Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jo, så här är det...

Jag kan inte sluta klippa håret. Varje dag står jag framför spegeln och letar fel, "där sticker ett hårstrå ut" "där är det en milimeter kortare" osv. Detta är skitjobbigt då jag egentligen inte vill ha annat än långt hår! Och ju mer jag klipper - ju kortare blir det ju givetvis. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är grunden till problemet.

Det kan vara som så att jag aldrig någonsin är nöjd med något jag gör. Precis ALLT måste vara perfekt och allt med mig bara avskyr jag och måste ändra på det till det blir bättre.

Kan även nämna att det har varit så här förut. Förr klippte jag mig alltid då jag hade ångest, var deppig osv. Jag har länge trott att det var så jag gjorde istället för att skada mig själv på annat sätt, genom att skära mig eller liknande, just eftersom mitt hår är det absolut viktigaste för mig, så då är det ju det ultimata skadesättet på något sätt? Jag vet inte om det är så eller kan vara så men kanske? Jag är just nu i mitt liv, inte i mitt bästa mående och jag har ångest dygnet runt och ja, jag tänker om det kanske utlöst detta?

Det här är verkligen grymt jobbigt! Snart blir jag väl flintis dessutom, och fattig då jag, när jag tröttnat på att göra det själv, sticker till frisören - Sen kommer jag hem, klipper OM det frisören klippt och så går det runt runt runt och håret växer aldrig. Helt sjukt eller hur!?

Jag har ingen att prata om det här med, ingen fattar och alla tycker bara att jag är helt sjuk i huvudet, vilket jag förmodligen är och ja, jag behöver råd/tips på vad jag kan göra för att sluta med detta! Jag har testat att gömma undan alla saxar men det hjälper ju inte då jag vet vart jag gömmer dom. Borde jag ta ner alla speglar? Slänga alla saxar? Liksom, VAD ska jag göra? Jag vill ju ha mitt långa fina hår tillbaka och inte den här fula frillan. :(

Snälla hjälp! Och snälla, det här är seriöst så typ, håna mig inte eller nåt sånt. (Det är första gången jag skriver här så jag vet inte vad för respons man kan få.)

Detta är dock inte det enda jag har tvångstanke angående. Men det enda jag verkligen lider utav...

Tack på förhand! / Kackerlacka

Hej Kackerlacka!

Det första jag vill säga till dig är att NEJ du är ABSOLUT INTE sjuk i huvudet!! Du har bara drabbats av ett problem som du just nu inte har förmåga att hantera på egen hand....vilket är ett helt notmalt bettende om man lider av tvångstankar/tvångshandlingar. Som OCD`are är det viktigt att försöka ta in att det inte är du själv som är orsaken till ditt beteende utan det är ditt tvångssyndrom som gör det. Dva det är egentligen inte dina egna tankar som tänks utan det är tvångssyndromet som tänker åt dig. (Den lilla enerverade gubbe som sitter på min axel brukar jag kalla det=)...)

Vad gäller din känsla/tvång att klippa av dig håret är en form av tvångssyndrom som finns och som du är långt ifrån ensammen om att ha. Det kallas bland annat för trichotillomani. Jag har själv ett form av tvångssyndrom som jag skulle vilja sätta in i den här gruppen (om men jag ej är diagnostiserad ännu). Jag sliter inte bort mitt hår och jag klipper det inte. Däremot har jag tvångsrelaterade handlingar om att pilla i mitt hår, tvinna det till små hårda stickor, dra det mellan naglarna och så vidare. Det är mer än på ett "normalt sätt" jag gör detta och har inte förmågan att "bara lägga av" som jag tex har med min nagelbitning. Detta kan jag sluta med om jag vill. Varför?? Jo det är inte "min enerverande gubbe på axeln" som säger åt mig att göra det.

Vad gäller övriga tvångsrelaterade besvär så tror jag att jag har en benägenhet att få tvångstankar kring relationer med män. Dvs inbillning om att jag inte älskar dem, att det inte kommer att bli något, att jag är med dem för att jag inte har ngn annan osv. Där kom den elake lilla gubbjäveln på axeln fram igen. Jag mår fruktansvärt dåligt av detta och försöker fn få bukt med det. Om men jag tror att jag väldigt väldigt snart behöver söka hjälp för detta innan jag förstör min relation pga av att det ev är ett tvångssyndrom som talar/ tänker åt mig och inte jag själv.....Nåja det var jag det...åter till dig!

Jag tycker inte du ska tveka inför att söka hjälp. Visa att du är starkare än jag som f.n inte kommit ngn vart=). Det är så himla lätt att råda andra att söka hjälp, men när det gäller en själv blir det en annan femma...I know!

Jag brukar läsa lite på andra diskussionsforum där jag hittat mkt som jag kan relatera till mitt eget problem. Sidorna är dock på engelska.

http://www.latitudes.org/forums/index.php?

http://www.nomorepanic.co.uk/

Ha det bra!!