Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Tjenare.

Tänkte berätta lite om mig själv först.
Är en kille på 17år som hoppat av gymnasiet. Förlorade min far i cancer i somras. Har en ostabil relation med min mor som jag bor med. Gillar att spela rugby. Älskar att gå på hockey. Har en hel bror (äldre) och två yngre halvsyskon (en kille och en tjej).

Lite bakgrund om mig.
Gick i en väldigt stökig klass på mellanstadiet, hamnade ofta i slagsmål (2-3ggr/vecken). Hade inte många vänner som jag kunde prata med utan var ofta ensam på rasterna och var det någon som kollade snett på mig eller sa fel ord så kunde det smälla utan förvarning. Höll på med diverse skitsaker på fritiden då också, så som att slå sönder rutor på skolan och slanga bensin och tända eld på pappers-containrar etc. I högstadiet blev det värre, började hänga runt med fel folk (men det såg jag inte då) utan vi rånade folk och slogs mot andra gäng i samma ålder. Bytte sedan skola och jag lugnade ner mig. Det var då jag började att gå på hockey. Och där blev jag värvad till firman. Stökade runt efter matcherna och slog liksinnade på käften. Skolan skötte jag väl. Jag levde ett dubbelliv. Det var sommaren efter nian som vi fick beskedet av att pappa hade fått två hjärntumörer. Livet var inte lätt den sommaren. Var ute och festade och bråkade på festerna med mitt gäng. Jag hade under tiden i den nya skolan skaffat mig bra vänner. Men dom visste ingenting om vad jag gjorde när jag inte var med dom. Jag började klä mig med kläder som är relaterade till huliganism. Stötte ofta på folk som tillhörde andra firmor och då rök vi ihop. Började gymnasiet och skötte det väl. Pluggade då ute på värmdö på en liten skola i en klass där vi var som en familj. Vi ställde upp på varandra i vått och torrt under det första året. Under hockey säsongen som var det året så var det extremt mycket våld. Det var nästan varje match som jag stog där i fronten och vevade. Det var då jag kände att jag levde. Försökte dölja mina blåmärken och sår på knogarna så gott det gick. Ingen i klassen visste någonting. Pratade mycket med en tjej i klassen som också hade sin pappa sjuk i cancer (idag är han frisk). När det bara var någon vecka kvar i ettan så kom dödsdagen. Pappa hade avlidit. Det va overkligt. Under sommaren som vart nu har det vart mycket jobbigt. Jag har varit i mycket bråk och stök. Sedan började skolan igen. Då kännde jag att det inte var som det varit innan i klassen. Den var helt plötsligt uppdelad och jag visste inte vart jag hörde hemma. Det slutade med att jag och en kille rök ihop och han fick åka in på sjukhuset. Då vände sig alla i klassen emot mig och jag blev ensam där. Hade visserligen mig själv att skylla men hallå?! ALLA? Dom jag brukade äta lunch med bytte bord när jag satte mig där etc. Det var ju dom som var mina bra vänner jag hade då. Vad hände då? Jo, jag började umgås mer med firmakillarna såklart. Dom försvinner ju inte sålänge jag ställer upp när det hettar till.

Det är här jag står idag. Och jag vill inte vara kvar här. Visst har jag vännerna kvar från högstadiet. Dom träffar jag så ofta som jag kan och vi har extremt kul ihop (fester, utan bråk, bio, bowla etc.). Men jag har bestämt mig för att nu ta tag i livet och rycka upp mig helt igen. Att hamna på rätt spår och sedan ha ett bra liv innan jag går över gränsen och fastnar i det kriminella livet.

Det är inte bara att lämna firmakillarna bakom sig och gå vidare. Det är mycket mer än så. Jag känner att jag vill flytta här i från och börja om på helt ny kula. Jag behöver råd från någon som har varit med om liknande!

Svara helst med PM.

H
Walgeborg