångest-attacker), men eftersom de inte har en lika utvecklad tankeverksamhet så glömmer dom direkt bort den medans en människa går och börjar (över)analysera vad det var som hände och ångest-ekorrhjulet är igång. Vad det gäller medicinering så är det säkerligen så det med största sannorlikhet så att du själv skapar ditt ökade ångestpåslag. Personligen rekommenderar jag alltid att man tar hjälp av benso de 2-3 första veckorna vid insättning för att få saker att flyga om det behövs.

All din rädsla du verkar ha, kan jag lova är ett resultat av din okontrollerade ångest. När du lärt dig bemästra ångesten så kommer allt det försvinna.

Tack så mycket för era svar! :) Hade egentligen inte räknat med att någon skulle svara, tyckte jag skrev så osammanhängande men det var skönt att sätta ord på hur jag mår. Jag har inte provat effexor, men många andra mediciner. Tycker inget har funkat riktigt för mig förutom cymbaltan då som jag dock fick sluta med pga vissa biverkningar. Skulle va så skönt att ta nån medicin för att slippa denna ångest, men nu har det gått så långt så jag jagar upp mig bara vid tanken på att äta medicin, rädd för alla biverkningar. Sitter o lusläser alla biverkningar man kan få och blir rädd. Är nog väldigt hypokondrisk av mig. Känns som jag har hamnat i en ond cirkel. Tror mycket väl att det kan vara jag själv som ökar mitt ångestpåslag vid medicinering. Står visserligen att ångest kan försämras i början av behandling, men bara vetskapen av det gör att jag hela tiden är på min vakt och känner efter för mycket. Har verkligen hamnat i ett ekorrhjul som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Är verkligen medicineringen den enda utvägen? Visst är det så att jag anasylerar för mycket. Och skapar säkert mycket av min ångest. Men många gånger upplever jag att den bara kommer av sig själv. Vet att det inte är något farligt och försöker tänka varje gång panikattackerna kommer att jag kommer inte dö, det är bara ångest. Det går över. Försöker hantera det så gott det går men ofta känns det som jag tappar kontrollen helt. Vill inte ha den här skit ångesten. Den har tagit över mitt liv. Inser nu hur bra jag haft det som "bara" fått ångest då jag utsatt mig för jobbiga saker (sociala fobin) trodde väl aldrig att jag skulle drabbas av ångest jämt typ. Får aldrig koppla av :( Är väldigt svårt att acceptera att jag har en ångest problematik. Sociala fobin har jag accepterat men inte denna ångest , ja GAD som läkaren menar på att jag har. Kanske är det så att jag helt enkelt måste acceptera att jag har det så att jag kan gå vidare, lära mig leva med ångesten. Gruvar mig för att detta ska bli värre. :(

Jag har tagit del av vad som skrivits och du ska veta att du inte är ensam om att ha GAD och panikkänslor. Detta har jag haft sen jag var ca 14 år, alltså i ca 10 års tid. Jag går och runt och överanalyserar och grubblar och en massa katastroftankar dyker upp t.ex. att jag ska bli utblottad och hemlös mm. En massa hemska scenarion dyker upp. Min fantasi är ibland min värsta fiende. Koncentrationsförmågan är ju heller inte den bästa. Jag visste inte heller förrän de senaste 2 åren att det rörde sig om GAD, trodde jag var utbränd eller deprimerad. Men jag känner mig inte så deprimerad, jag har aptit och så.

Det mest frustrerande med detta är att det känns så orimligt att vara så orolig för något som sannolikt inte ens sker. Jag tycker och vet att oron är överdriven när jag får distans till tankarna, men just där och då blir dom så konkreta och man blir skrämd och rädd. Därför säger jag inte till någon vad jag har för katastroftankar eftersom att jag vet att det är överdrivet och många ggr orimligt och dessutom genant och pinsamt och alla skulle bara säga; "Varför oroar du dig för det!" "Vad pratar du om för strunt?"

Jag har försökt att inte låtsas om tankarna genom att hela tiden göra saker, men då blir jag istället överarbetad och överstimulerad och blir stressad vilket ju ökar ångesten. Därför försöker jag att praktisera medveten närvaro (mindfulness). Man försöker lägga märke till vad som sker runt om en, dofter, känslor i kroppen, man "tänker" inte tankarna utan man bara observerar tankarna utifrån sett, accepterar hur dom är och att man har dom och låter dom passera likt moln på himlen. Det är viktigt att inte döma utan bara acceptera, acceptera också att du ibland inte kan acceptera.

Jag kör även ibland med ett mantra som jag tänker för mig själv eller säger tyst för mig själv; "Lugn.. Lugn" När oron kommer smygande brukar jag tänka; "Stopp!" sen tänker jag på färgen grön och gör en mental bild av grön, för jag blir lugn av grön färg, naturens färger, gräs och träd.

Annat att tänka på är bra kost, bra med fysisk motion, regelbundna sovtider. Avsätt tid för avslappning (inte vila eller sova dock)

Jag undrar om det är någon som vet hur bra paroxetin egentligen är? Tar 10 mg

Har provat väldigt många mediciner utan att ha blivit så mycket bättre, eller så har jag fått biverkningar av dem så jag har varit tvungen att sluta. Känns som jag börjar ge upp hoppet nu på att någonsinn bli bättre :( jag vet att mycket hänger på mig själv men det är så svårt, jag låter ångesten styra hela mitt liv. Har brytit kontakten med mina vänner (de få jag hade) har slutat med mina intressen/hobbys. Klarar inte ens av att besöka mina syskon längre. Kan inte åka nån stanns. :( Vill ju inte ha det så här men fogar mig efter ångesten o rädslan jag känner dagligen. Har oxå massa katastroftankar dagligen. De tankarna rör mest sjukdommar, sjukhus etc. Som tex tidigare under kvällen fick jag lite ont i magen, slutade med värsta panikattacken för jag fick för mig massa saker, att jag drabbats av blindtarmsinflammation, gallsten, magsår mm. Efter ett tag gick ju magvärken över o jag kunde andas ut, men jag trissar ju upp mig själv något kopiöst! Mina tankar är min värsta fiende och jag vet inte hur jag ska kunna bryta detta elände. känner ju ångest nästan oavsett vad jag gör. Den bara finns där. som en malande oro inom mig. Att försöka "säga stopp" till ångesten var att bra tips o något som jag ska försöka prova. Mindfulness tog en terapeut upp lite löst med mig, kanske något jag oxå borde prova. Men just nu i denna stund när jag inte har så mycket ångest är det lätt för mig att säga att jag ska prova det ena eller det andra, jag vet att när väl ångesten sätter igång och jag får panikattacker så kommer jag bara låta det ta över mig o styra mig. Skulle önska att jag hade en on-off knapp på mina tankar.

Har testat cipralex som min läkare skrev ut till mig för några veckor sen. Jag åt den en vecka ungefär, fick sån värk över levern. Så jag slutade med den. :( Så jag får nog prata med läkaren om att få testa något annat...  Känns hemskt att jag ska behöva bli beroende av medicin för att fungera någorlunda. Om jag nu kommer göra det vill säga. Nu när jag har GAD också plus den sociala fobin o depressionen så kanske ingen medicin kommer hjälpa :(

Tilläggas kan att det är endast i ytters få fall som man äter hela livet. I de flesta fall slutar man efter 12-24 månader.