Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Gud vad man känner igen mycket av detta. saken är denna att mitt ex mår dåligt men vägrar erkänna det full ut det kommer och går nämligen...Nu senast har jag fått reda att h*n ljugit för mig det senaste och försökt dölja att det finns en annan med i  bilden.Men det går ett tag så försöker h*n få kontakt med mig och vill återuppta det vi hade och ångrar sig och säger varje gång att livet är skit utan mig.

men jag klarar inte av allt detta och får utbrott och då hatar h*n mig och vill aldrig mer se mig och ska leva livet med denna andra... som h*n även då h*n hatar mig säger sig inte tycka ser bra ut vill inte ha barn med är inte med i h*n framtidsplaner.

nu har h*n slutat att kontakta mig igen och det gör väldigt ont i mig att se hur h*n mår.

sett bilder och man kan tro h*n går på droger eller dylikt...

Hatar h*n mig och älskar denna andra?? för jag tycker ju det är lite konstigt att h*n inte berättar hur underbar och allt den andre är istället?!

Kan ju tillägga att det finns barn med i bilden som inte mår bra av detta alls

Är det någon som har en vettig förklaring till detta beteendet eller ska jag låtsas att h*n inte finns mer??

Vad är det man inte vill se när man år ut och år in låter sig förnedras? Vad är det man inte vill se när man år ut och år in går omkring på tå för en annan? Vad är det man inte vill se när man år ut och år in väntar på ett mirakel? Är man deprimerad så är man sårbar ja, men det betyder inte att man kan bete sig hur som helst. Om han inte vill göra något åt sin depression - annat än äta medicin - så är det hans val. Han är en vuxen människa, trots allt. Att tycka synd om honom hjälper ingen av er - tvärtom - det är som att göda hans ego och du sjunker djupare ner i hopplöshet och DEPRESSION.

e - jag är ledsen över att det är så som du beskriver!

Du frågar om sonen... Är han den enda anledningen till att du stannar i dagsläget? Vill absolut inte säga till dig vad du ska göra, men det är ju inte automatiskt bra för ett barn bara för att föräldrarna håller ihop. Barn känner av hur föräldrarna mår och dessutom undrar jag hur mycket energi du har kvar att ge till din son om din man suger så mycket kraft ur dig med sin kritik och negativitet mm? Du säger att han är en bra far, men råkar aldrig sonen ut för hans negativitet eller lynnighet? Det kan sätta spår att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk eller "inte beter sig rationellt" pga tex en depression. Vill absolut inte säga att det måste vara dåligt för sonen om ni fortsätter ihop, men jag vill rubba lite på tanken att det bästa alltid är att "stanna för barnen".  

Vad tror Du att du vill och behöver? Har du/ni testat sätt att må bra i förhållandet trots att han inte mår bra? Att han inser sina problem men ändå vägrar att söka hjälp låter inte helt bra i mina öron. Hur ska han kunna må bättre om han inte försöker göra något år sin situation?

I frågan om att stanna och kämpa eller gå så tror jag i alla fall att det blir bäst om du ser till vad du själv mår bäst av. Tror att sonen mår bäst av det som mamma mår bäst av! Men innan du ska behöva ta det beslutet hoppas jag att din man vill söka hjälp... Ta hand om er!

Hej och tack för era kloka tankar! Helt fantastiskt att kunna få hjälp av andra via nätet. Nu har i alla fall min man börjat gå till en coach. Alltid något. Har pratat en del med honom i helgen och han verkar ändå lite "med" . Just om hur hans negativitet påverkar vår son ( och mig ). Som läget är nu så kommer jag ge det en chans men det får absolut inte fortsätta så här hur länge som helst. Det är ju som du skriver Carus, vad ger man barnen för förebilder? och vad ger man barnen för idé om hur en kärleksrelation ska se ut.

Det känns verkligen som att bara genom att vara med i detta Forum och genom att söka terapeutisk hjälp. Behöver verkligen vädra detta, så känner jag en trygghet i att jag kommer att göra ett "bra val" i slutändan. Har känt  en sån skuld i att ens överväga separation när vi nu skaffat barn. Men på den tiden så var det så mycket bättre ,det är så lätt att skuldbelägga sig själv o kanske lite typiskt kvinnligt. Tack än en gång för att ni tog er tid att svara. Mycket uppskattat.

Kram till er

Luxuria och e, jag känner så väl igen mig i era berättelser. Det hade lika gärna kunnat vara jag som suttit och skrivit dom, min sambo är deprimerad, med suicida inslag, det är inte lätt att leva i en sån relation. Det är inte lätt att gå ifrån en sån relation heller, fast man har barn. Jag vet, jag sitter där...

Ibland känns det bättre, fragment av dagar där allt känns som det kommer att vända, ibland som att jag sjunker längre och längre ner tillsammans med honom. Han kan få mig att må väldigt dåligt, som att allt beror på mig, att det är mig det är fel på och inte han. Han får medicinsk och terapeutisk hjälp, men han måste vilja mkt själv för att det ska fungera, vilket han inte riktigt fattat verkar det, som många gånger så berättar han inte allt när han är på sina samtal. Det han berättar för mig kommer inte hela vägen fram till psykologen, det kändes hemskt jobbigt att veta så jag valde tillslut att ta kontakt med psykologen själv.  DÅ började det hända saker kan jag säga, mediciner som ställdes om och mer täta samtal. Nu har han väl inte världens bästa psykolog, eller den mest engagerade heller men det är iaf en knuff i rätt riktning.

Förr var han snäll och omtänksam, nu är han som förbytt. Det skriks och muttras och suras eller så väljer han att sova bort flera dagar i sträck medan jag får ta allt här hemma. Läxläsning, dagishämtning, matlagning, tvätt och inköp- allt får jag ordna. Några gånger så har han faktiskt åkt på affären och kommit hem med en tidning eller chokladkaka när han egentligen skulle köpa bröd och mjölk, men man är ju glad för det lilla.. Andra gånger kan han fara runt som en liten tornado och städar, plockar och kastar bort. (Tror inte att han har rätt diagnos)

Han har kombinationen Mirtazapin-citalopram och det funkar säkert rätt så bra, han är något bättre än för ett halvår sedan, det måste jag erkänna(kan också bero på att han slutat nästan helt med alkohol). Men det hjälper inte när jag känner att jag snart inte orkar underhålla hans sjukdom mer. Ska jag försöka tills jag stupar? Ska jag ta barnen och gå? Jag vet inte, jag vet bara att det måste ske nånting, nån förändring och det snart.. Jag har fått veta att personlighets förändringen inte ska vara bestående, jag måste lita på det, för mig och mina barns skull.. Men jag orkar inte tycka synd om honom längre, jag orkar inte tippa runt på tå, jag orkar inte vara tyst och ta div kränkningar och påhopp på ett pedagogiskt rätt sätt. Jag har gjort allt det och det hjälper inte. Nu är orken slut och jag ger tillbaka med samma mynt, dvs, vissa dagar kan det se ut som pajkastning med väldigt hög ljud nivå (men aldrig inför barnen) och det verkar fungera, jag når fram, han HÖR mig, han tänker efter...

Jag vet inte hur framtiden kommer se ut, men jag har ändå lite hopp kvar och så länge det finns så kommer jag stanna....tror jag...

Hej alla som skrivit här.

Vet att detta är en gammal tråd men hoppas några är kvar och vill fortsätta diskussionen. Skälet att jag skriver är att jag känner igen mig såklart.
Depressionens symtom verkar vara ganska lika på alla.

Min kille gjorde slut för ca en månad sedan. (det var han som hade depressionen)
Han hade då varit deppad i ca 1 månad och började äta medicin i samband med att han gjorde slut.

Jag påverkades starkt av hans deppression och eftersom jag är överempatisk (läkarens ord) så började jag få panik¨ångestattacker nästan dagligen.
Han mådde ju inte bättre av det och skyllde på sig själv.
Han hittade massor av fel på vår relation och sista gången vi sågs nu (5 veckor sedan, räknar nästan dagarna..)så fick jag inte krama honom, inte ens lägga min hand på hans arm. Han har alltid varit väldigt fysisk, kramats, kysst mig även på stan. Visat massor med fina känslor så chocken blev stor.
Jag bara satt och gapade och kunde knappt bemöta hans argument om vårt förhållande.

Vi har haft sådan otroligt fin kärlek tillsammans, träffades för ca9 månader sedan.
Ingen av oss hade varit så kär någonsin.

Min egentliga fråga här är; är det någon av er ovan som hittat tillbaka till relationen.
Att mannen/kvinnan blivit så pass frisk att han fått tillbaka känslorna igen?

Jag avskyr verkligen den han blivit. Någon skrev zombie..exakt vad jag tycker.
Det är läskigt att se en person förändras så..väldigt skrämmande.

Jag älskar inte den han är..men den han var älskar jag av hela mitt hjärta!
Vill ha tillbaka den personen och att han ska känna att han älskar mig igen!

kramar