När det inte längre är kul att experimentera med utseendet!

Terapisnack » Diskussionsforum » BDD - kroppsfixering - kroppuppfattning

När det inte längre är kul att experimentera med utseendet!

Densvartaängeln

Ny medlem
Joined: Sep 2009
Posts: 1

Jag vet att jag har bdd, hela mitt liv styrs av hur ful och äcklig jag själv tycker att jag är.

Har skurit mig i ansiktet med rakhyvlar för att jag vill ta bort "defekter" och ojämnheter, vilket bara har resulterat i att göra det värre. Jag hatar min hy så mycket att jag brukar gråta och tvätta av/sminka på och av upp till 8 ggr varje morgon jag ska utanför dörren. Kan granska mig framför ALLA speglar jag kommer över, baksidan av cdskivor, mobildisplayen, fönster och dörrar. De enda gångerna jag klarar av det är när jag är full på krogen eller när det är mörkt ute för då syns inte min horribla hud lika mycket.
Vet att jag inte ser mänsklig ut, det här är nåt annat som inte kommer ifrån jorden. Så ser jag det men andra säger att jag är så fin och så söt.
Fattar inte vad det är de ser!

Jag orkar inte mer, snart tar min kraft slut, orkar inte ha det såhär längre. Vet ju att det är en sjukdom, har inte diagnosticerats men vet att jag lider av bdd, kan inte vara något annat.

Vad ska man göra? Är det någon med liknande erfarenheter?

Skrivet för 6 månader sedan #
madfox

Rådgivare 8,5
Joined: Jan 2010
Posts: 82

Vet att det var 5 månader sen du skrev, men ville bara skänka en tanke. Det låter verkligen jobbigt, och jag hoppas du hittar strategier för att hantera din utseendefixering. Jag lider visserligen inte av bdd, men jag har länge haft anorexi och ja känner igen mig själv mycket i kroppsångesten du beskriver. Tyvärr har jag inga konkreta tips, men något som underlättat ångesten för mig var att försöka se på mig själv som jag ser på andra. Värderar jag dem efter hur de ser ut, spelar utseendet verkligen så stor roll? Ska jag vara ärlig så spelar nog utseendet en stor roll för mig, framförallt hur jag ser ut men också andra. För min del handlar det däremot om att jag jämför mig hela tiden med andra, men de jag jämför mig med är bara de jag tycker ser bättre ut än mig själv. Det är inte så att jag liksom nedvärderar eller har något emot människor som inte ser perfekta ut, men de som ser perfekta ut är dem jag jämför mig med.

Så kort sagt: jag försöker se människors insidor, inte utsidor. Det funkar mycket lättare när det är människor som inte ser helt felfria ut, men så fort de är överdrivet snygga så blir jag utseendefixerad. Kanske är det så för dig med? Att de som enligt dig är vackra är svårare att se för vad de är på insidan, medan de som ser mer alldagliga ut är lättare att kommunicera med. Jag vet inte om jag uttrycker mig förståligt...

Börja med att ställ dig själv frågan: Om du såg personen som är dig själv som du ser på dina egna vänner, hade du haft de kraven på dig då? Vem är det du vill "duga" för när du snyggar till dig i timmar framför spegeln varje dag? Vem är det du är rädd ska tycka illa om/se ner på dig om du går ut bland folk och visar dig som du är? Kan det vara så att det bara är du som gör en väldigt stor grej av något som för andra inte spelar så stor roll?

Jämför du dig med de som ser sämre ut än du själv? Eller är det bara de som ser bättre ut som spelar någon roll? Jag hoppas du tar dig ur det här, att du kan tona ner utseendefixeringen något. Du skulle kunna åstadkomma så mycket mer än att bara finputsa din hy.

Skrivet för 1 månad sedan #