Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Pågrund av att jag väger 170 kilo och haft en psykos så vill ingen umgås med mig. detta påverkar min dotter. hon är nu 3,5 och kompisar har börjat bli viktigt. men ingen vill komma och hälsa på, jag har ringt dagiskompisar men de ringer inte upp, de säger att de vill komma och att de skulle vara roligt för barnen att få träffas men sen hör de inte av sig. Hon blir aldrig bjuden på kalas och de är kanske två stycken som kommer på hennes kalas. bara för att jag inte är populär drabbas min dotter. jag har spenderat två år på öppna förskolan för att hitta någon kompis och jag började umgås med två stycken men sen hade de helt plötsligt aldrig tid att umgås med mig. en pratar jag med sporadiskt och när de passar henne kan vi träffas. just nu såg min dotter att hon lekte med en granntjej som min dotter ibland brukar leka med om de är ute. jag ringer tilll mamman som säge å vi ska bara vara här ett kort tag mennu har de varit där i en timme. opch min dotter står bara och tittar och kommer ibland och säger hon leker hon skulle ju bara hämta en sak. jag sitter och grinar och kan inte ta hand om min dotters känslor just nu.

Jag har börjat äta en av de nyare antipsykotiska medicinerna och jag undrar om de inte beror på att känslorna har börjat komma tillbaka. och mina egna känslor av övergivenhet tar över när jag märker att det påverkar min dotter. dessutom när jag ringde fick jag höra att de skulle på kalas till en som vi brukar umgås med på öppna förskolan och vi är inte bjudna.

är det jag som överdriver när jag blir ledsen eller vad?

Hur gör man för att hitta andra barnfamiljer som vill umgås och som inte bryr sig om de yttre och som kan bortse från att jag varit sjuk?

Tråkigt att höra...men är du säker på att det är så...låter märkligt att någon inte vill umgås p.ga. din vikt och att du varit sjuk...är det allmänt känt att du haft en psykos?
Ge inte upp utan kämpa på....ditt barn behöver få leka med andra barn. Kan du gå på någon annan öppen förskola? Föräldragrupp? Barnsånggrupp ?
Hoppas det löser sig för dig och ditt barn.

Tänkte skriva och säga att sedan jag skrev detta har min dotter hittat kompisar själv som har varit här och hälsat på och sen en pojke som kommer ut springande så fort vi går ut. Sen har hon även hittat kompisar på simskolan och som brukar vara på badet. fast de träffar vi inte privat. Men hon har ju alltid haft kompisar på dagis.

Och sen har jag faktiskt sett mitt eget ansvar i det hela, jag har kämpat mot och med så mycket att jag inte riktigt haft tid att odla vänskaps förhållanden. Och mycket att jag mår bättre nu är att jag struntar fullkomligt i vad min dotters pappa säger eller har för sig. till exempel vill han inte hjälpa mig men kräver att jag ska ställa upp på sekunden för han, som idag. så börjar funderingarna snurra runt i huvudet så påminns jag om saker som är tusen gånger värre som han har gjort mot mig. men nu sätter jag stopp till mig själv och låter mig inte dras iväg i nåt ångest tillstånd.utan gör något annat istället.

Nu funderar jag mycket på hur mycket kan mina nedgångar ha ställt till det för min dotter. det känns nu som om jag har hittat tillbaka till den förälder jag var för 2 år sedan och som var helt ok. de senaste två åren efter en händelse i mitt liv har de varit total kaos. med jämna mellanrum har jag hamnat i någon svacka och grinat och så även om jag försökt att skydda min dotter så har hon nog märkt saker. Men nu de senaste halvåret har jag varit en helt annan människa mer harmonisk och så. tack vare att jag kunnat säga stopp till mitt eget dåliga mående.

Jag hoppas bara att min dotter inte har mått så dåligt under den här tiden och att vi går mot en bättre famtid.