Hej, har precis kommit från psykjourmottagningen
Har alltid varit ganska svag psykiskt och väldigt blyg i vissa perioder av mitt liv. Det känns väldigt svårt att skriva det här, men jag känner att jag det skulle vara skönt att få ur mig allt, har inte berättat för någon hur jag mått i mitt liv, utom igår för min mamma och idag på psykmottagningen.
Är 22år nu, men allt började för länge sedan ungefär när jag var 9-10år. Någon gång i novermeber/december, var då på toaletten sent och hade svårt att göra nummer 2 vilket ledde till att jag gick en ångest och oro över det. Vilket ledde till att jag kände mig "tvingad" till att göra nummer 2 senast vid 6-7 tiden, så att jag skulle undvika det nattetid. Mådde jättedåligt psykiskt över det och det släppte någon gång kring april/maj månad.
Sedan var det bra i nått år tills i jag var 11-12, även då på senhösten så började jag att få tvångstankar att jag var tvungen att spinga runt huset två varv från vänster och två från höger, gå på alla plattorna på trappen ett visst antal gånger, gå ett visst antal gåner på en matta etc. Mådde jättedåligt över det och det släppte inte förrens slutet av våren. Hade sen ett återfall följande vinter, men sen blev det bättre.
Mådde sen ganska bra psykiskt ända tills mellan julafton och nyår när jag var 15, låg då och grubblade och kom då på tanken att tänk om jag skulle döda mina föräldrar. Kunde inte få ur dom tankarna ur huvudet, och hade en ständig oro, ångest, rädsla över att jag skulle tappa kontrollen över mig själv, bli galen och döda dom. Mådde nu sämre än någonsin och varje dag kändes som ett ända stort mörker. Det höll i sig ända tills i maj någon gång och då började ett bli bättre och under sommaren så kunde det gå veckor innan jag ens kom på vilka tankar jag hade haft och hur dåligt jag hade mått. Hade sedan ett återfall i november, och sen har den här tanken följt med mig i bakhuvudet har dock mått bra i långa perioder.
Under gymnasietiden så kändes det väldigt bra psykiskt och det dröjde tills 3 månader efter att jag tog studenten, då min bästa polare som jag känt sen vi var små dog i en mopedolycka efter det att vi hade bråkat. Mådde sjukt dåligt av sorg, hade dock inga andra problem utom just sorgen, tror att det var så att jag helt enkelt inte orkade tänka det andra. Sorgen ledde iaf till att jag inte orkade söka något arbete efter studenten.
När jag sedan började må bättre ingen så ersattes sogen med en rädsla och oro för att världen skulle gå under, kände hur oron steg när jag tillexempel hörde ett flygplan (var då rädd för att det skulle krasha in i mig). Blev bättre från det här med och mådde bra ett tag.
För ett år sedan så träffade jag min nuvarande flickvän och då började rädslan och oron för att skada/döda komma tillbaka, var då livrädd att jag skulle bli galen och döda henne, mådde då väldigt dåligt tills i början av sommaren då det blev bättre.Var även livrädd för att träffa hennes kompisar/föräldrar och fick någon typ av ångest attack när hon träffade mina första gången.
Sommaren och början av hösten var sen bra sen blev jag sjuk fick ont i halsen och sen kom det halsonad och febern tillbaka under en månads tid ungefär. Blev då jätterädd för att jag hade någon farlig sjukdom och var rädd för att jag skulle dö vilken dag som helst. Halsontet gick sen över, men då upptäckte jag att jag hademassa brustna blodkärl i ögonen och blev då rädd för att jag hade en sjukdom igen. Sen lugnade sig även den rädslan och jag mådde ganska bra i två veckor.
Sen i fredags när min flickvän skulle åka till sig för att fira jul och jag till mina föräldrar, när jag kom hem så började jag må dåligt, saknaden blandat med att jag lovat att åka till henne och träffa henns föräldrar samtidigt som att vart jag än gick i mina föräldrars hus så blev jag bara påmind om hur dåligt jag mått där, gjorde att jag fick någon typ att ångest/panik attack. Började då allvarligt fundera på om det inte var dags att släppa rädslan för att berätta allt, har varit rädd att folk skulle se ner på mig, att saker inte skulle bli som det har varit om jag berättade för någon. men jag härdade ut som jag alltid gjort. Sen på lördagen var det bättre, men då söndagen började oron och rädslan bli för stor och sen på måndagen så berättade jag allt för min mor och hon tyckte att det var bästa att vi åkte iväg så jag kunde få experthjälp.
Har aldrig vågat berätta för någon om hur jag känt, då jag trodde att dom skulle tro att jag är galen, men jag har nu insett att det faktiskt finns fler personer med liknande problem, känns väldigt skönt att få skriva av sig efter alla dessa år, känns också skönt att äntligen göra någonting åt mina problem för det känns som att dom alltid komma att komma tillbaka om jag inte gör någonting.
Om jag ska katogorisera så är rädslan/oron för att döda/skada den som besvärar mig mest.
Ska börja ta Sertralin och fick också atrax utskrivet och jag ska börja prata med experter om några veckor, undrar om någon här har några erfarenheter av dessa mediciner?
Tror att texten blev lite väl lång och är osäker på vart jag skulle posta den, men om någon vill läsa så skulle det betyda mycket.
MVH
