Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej,

Jag kan sätta mig in i hans situation, eftersom jag lidit av depression sjäv. När man är deprimerad så blir man väldigt självupptagen tyvärr och glömmer ofta bort att tänka på sina nära och kära därför att man helt enkelt inte orkar pga att man har fullt upp med att hålla huvudet ovanför ytan.

Men, din man har varit sjuk i många år nu och jag tycker inte att det låter som om han gör allt han kan för att bli bättre. Vill han bli fri från depressionen? Varför vägrar han isåfall att gå i terapi? Jag tycker också att det är oansvarigt av hans läkare att bara förnya hans recept, år ut och år in. För de flesta så räcker det inte bara med medicin för att bli fri från en depression. Oftast så är det kombinationen terapi och medicin eller bara terapi som behövs. (Själv har jag blivit hjälpt av både och men allra mest av terapin).

Jag tycker att du ska ställa krav på din man. Han har ingen rätt att behandla dig som han gör och ert liv tillsammans nu låter inget vidare. Föreslå att han börjar terapi och tar kontakt med läkare för att se över sin medicinering mm. Berätta för honom hur du känner nu.

Bara vad jag tycker. Lycka till och hoppas att det blir bra för er båda i framtiden! Mvh/ R

Frustrerande att han inte förstår sitt eget bästa. Du är stark som orkat med så länge!

Tyvärr så är det många läkare som gör som hans, även mina har gjort så.

Kanske kan du leta efter någon terapiform och samtalskontakt som du tror kan hjälpa din man? Så kan du lägga fram det som förslag till honom? Samt se till att han byter läkare och ser över sin medicin. Kanske borde han öka dosen eller byta sort.

Min man är också vad jag tror väldigt deppad men han vägrar tro att det är något psykiskt fel på honom. Jag har nyligen tagit upp vad jag känner men kan inte nå honom. Jag mår nu också dåligt för jag trippar mycket på tå för honom och för att livet med våra två barn skall bli lättare. Jag känner att hans tillstånd försvagar mig och jag behöver också lite input utifrån. Du (Rockchick) skrev att du varit deppig själv och självupptagen, hjälp mig att förstå hur en deppig människa fungerar för jag vet inte vad jag ska göra. "Tappar" man , gömmer man undan känslor och intresse för sina nära helt? Hur närmar man sig en som inte vill/tror sig vara deppig och hjälper honom att få insikt? Ska man ställa krav eller ska man lirka eller ...hjälp jag känner mig så ledsen och jag vill inte att vårat äktenskap skall ta slut för att vi inte når varandra.
En nära anhörig till mig dog för ett tag sedan och jag kunde inte få något stöd fån min man och var själv nere. Min man anklagar mig ibland för att vara för trött och sliten, att felet i vårt förhållande beror på mig också. Jag svara att jag varit ledsen för min familje medlem dött, jag nattvakar och sköter barnen, hushållet, vedklyvning och försöker skojsa till det hemma, men det räcker inte. Är det så att man gärna vill ge den andra skulden också när man är deppig. Jag har i grunden en varm och spontan och kärleksfull natur, men eftersom han kritiserar mig så känns det som det aldrig är nog. Detta var inte min tråd men jag måste bara fråga någon som vet hur det känns.

Mirja 74

En smekning på kinden och några varma ord skulle jag ge allt för. Men att få sexlivet tillbaka och få känna sig som en kvinna igen skulle jag också ge mycket för. Jag känner sig osynlig, ful, tråkig och värdelös. Man skulle klarar mycket om man ibland får lite ömhet men just känns det bara tomt. Jag frågar mig ibland om jag kämpar i onödan, att han förknippar mig och deppigheten så mycket att det går hand i hand. Jag vill så mycket men kan så lite.

Luxuria wrote:Min man är deprimerad och medicinerar med Mirtazapin 45 mg.
Han har gått på antidepressiva mediciner sedan 2002. Någon terapi vill han inte gå i, utan får bara recept år efter år. Läkarna skriver gladeligen ut detta, eftersom min man har ett flertal självmord i sin nära familj och släkt, och tydligen därför anses vara predisponerad för depression.

Första åren tyckte jag att medicineringen verkade fungera hyfsat. Men de senaste tre-fyra åren så upplever jag det som att han åter har sjunkit allt djupare ner i ett "zoobieliknande-tillstånd". Dessutom så har han börjat bli aggressiv och extremt lättirriterad. Kan det vara medicinen? Jag har läst om att SSRI-prepearat kan leda till aggresivitet hos ungdomar, men hur är det hos vuxna? (Min man är 45 år).

Situationen börjar bli ohållbar han är inte intresserad av någonting längre, sexlivet är obefintligt, sedan flera år, och minsta sak jag säger eller gör utlöser utbrott. Jag är utless på att gå på tårna hela tiden och att alltid få göra saker själv, att aldrig kunna få med min man på någonting roligt. Att allt han orkar göra är att sitta i TV-soffan eller framför datorn.

Just nu känns det som att han har nött bort min kärlek med sin depression.
Vi har inga barn och jag har börjat fundera på att lämna honom - men det känns elakt och nästan omoraliskt eftersom jag förstår att han inte mår bra, men jag orkar snart inte längre. Jag skulle vilja ha råd ifrån någon annan om hur man lever med en deprimerad partner! Hur orkar man?

Jag är en tjej på 24 år som tar samma medicin, fast 30mg.
Det är i princip samma sak, zombieliknande tillstånd ibland, sexlivet tar riktigt mycket stryk.
Men jag går också på samtal en gång i veckan, har jag gjort nu i över ett halvår.
Jag ser själv att det blir bättre med att gå på samtal.

Är det någon speciell anledning till han inte vill gå på samtal?
Vet ni var orsaken till depressionen är?

Tycker läkarna agerar oansvarigt genom att inte ställa frågor.

Hur mår du i allt det här?
Du kanske också skulle behöva gå på samtal, för detta är en tung börda att bära ensam.

Som jag ser det, om det fortsätter så här, utan förändring, är att antingen så "bryts" du ner mer, och så kommer ni sitta i samma "känslomäissiga båt". Eller så fortsätter du att utvecklas, skapa och hitta glädje utanför eran relation, och i detta komer du att växa i(låter ju som det tagit den vändningen, mycket bra! :] ).

Båt nr1 kan vi ju nästan föreställa oss hur det skulle kunna bli (enkelt sagt, inte alls bra för dig eller honom). Andra alternativet kan mycket väl antingen bli så att du till slut bryter med honom, och när du kommit dit, så kommer du inte känna så mkt värme för honom, och din förståelse för hans situation har sannolikt försvunnit. Utan att gå djupare in i det, så ser det då ut som du kommer lämna honom, vips, pang bom bara.

Om/när det händer, så kan det vara så att då kommer din man föreslå allt möjligt för att rädda ert förhållande, terapi, familje-terapi, hitta på roliga saker, ta kontakt med vänner osv osv. Men då kan det komma att vara "för sent" för din del.
Så som jag ser det (och har sett det förr...), så kan du låta det fortsätta tills du fått nog av honom och då bryter.
Eller så kan hjälpa och stötta honom, och då inte genom att göra saker för honom, utan att sätta gränser.


Tankar/förslag/"punkter", skulle kunna vara:

- Sätt gränserna nu, genom att göra så, så öppnar du upp möjligheten till att själv växa, få bättre självkänsla/självrespekt, ge honom en väldigt stor chans, att göra något innan det är försent.

- Du har ansvar för dig själv, din man för sig själv, relationen behöver gemensamt ansvar (vilket inte han tar alls). När gränssättningar "plötsligt" dyker upp, så mottas dom inte alltid så bra, så då finns det risk att den "drabbade" kör "sitt vanliga race", fast i turboläge. Dvs indirekta eller kanske direkta hot om sin egen hälsa/liv/osv.
Det är ju såklart inte alls kul(riktigt riktigt jobbigt till och med), men det är något som han själv får ta ansvar för.

- När man sätter gränser, och då man kan göra det innan det är "försent", så är det lättare att göra det någorlunda "mjukare". Men det kan komma att upplevas (och är väl till viss del med) som något hårt, elakt, straff, egoistiskt, osv.

- Som med så mycket annat, så kan en bra planering hjälpa mycket. Att skriva ner saker på en lapp, "brainstorma", för att sedan skala bort ovidkommande saker och göra en lista/mind-map(för under vilken påfrestning som helst kan det vara skönt och bra att kunna falla tillbaka på ett "facit", speciellt om det handlar om relations-känslomässiga påfrestningar).



Det var en del om det mentala ställningstagandet... Men så vad skulle du mer konkret kunna göra då?

- Som sagt, planering och funderingar, för att undvika onödiga misstag, så långt det går. Och sedan då stå fast vid dessa, inte bli bevekad (om det nu då inte är något självklart, som inte ger dig en klump i magen ).
Stå fast, ha en så lugn och trevlig men ändå lite neutral röst, när du "levererar" dina gränssättningar.

Detta är endast förslag, och kanske du inte alls gör så, men i alla fall får något uppslag som passar i just din situation:
- Säga/ta beslut, att:
"Detta funkar inte, nu kommer jag bara tala utifrån mig själv, och hur JAG (dvs du ;] ) upplever saker, och hur det känns för mig.
Nu har jag försökt att stötta, hjälpa dig, att försöka hitta på roliga saker vi kan göra, försöka få igång vårat samliv igen, och inget verkar duga för dig, så känner JAG det, oavsett dina intentioner."

"Nu får vi göra något åt det, och tills vi åtminstone kommit en bit på väg, så vill jag att vi blir särbos, och under tiden vi är särbos, så skulle vi kunna lägga upp strategier för vad vi BÅDA rent konkret kan göra, och tänka för att komma igång med en härligt hälsosam och kärleksfull relation" (du har säkert egna, mkt bättre ord än vad jag skriver här, hehe).

Ja, kanske verkar lite väl magstarkt, men för någon som är väldigt "djupt nere/inne hos/i sig själv och sina problem", så ä det ofta väldigt få saker som "når fram", detta har du antagligen märkt för länge sedan.

Så rakhet, tydlighet, måttsam positivitet, och inget dividerande. Långa utläggningar (som denna jag gör, hehe) är inget bra sätt att få saker gjorda.
Kort, konkret, mjuk men bestämd röst osv (ursäkta om jag blir tjatig, men vissa saker upplever jag som extra viktiga, eller så har jag inte riktigt hittat "greppet" på hur jag ska förmedla olika saker).
Bland annat häen bra planeng kan hjäpa till, då du kan vara redo för eventuella tråkiga/jobbig/osv reaktioner, och ändå stå kvar i ditt beslut.

Som sagt, inget "dividerande"/argmenterande, i stort, något som kan vara nyttigt (och rättvist för er båda) att höra/säga, skulle kunna vara att "jag vill verkligen att vi, du och jag ska funka, men nu har det gått så långt att mina tankar säger "detta funkar inte, kärleken urvattnas och jag riskerar att dras än mer ner i djupet".
"Mina alternativ är att gå vidare själv, och "ge upp" om oss, eller att göra det som SKULLE kunna rädda vår relation, leva särbo, under en period."


Detta bör inte komma som ett "hot", utan det bör komma som en möjlighet (lättare sagt än gjort, hehe), och att det är en konsekvens, som sker "nu".
Och att förmedla, att det antagligen är enda sättet att rädda er relation.

Mer praktiskt, så kan det vara bra att du packat färdigt de kläder, saker, förnödenheter osv som du kan komma att behöva, så du inte måste åka hem för att hämta något det första du gör. Detta kan komma att ge "tyngd" till dina ord och ditt beslut (inget velande, utan hon sade så och si känner jag det, och nu gör jag så här! Och poff så är du iväg ut genom dörren).

Andra saker... Att först ha pratat med någon/de nära om detta, som du känner dig trygg med. Så om du kan bo hos familj/släkt/nära vän, eller eventuellt någonstans själv (men skulle inte rekommendera själv/ensamheten, du kan komma att behöva stöttning samt människor som ger dig andra tankar, om möjligheter och saker runt om i ditt liv, i deras liv, i världen osv). Kanske 1-3 månader på prov? Det tar lite tid att få in nya vanor, och att upptäcka charmen/de positiva sakerna i dessa nya/annorlunda vanor.

Förslagsvis så skulle du kunna säga att du hör av dig imorgon kväll, så kan ni då prata om vad det finns för saker att göra för att rädda ert förhållande, och för att både du och han ska börja må bra.
Att sedan tala, kan nog vara bra att göra över telefonen, då det kan vara lättare att se frammåt, och inte halka tillbaka i gamla argumentatoner/problem/beskyllningarosv, när man inte sitter nära/brevid varandra. Är ju lättre att det brister för båda, och det blir en kram, massor av förlåtande ord och löften, ocatt det rätt snabbt rinner ut i sanden då.

Så om möjligt, ha en viss distans(inte låta dig bevkas, och hamna "i gamla spår", så att säga), men ändå förmedla tankar om lösningar, ljusare framtid osv.

Sedan när ni har samtalet, om vad ni faktiskt KAN göra, så förök att låta honom komma fram till lika saker med, och ge kudos för de tankarna/förslagen så du inte gör som jag gör här nu, presenterar en massa med förslag, som än må vara bra, men som inte lämnar utrymme för hans egna tankar, idéer osv. Ju fortare han kan känna att han är med och bidrar till något positivt, ju bättre bli det (ett av flera små steg för att förändra de negativa och hopplösa tankebanorna och känslorna till mer positiva och hoppfulla).

Men kanske det inte kommer vara så lätt för honom, då skulle du kunna försöka ge ledande tankar, som leder in på förslag som du tycker är bra (och som förhoppningsvis brukar vara bra för de flesta).
Jag föreslår en kraftansträngning, ja inte så att det blir för mkt på en gång för er båda så att det rasar på direkten (så som många gör när dom ska börja träna/motionera, och inte gjort det innan/på ett tag, och drar igång för hårt.. sjukdomar, smärta, tråkigheter brukar komma utav det).
Ändock en kraftansträngning, som mer går ut på att du/han/ni kan försöka vara noga, "strikta" (precis som träningen igen, ok, kanske 2-3 dagar i veckan, inte för mkt, men samma tid, och de tillfällena på de dagarna bör-verkligen-äga-rum).

Jag tror det kan finnas en rädsla (en utav många) när det gäller att gå till parterapi, att terapeuten ska "ta den andres parti" speciellt den personen som mår sämst, kan tänka/känna så. En tanke är att ni får/har/skaffar 2 terapeuter, där ni båda har ett möte var i veckan, med ena terapeuten, och sedan en dag då ni alla 4 träffas för "par-terapin".

Då det främst handlar om förändringar hos er själva, så är det viktigt att fokusera på. Att sedan ha en gemensam tid, där ni fokuserar mer på vad ni kan göra som par, de bra saker ni faktistk gjort förr, och gör än idag, tillsammans, utan att gå in på olika negativa tankar och beteenden för mycket (det sköter ni på tu man hand, med den terpaut ni må ha).

- Solo-terapi.
- Par-terapi.
- Särbos.
- Träffas för att göra roliga, spännande och givande saker.
- Tråkiga saker, bör ni göra var och en för sig själv (tvätta, städa, ta bilen till reparationen, räkningar och diverse andra tråkigheter/jobbigheter).
- När ni träffas, försöka göra det till meningsfulla träffar. Och inte göra det hemma hos er, inte heller i ditt tillfälliga boende, era föräldrar/familjer/osv.
- Istället träffas på platser som ni enbart har goda minnen och vibbar ifrån, eller där ni nu då kan skapa nya gemensamma och positiva platser(neutrala platser kan funka), och undvida de andra mindre positiva platserna/situationerna.
- Inte träffas ofta (ja, vad det nu skulle kunna vara... eh).
- Relativt korta möten/kort tid ni träffas/umgås.
- Igen, ha en mening med träffarna, inte bara för att du/han/ni är uttråkade osv.
- Gärna planera små enkla saker tillsammans, då när ni träffas, positiva (t.ex. "imorgon kan vi väl träffas på det där nya cafét och kolla in det och äta något gottigt tillsammans?").
- Enkla positiva saker, det är bra fokus, stora mäktiga/häftiga planer tenderar att stjälpa människor som inte är i så bra balans/som inte mår så bra.
- Att ta promenader, på egen hand, med familj/vänner, och tillsammans är nyttigt. Det, samt att skaffa/starta/fortsätta med en motionsform utöver promenaderna. Nästan vem som helst, som är inaktiv, kommer att tappa energi och ork, tappa glädje, se fler och fler saker som problem, få färre och färre nöjen, tappa lusten till njutning på olika plan/vis.
Motion och kondition stärker så mycket, en själv, ens realtioner, immunförsvaret, lusten, livslusten osv osv.
Så är en viktig del i det hela.
- Humor är en annan viktig del, kan ni hitta humorn tillsammans, i olika saker, då har ni kommit mycket långt(fyll vardagen, och annan tid, med roliga, varma tankar, göromål osv. Se hellre på en komedi, romantisk komedi, action-komedi, osv, än mörka psykologiska thillers, skräckfilmer, osv. Samma med musik, tv-program, hobbies, jobb, osv).


Jaa... Nu blev det ju en novell, och kanske inte helt i kronologisk ordning, men jag hoppas att några av sakerna kan vara tankvärda, även om du/ni försöker med något annat.
Om man vill vara sådär jobbigt positiv, hehe, så kan man se på det hela som att, nu har ni chansen att inte bara ordna/bättra på ert förhållande, utan att nå nya djup hos varandra, få större känslor, känna en hoppfull framtid, tillsammans. osv osv.

Planering, viktigt, men kanske helst tillsammans med någon som är en van problemlösnings-tänkare (terapeut, kurator, uppfinnare, heh, duktig pedagog/lärare... Människor som kan känna med dig, men ändå förhålla sig relativt objektiva, som försöker ge dig "verktyg", att lösa problemen med, itne som "står på din sida" och håller med om ditten och datten, och pekar finger på andras brister först och främst).
Planering, sedan agerande.

Oavsett vilken väg du väljer att gå, så hoppas jag att du blir gladare och starkare av den (och det tror jag är huvudsyftet, att må bra, vara glad, ta hand om sig själv, för det är ju då man även kan göra som mest för andra).

Jag är en tjej på 24 år som tar samma medicin, fast 30mg.
Det är i princip samma sak, zombieliknande tillstånd ibland, sexlivet tar riktigt mycket stryk.
Men jag går också på samtal en gång i veckan, har jag gjort nu i över ett halvår.
Jag ser själv att det blir bättre med att gå på samtal.

Är det någon speciell anledning till han inte vill gå på samtal?
Vet ni var orsaken till depressionen är?

Tycker läkarna agerar oansvarigt genom att inte ställa frågor.

Hm, det finns en stor chans, att det finns andra (liknande) preparat som inte har samma bi-verkningar. Skulle kunna vara värt att kolla upp (både för dig, och för Luxuria's man). Känner ingen det hela, och vet människor som bytt, och där sexlusten kommit tillbaka, och där zombi-läget försvinner och man istället får mer energi, och inte "bara står ut med sin situation". Stor risk/chans att du/ni går och drar med extra problem som är väldigt lätta att bli av med (som uppstått tack vare nuvarande medicin).

Hur mår du i allt det här?
Du kanske också skulle behöva gå på samtal, för detta är en tung börda att bära ensam.

Ja, jag håller med där, även om man inte känner sig så nere, så kan man behöva avlastning, nya tankebanor, lära sig mer om sig själv, och hur man funkar i sin omgivning i/under olika situationer. Bra skrivit!

Ja, kan bara hålla med dig där angående vården... Det är tråkigt att ekonomin ska få styra så starkt över människors hälsa. :/
Kul att du tycker så (om det jag skrev) :], och det i sig själv talar ju rätt så mkt om hur positivt tänk DU faktiskt har.

Mm, rädslan för "kokko-doktorer" finns fortfarande i stor utsträckning, tråkigt nog...
Men handlar ju mycket om rädsla, samt att på det sätt de olika signal-substanserna agerar under "stress", och i kombination med diverse medicin.
Tack vare den mkt högre halten av testosteron hos män, så har män "lättare" för att gå undan, vara själv, "gå in i sin personliga & ensamma grotta". Emedan östrogen samverkar lite annorlunda i vårt system, vilket gör det lättare att ta hjälp av familjen, vänner osv(att ta hjälp utanför sig själv).
Tack och lov så är vi ju inte slavar under "arvet" helt och hållet, hehe, utan kan tänka lite själva med. Det är saker som påverkar, men de behöver inte alls styra.

Tror det är tungt ,att välja att möta sina rädslor, problem och andra negativa aspekter av en själv, och att de flesta vet att hos en skicklig och alert terapeut, så är det svårt att "dribbla", argumentera osv.
Så jag misstänker att på ett plan, går din man och väntar på att "det ska lösa sig på något vis", dock, mer eller mindre komplexa situationer/problem löser sig bara inte utav sig själva.
Det tunga, eller som vi ofta upplever som väldigt tungt, är valet, stunden då vi bestämmer oss för vad som är viktigt, och vad som bör göras för att det ska funka.

Även om han är en unik människa, så är han inte i en unik situation, och det finns miljontals fall, där det gått att lösa snarlika (och värre) fall/situationer. Det finns dokumenterat, gjorda med metoder som forskats fram. Att tro att man vet att det inte funkar, när man inte har så bra insyn i diverse metoder (and whatever), funkar inte så bra, rent logiskt.
... Men igen, inte så stor idé att "slänga" det i ansiktet på honom, får sannolikt fel effekt. :/

Har du testat att säga något i stil med:
"Jag mår dåligt över vår situation - i vårt förhållande, och vi är ju två om förhållandet, vill du följa med till en terpeut för min och vårt förhållandes skull?"
(ibland kan andra ord kännas mindre hotfulla.. "psykolog" klingar nog inte så bra alltid, kurator, samtalsperson, kontaktman, terapeut osv kan vara bättre ord)

Det är normalt, om man inte klarar av att bemöta sig själv och sina eventuella problem, elller kort sagt, om man mår såpass dåligt.

Men det är du (det är iaf min åsikt, hehe) som har rätt/tänker sunda tankar. Att det blir så mycket "tvärtom"-reaktioner och motsättningar, är väl jättejobbigt och frustrerande kan jag tänka mig? Men den reaktionen är även den vanlig.

Att du försöker prata och stötta honom som om han faktiskt är den vuxna människa han är, är ju inget tjat, dock så upplever han nog det som så.
Tror att du kan ha nytta av att lägga om din taktik/approach.

Om du kan, försök att undvika situationer där han kan "lägga över" saker på dig, beslut, tråkiga göromål osv. Jag vet inte, jag kan vara fel ute nu, och jag menar det inte så illa som det först kan verka/låta/se ut, men det kan vara så att du hjälper till att situationen är som den är.

Hur jag tänker nu är(vem av er två?):
Vem diskar oftast?
Vem tvättar oftast?
Vem lagar mat oftast?
Vem kommer med förslag (hitta på saker, nya som gamla)oftast?
Vem köper hem god mat/snacks, godis, efterrätter osv?
Vem har utkik efter roliga och intressanta saker som händer utanför hemmet som ni kan hitta på?
Vem anstränger sig för att försöka ta del av sin partners intressen och hobbys?
Vem ser till att storstäda om ni ska få besök (middag osv kanske)?
Vem pysslar till det till Jul, påsk osv?
Vem uttrycker oro för förhållandet?

Nu är det ju helt okej att göra allt detta, om man i slutändan, mer eller mindre delar på de olika roliga och tråkiga sakerna/göromålen/osv.
Men om du tar tag i det mesta och därmed låter honom "komma undan", så funkar det lätt som ett "ok", i sådana här situationer.

Det betyder att du bryr dig, men att någonstans så har du valt att backa, för att slippa tråkiga och jobbiga situationer, och försöker underlätta för er, genom att underlätta för honom.
Detta är ett vanligt fenomen. Vad du kan göra för att försöa bryta det, är att ta hjälp av en terapeut som kan hjälpa dig att "lägga om" / "vinkla om" dina tankar och känslor. Och om jag är inne på rätt spår här, så är det nog lämpligt att få hjälp med det, för ditt "jobbiga tjat" har inga märkbara konsekvenser för din man.

När du lättare kan låta hans del av ansvaret ligga kvar hos honom, och inte ta tag i det, så har han lättare en möjlighet att känna/se att situationen inte alls är behaglig - och att det är inget du gör mot honom, utan att det är något han gör mot sig själv och mot er.

Som sagt, jag kan vara fel ute, men om jag är inne på rätt spår, så tycker jag det kunde vara en riktigt god idé, att du tar kontakt med samtalshjälp idag/ikväll. Om du vill försöka, så kanske det kunde vara bra att du siktar in dig på någto ställe där du kan få snabb start till råd/stöttning/tips/frågeställningar/osv, dvs inte nöja dig med att få en tid i slutet av nästa vecka.

Du kan få stor stöttning snabbt, så det "tunga" du upplever, kan komma att kännas inte alls SÅ tungt och jobbigt, och det väldigt snart (bara genom att agera, och fortsätta i detta spåret (som du tagit genom att komma hit till forumet och skriva om det).

Du lever inte i en hopplös situation, även om det kanske upplevs som det ibland. Du är smart, har kloka insikter och verkar ha ett mycket fint inre, så hoppas du ger dig tillåtelse till att komma frammåt.
/Kram

Lämna honom!

Du låter precis som en alkoholistfru!

Slösa inte bort ditt liv,ingen är värd det.Du blir bara bitter!

Just idag är jag vansinnigt arg och konfunderad:

Min man har nu varit hos läkare (en psykiater) för receptförnyelse. Vi hade diskuterat innan och han verkade förstå - själv tycka - att det var en god idé att byta medicin och att han behövde ta upp bl a problemen med hans totala håglöshet och orkeslöshet, hans dåliga humör samt bristande sexlust.

Vad blev resultat? Jo läkaren tycker att han skall stå kvar på sin Mitrazapin 45 mg men dessutom komplettera den med 40 mg Citralopam.

Jag har nu försökt läsa på, på nätet och vad jag förstår så låter detta inte alls som något som kan leda till en positiv förändring - utan snarare ännu mer av ett ostkupetillstånd. Är det någon här som har erfarenhet av denna medicinkombination?

Dessutom hade min man inte berört den obefintliga lusten - han hade talat om att jag uppfattade honom som "lättirriterad" och det tyckte inte läkaren var något problem.

Läkaren hade dessutom sagt att när man kommit upp i min mans ålder så får man räkna med att den här medicineringen förmodligen blir livslång. Är detta vanligt, att medicinera livslångt emot depression?

Inget tal om någon terapi - depression kan tydligen vara "fysiskt" betingad, det är inga "psykiska fel" på min man, så det finns ingen anledning att sätta in terapi. Är detta verkligen ett resonemang som stämmer?

Efter att ha läst Stadigs senast inlägg, från vilket jag kan svara jakande på alla frågor, så ringde jag upp samma öppenvårdsmottagning som min man går på, men de kunde inte förstå poängen med varför jag skulle ha någon samtalskontakt där. Problemet var för trivialt, kunde jag läsa mig till mellan raderna. Ringde vidare till den psykiatriskaöppenvårdsmottagningen där vi bor, de hänvisade mig tillbaka till den vanliga öppenvårdsmottagning där min man går, samt informerade mig om att man minsann hade flera månaders väntetid och att "ja, så kan det ju vara att leva med någon som är deprimerad".

Jag är urförbannad, jag har curlat nog! Helt ärligt är jag dessutom förbannad på min stackars man - jag tycker att han beter sig egoistiskt och borde ta sig samman! Allt kan man inte skylla på att man är deprimerad. Sjuka människor borde också ta sig i kragen. Får man tycka så?

Är smått chockad, den nya medicineringen, Mitrazapin 45 mg kompletterat den med 40 mg Citralopam, har lett till förändringar! Nu är det en ny människa som finns här hemma - och det är INTE trevligt, tyvärr!

Ifrån apati och tystnad - så har det gått till en surmueln, kaxighet och rent av aggresivitet, där jag kritiseras sönder och samman. Till och med kroppsspråket är förändrat - här är det manliga härskartekniker som gäller, här sitts det med båda armarna utbredda på soffans ryggstöd och benen brett isär under tiden som det föreläses om mina fel och brister. Borta är den vanliga ihopsjunkna och tysta människohögen i ena hörnet.

Allt är nu mitt fel. Varenda liten sak som jag inte gjort rätt, framför allt att mina saker tar för stor plats, att jag är slarvig, inte öpnnar kaffepaktet på rätt sätt (jo, då det är tydligen viktigt, fråga mig inte varför) påpekas i hög och välartikulerad ton. Han har inga problem, utan det är jag och min oförmåga att lära mig att göra saker på rätt sätt och vara glad som är problemet... Allra värst tycker jag att de här "utbrotten" är efter att han intagit alkohol och jag frågar mig återigen kan man kombinera dessa mediciner med alkohol? Läkaren ska ha sagt att det går bra och min man menar att jag är löjlig när jag säger att det nog inte är så bra...

Jag känner mig som ett fullständigt frågetecken. Är det någon som har sett en liknande förändring efter denna typ av medcinering?

Låter riktigt tråkigt, men om det är någon tröst att veta, så är det ett väldigt typiskt beteende, för någon som har mått, och mår, väldigt väldigt dåligt.

I detta så håller jag inte riktigt med knet99, då jag sett flera fall där väldigt väldigt snälla, hjälpsamma och vänliga människor har "förvandlats" till "osociala odjur". Trenden är där, att ju större smärta och sämre mående, ju sämre beteende gentemot andra, speciellt gentemot närstående.

Finns många som med rätt stöd, och med hjälp av sin egen vilja osv, klarat att arbeta sig ut/från detta hemska mående och beteende. Det är min erfarenhet, att de som gör det, så småningom kommer tillbaka som "större", vänligare och mjukare människor, som även fått en ökad förmåga att sätta gränser både med och mot sig själv, och andra, på sunda konstruktiva vis.

Förändringar i medicinering innebär ofta att tillståandet förvärras ett tag i början.
Jag funderar på, om det kan vara så att... När "kupolen" lyfts, passiviteten försvunnit till viss del, om det kan vara som så att all den smärta och besvikenhet han har över sig själv och sina val, helt enkelt är för stor för honom att härbärgera.
Du är väldigt nära till hands, att förlägga all denna inre smärta på. Det är inte snällt, inte rättvist osv, men det är en förklaring.

Bästa sättet att hjälpa både dig själv, och honom på då, är att undvika att han försöker lägga över allt ansvar och all smärta på dig. Det är dock väldigt svårt om man lever med/på varandra.
Så en tanke är ju om du kan få bo ett par veckor hos föräldrar, släktingar, goda vänner eller så?
Och att du börjar hos en terapeut av något slag, och sedan när din kille/man börjar be om att du ska komma tillbaka och han ska ändra sig osv, bara konstantera att du, han och ni behöver hjälp. Dels för var och en av er, och dels gemensamt, som par.

Det finns mycket du kan göra för dig själv, så att du lättare kan stå emot att dras in i andra människors dåliga beslut och dåliga måenden osv. Och därmed kunna ge ett sunt stöd mot/till den/de som behöver det(och främst gentemot dig själv).
.
.
.
.
Hur är situationen nu då?

Uff... :/

Det skulle kunna vara bra att ändå komma hem ifrån hemmet, innan du tar ett beslut åt ena eller andra hållet. Det är inte rätt, att han lägger över sin egen ångest, sitt eget mående på dig. Att få distans till det hela, bör vara nyttigt. :)

Luxuria: Din man MÅSTE puttas över kanten rätt ner i avgrunden. Han måste inse att han mår ski.... Han måste öppna sig, få insikten hur han är. Tyvärr så är det förmodligen du som måste putta honom över kanten men gör det inte genom svek, otrohet mm. Ställ krav, eller tom jug om otrohet, skillmässa. Är han där jag tror han är kommer han tacka dig senare om du har rent mjöl i påsen.