Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Åh, jag vet inte ens om jag publicerar detta i ''rätt'' tråd. Jag vet ingenting. Jag känner mig så himla oändligt hjälplös.
Jag har mått dåligt ett bra tag. Och jag behöver någon som kan bry sig, som kan klappa mig när jag inte orkar mer och som kan ge mig en kram då och då. Problemet är bara att det känns som att min sjukdom tar bort allt det där. Det är som att.. jag vet inte hur jag ska förklara detta på ett begripligt sätt. Detta är problemet; i början av min sjukdom var allt så nytt för alla. Om jag var nere, hade ångest eller grät massor så tröstade mina föräldrar mig alltid. Det var så fint. Det var så bra med någon som bara tillfälligt torkade bort mina tårar med ord. Men nu när det pågått ett tag är det som att de tröttnat.. Som att de tröstat så många gånger och inte orkar göra det längre för att det hjälper ändå inte. Nu för tiden sitter jag ofta och gråter floder och skriker att jag vill dö och dunkar huvudet i väggen utan att de gör någonting. Det är som att de blivit vana vid detta, som att det inte är en stor grej längre. När varje tillfälle för mig är en oändlig avgrund, ovsett hur många gånger det skett tidigare.

Jag önskar bara att.. Åh, jag vet inte ens vad jag önskar. Jag ville bara skriva dessa ord av mig. Dessa tankar ner på denna sida. Vad som nu det tjänar till.
Känns så hopplöst nu, och självmordstankarna blir värre och värre. Jag berättar detta för alla. Psykologer, läkare och föräldrar. Men vi pratar bara om det. Ingenting förändras. Jag vill inte leva mer i detta liv.

Jo, de vet faktiskt det mesta. Jag har gått hos olika psykologer ett tag och jag äter även medicin, som de nu försöker trappa ut pga att det gjorde det mycket sämre för mig med medicinen.. Jag förklarar hela tiden känns det som. Jag förklarar och förklarar men,, det är som att de inte riktigt förstår ändå, som att de ändå inte tror mig riktigt.
Gällande vad felet med mig är så vet man inte. De trodde att det var depression, men jag har starka anlag för bipolär sjukdom och det kanske är det jag har.. medicinen jag fick vad nämligen SSRI och det skulle göra allting värre om man nu var bipolär och allting blev mycket värre och jag har besökt bipolära enheten för att de ska bedöma gällande vad de tror om bipolaritet och jag..
Men just att ingen riktigt vet vad felet är kan ibland vara skitjobbigt. Jag känner mig så oerhört ensam. Mina vänner talar inte med mig längre så jag har ingen förutom min mor och far att anförtro mig åt. Men det känns som att de börjar tröttna på mig och min negativitet och självdestruktivitet.
Hjälp