Jag och min partner träffades för omkring 8 månader sedan, det var under sommarhalvåret och hon mådde förträffligt. I efterhand har jag fått reda på att hon har höstdepression vilket förklara är en av faktorerna till varför hon mår dåligt nu.
Förhållandet i sig har sporadiskt växlat mellan bra och skitdåligt vilket har gjort allt väldigt svårt, dels för mig men även givetvis för henne. Vissa dagar skrattar vi och mår bra, andra så mår hon så pass dåligt att hon faktiskt pratar om att hon inte vill leva mer. Vad alla dessa tankar och känslor grund är följande (vad jag vet):
Hennes mamma, som hon inte längre har kontakt med, försökte begå självmord två gånger, senast för omkring en månad sedan.
Min partner blev psykiskt och ibland till och med fysiskt utsatt i följd av mobbning som skedde under högstadieåldern.
Detta, i samband med hennes mammas självmordsförsök. Mobbningen hade i sig visserligen inget att göra med hennes mamma. Numera är hon lyckligtvis inte mobbad utan är i det avseendet har saker och ting förändrats till det goda.
Hon har många vänner, dessvärre tappade hon kontakten med många efter att hon träffade mig, det var inte något jag uppmanade henne att göra, tvärtom, jag påpekade att det var viktigt att hon höll kontakten med dessa, även fast hon hade ett förhållande med mig.
I följd av mobbningen i skolan började hon göra illa sig på olika sätt, däribland genom skärning. Detta avtog dock kort efter men ersattes istället med ätstörningar, som fortsätter även idag, trots att det var flera flera år sedan. Jag har givetvis hjälpt henne i det avseendet och ätstörningarna är numera inte lika omfattande. Ibland kan hon må dåligt över mat och speciellt när hon mår psykiskt dåligt av andra skäl. Vad jag misstänker skadar hon dock sig fortfarande, men även det i mindre omfattning och mer sällan. Hon skadar sig däremot inte genom att skära sig själv, utan istället "river" nästan upp sår på kroppen och/eller biter hårt på tungan/underläppen. Speciellt när hon får panikångestattacker, vilket sker till och från.
Min partner har förut febrilt besökt BUP där hon hävdar att hon inte fått någon hjälp alls, utan ser det hela mer som dåligt då dom hela tiden bara pratar om problemen i sig och inte lösningar. Vilket jag personligen tycker är galenskaper.
Vid besöken har hon även fått receptbelagda antideprissiva medel. Dessa mediciner har dessvärre inte fungerat bättre än ett år, då hon sedan blivit immun mot dessa. Numera besöker hon inte BUP eller går någon annan terapi, trots mina tappra försök att få henne att göra det. Helst av allt vill hon inte ens att vi ska prata möjligheten.
Bland detta kaos är hon även diagnosisterad som reumatiker vilket bidrar till en försämrad livskvalité. Reumatism går som tidigare kännt inte att bota, däremot finns det möjlighet att få medicin utskriven mot reumatismen. Medicinen har däremot ingen annan effekt är dämpande. Ex. På mediciner som dessa är tramadol, vilket hon olyckligtvis blev beroende av i två år, innan hon tillslut lyckades ta sig ur det beroendet.
Nu till problemet:
På grund av den enormt omfattande depressionen har vårt förhållande tagit rejäl stryk. Hon tvekar på känslor en dag, men är relativt säker på dom en annan dag. Häromdagen påpekade hon hur det kändes som att vi numera bara vänner. Hon gråter väldigt mycket och väldigt ofta, är sällan glad och har väldigt stora svårigheter i skolan. Vi kan heller inte träffas längre på grund av ändrade levnadssätt. Detta får mig att känna STOR press och skuldkänslorna kryper innanför min hud 95% av dagen. Visserligen är den problematiken något jag inte kan göra åt, men mina känslor tar överstyr. Vilket får henne att må ännu sämre, osv. Det är en evig spiral neråt. Stundvis känner jag mig fullkomligt otillräcklig, åtsido satt då jag hela tiden måste tänka på vad jag säger och hur jag säger (har pratat med detta om henne, var på hon har svarat att tillsdess att hon mår bättre så måste fokus ligga på henne. Det låter rimligt, men det är tufft. Jag har olika viljor och tankar på hur man kan lösa problem, men får dom dock aldrig sagda då jag vill undvika konflikt.).
Närmast hela tiden känner jag mig skuldsatt, ångestladdad, otroligt stressad (håller på att gå in i väggen), otillräcklig och hopplös. Inget tycks gå som det vill.
Nu senast mår hon konstant dåligt över att få knappt sover med varandra längre, vilket givetvis är olyckligt, det tycker till och med jag. Anledningen till detta är att hon och hennes pappa flyttat till mindre lägenhet och min mamma, som jag bor hos, tillåter inte, av någon anledning, att min partner sover här mer än en gång i veckan. Detta har gjort att jag har hamnat i en extremt påfrestande situation då min partner mår så dåligt över detta att hon mår sämre och sämre hela tiden. Medan jag inte kan göra något alls. Om inte jag lyckas lösa denna situation så kommer förhållandet garanterat rinna ut i sanden. Men jag vet inte alls hur jag ska gå tillväga.
Jag försöker mitt bästa att göra allt som hon vill att jag ska göra, på bästa möjliga sätt och lägga mig åt sidan. Jag försöker lyssna på hennes tankar, funderingar och känslor men inget tycks hjälpa.
Jag vet inte om jag bara ville skriva av mig, men eftersöker givetvis råd och tips som kan förbättra min och min partners förhållande.
Hälsningar
Mrak
.jpg?1283503644)
