Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Gud vad man känner igen mycket av detta. saken är denna att mitt ex mår dåligt men vägrar erkänna det full ut det kommer och går nämligen...Nu senast har jag fått reda att h*n ljugit för mig det senaste och försökt dölja att det finns en annan med i  bilden.Men det går ett tag så försöker h*n få kontakt med mig och vill återuppta det vi hade och ångrar sig och säger varje gång att livet är skit utan mig.

men jag klarar inte av allt detta och får utbrott och då hatar h*n mig och vill aldrig mer se mig och ska leva livet med denna andra... som h*n även då h*n hatar mig säger sig inte tycka ser bra ut vill inte ha barn med är inte med i h*n framtidsplaner.

nu har h*n slutat att kontakta mig igen och det gör väldigt ont i mig att se hur h*n mår.

sett bilder och man kan tro h*n går på droger eller dylikt...

Hatar h*n mig och älskar denna andra?? för jag tycker ju det är lite konstigt att h*n inte berättar hur underbar och allt den andre är istället?!

Kan ju tillägga att det finns barn med i bilden som inte mår bra av detta alls

Är det någon som har en vettig förklaring till detta beteendet eller ska jag låtsas att h*n inte finns mer??

Vad är det man inte vill se när man år ut och år in låter sig förnedras? Vad är det man inte vill se när man år ut och år in går omkring på tå för en annan? Vad är det man inte vill se när man år ut och år in väntar på ett mirakel? Är man deprimerad så är man sårbar ja, men det betyder inte att man kan bete sig hur som helst. Om han inte vill göra något åt sin depression - annat än äta medicin - så är det hans val. Han är en vuxen människa, trots allt. Att tycka synd om honom hjälper ingen av er - tvärtom - det är som att göda hans ego och du sjunker djupare ner i hopplöshet och DEPRESSION.

e - jag är ledsen över att det är så som du beskriver!

Du frågar om sonen... Är han den enda anledningen till att du stannar i dagsläget? Vill absolut inte säga till dig vad du ska göra, men det är ju inte automatiskt bra för ett barn bara för att föräldrarna håller ihop. Barn känner av hur föräldrarna mår och dessutom undrar jag hur mycket energi du har kvar att ge till din son om din man suger så mycket kraft ur dig med sin kritik och negativitet mm? Du säger att han är en bra far, men råkar aldrig sonen ut för hans negativitet eller lynnighet? Det kan sätta spår att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk eller "inte beter sig rationellt" pga tex en depression. Vill absolut inte säga att det måste vara dåligt för sonen om ni fortsätter ihop, men jag vill rubba lite på tanken att det bästa alltid är att "stanna för barnen".  

Vad tror Du att du vill och behöver? Har du/ni testat sätt att må bra i förhållandet trots att han inte mår bra? Att han inser sina problem men ändå vägrar att söka hjälp låter inte helt bra i mina öron. Hur ska han kunna må bättre om han inte försöker göra något år sin situation?

I frågan om att stanna och kämpa eller gå så tror jag i alla fall att det blir bäst om du ser till vad du själv mår bäst av. Tror att sonen mår bäst av det som mamma mår bäst av! Men innan du ska behöva ta det beslutet hoppas jag att din man vill söka hjälp... Ta hand om er!

Hej och tack för era kloka tankar! Helt fantastiskt att kunna få hjälp av andra via nätet. Nu har i alla fall min man börjat gå till en coach. Alltid något. Har pratat en del med honom i helgen och han verkar ändå lite "med" . Just om hur hans negativitet påverkar vår son ( och mig ). Som läget är nu så kommer jag ge det en chans men det får absolut inte fortsätta så här hur länge som helst. Det är ju som du skriver Carus, vad ger man barnen för förebilder? och vad ger man barnen för idé om hur en kärleksrelation ska se ut.

Det känns verkligen som att bara genom att vara med i detta Forum och genom att söka terapeutisk hjälp. Behöver verkligen vädra detta, så känner jag en trygghet i att jag kommer att göra ett "bra val" i slutändan. Har känt  en sån skuld i att ens överväga separation när vi nu skaffat barn. Men på den tiden så var det så mycket bättre ,det är så lätt att skuldbelägga sig själv o kanske lite typiskt kvinnligt. Tack än en gång för att ni tog er tid att svara. Mycket uppskattat.

Kram till er