Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag står vid sidan om och tittar på min grop som jag har klivit upp ur mer än en gång. Ser hur kanterna börjar rämna och gropen växer i omfång för att sluka mig. Hålet blir större för varje sekund som går...känns det som. Tårarna rinner längs mina kinder för jag vill inte ner igen, jag vill inte det.....
Tittar ner i gropen....ångesten ligger som en svart dimma vid ytan..den gör allt för att jag ska följa med ner.

Det är hemskt att behöva vara så rädd för att bli lurad av människor. Varför måste jag vara den som inte vågar lita på andra?? Varför ska jag vara så rädd för att inte duga?? Varför ska jag vara så rädd för att inte ha en plats i livet?? Varför ska jag just vara den som är utsatt...

Varför har du format mig till den jag är idag?
Varför kan jag inte få tillbaka min tro på att jag kan?
Varför var du tvungen att trampa på mig så mkt.....

Paniken sprider sig och jag är förlorad ner i mörkret..det finns ingen botten.....

Hej! Förstår att du ha det svårt just nu. Vill bara förmedla att det finns alltid en botten i hålet/mörkret, det bara inte känns så. Önskar att någon fanns hos dig som kunde torka din kind, hålla dig en stund. Men, det finns en styrka i att lära sig att kunna bära sig själv också. Man kan skrapa lite på väggarna i gropen, då får man lite mer att stå på, skrapa lite till, mer att stå på osv. Till slut finns det så mycket att stå på som gropen är nästan borta. Hoppas du har en samtalskontakt som hjälper dig att fylla gropen! Varma tankar till dig. Matz