Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Då och då, ungefär varannan månad, ibland så pass sällan som varje halvår, genomgår jag ett helvete som är värre än det vanliga.
Jag har fått diagnosen bipolär men står under utredning för vilken sort.

I förrgår, jag grät, ville på allvar cykla framför en buss, grät igen, mådde så hemskt starkt dåligt, och det visade jag för psykologen, men jag pratade också snabbt, skämtade ibland och visade distans. Efter mötet med psykologen föll jag ihop igen.
Ett gräl med min man på morgonen förstörde all min tro på mig själv (men det var inte grälet! det är min sjukdom, men jag fattade det inte)
Jag ringde kommunen och ville ha tid för parterapi, jag ringde släktingar och grät, och till slut cyklade jag till psykakuten.
Jag grät och grät i en timme, sedan fick jag vänta en timme till, sedan grät jag mer, och när jag till slut kom in till läkaren så var tårarna slut. Jag pratade med distans och frenesi. Skapade en "vacker bild" av mig själv som varit en framgångsrik människa. När jag sedan kom in på mina problem började jag gråta igen.
Överläkaren kom också för att bilda sig en uppfattning, han lyckades lirka ur mig att jag inte hade någon livsvilja alls. Att jag alltid känner så att jag bara vill att det ska bli tyst. Jag blev jätteledsen.
Men de trodde inte jag ville bli inlagd, och det ville jag inte längre. Det hade varit en aggressiv person som skrikande ilsken hade blivit inlagd och tanken att vistas på samma avdelning gjorde att jag tänkte att hellre skit hemma än här.

Flera av mina tidigare relationer har avslutats i sådana här faser.

Det jag undrar över är om det här är en mixed state? Jag har totalt ingen insikt alls. Jag tror verkligen att det är problemen som är mina problem. Jag gör logik av allting. Jag mår fruktansvärt illa och fruktansvärt starkt!! Det känns som att jag dör invärtes i plågor utan att kunna dö.

Men vad ÄR detta? Är det en depression?? Jag är deprimerad ibland, då ligger jag i sängen och gör ingenting.
Och jag är hypoman ibland, då är jag kreativ, gladlynt och fantastisk. Och vid båda tillfällena kan jag oftast se mig litet från sidan och uppfatta vilket tillstånd jag är i.

Men det är ingenting mot hur jag känner mig när det var som i förrgår. Och jag har ingen som helst aning om att min värld är förvriden. Jag vet att jag är sjuk. Men jag förstår inte på vad sätt.

Om jag inte lyckas få hjälp (och jag går till psykiatriker och psykolog och har mediciner och var nu på akuten, men ingen verkar se genom mitt logiska snack) så kommer jag att dö vid ett sådant tillfälle i framtiden.

Kan jag säga till min psykiatriker att detta kanske kan vara mixed state? Tror ni det var det?

Så där ja, nu är jag "normal" igen. Gränsen till hoppfull.

LÃ¥t oss se.
5 sept på väg upp, lovar en massa
8 sept manisk (missbrukade alkohol och tabletter och var "sexgalen")
12 sept på väg ner, social fobi, ångest
17 sept mixed (fullständigt nere men med massor av stirr. Kvävande ångest.)
18 sept nere (måste avboka sådant jag lovat den 5 sept)
19 sept nere
20 sept, helt nere, energilös

21 sept, normal, på väg upp igen

Snabba svängningar väl?
Kan man anse att medicinerna hjälper då?

De här cykliska, det följer min menstruation. Vilka hormoner är det som ställer till det etra mycket för mig??

Tråkigt att ingen annan skrivit i tråden. Jag skulle vilja ta fasta på en sak i första inlägget för 4 månader sedan. Jag skulle vilja skriva lite om slutet på inlägget där du skriver "Om jag inte lyckas få hjälp (och jag går till psykiatriker och psykolog och har mediciner och var nu på akuten, men ingen verkar se genom mitt logiska snack) så kommer jag att dö vid ett sådant tillfälle i framtiden."

>> Med tanke på hur konstruktivt du och klarsynt du brukar skriva om både dig själv och andra, så tänker jag mig att om du automatiskt faller in i en annan roll när du diskuterar med läkare där du inte får fram en objektiv bild av dig själv (som jag tolkar meningen). Så är ett alternativ att du väljer en dag när du har en balanserad objektiv självsyn, att du skriver ihop en text och lämnar till psykiatrikern/psykologen. Då kan det vara lättare för dem att se en mer exakt beskrivning av dig. Där skulle du kunna bl a ha med t ex den lista du skrev i 3:e inlägget. Jag har själv använt mig av sådana skrivna "självbiografier", och de brukar alltid faktiskt uppskattas av psykologerna. Ett tips för framtiden bara.