Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag har mer eller mindre mått dåligt sedan jag var i 14 års ålder (22 idag).. har ett starkt behov av att skada mig själv.. jag är rädd för att dö men känner mig besatt av att "ta livet" av mig.. jag tänker på det flera gånger om dagen, men jag är för feg, och jag hatar mig själv för att jag inte har modet till det för jag känner så starkt för det! Just idag känner jag mig inte rädd längre.. det känns snarare som att jag börjar acceptera min röst i huvudet om att ta livet av mig.. jag bryts sakta ner, och tro mig jag har hjälp.. testat olika mediciner men inte hittat någon vettig ännu.. Jag är så trött på att aldrig få en dag med glädje.. det ända jag ser är mörker, jag orkar knappt älska någon.. jag vågar inte gå ut, jag orkar inte träffa min vänner, efter nån timme på staden så säckar jag ihop hemma.. blir så fruktansvärt trött av att försöka hålla en fasad jag inte har mot världen. Jag har en underbar sambo, han hjälper mig, men trots det tar jag inte till mig nåt. Inget blir bättre, det går bara utför mer och mer.. jag känner mig så otroligt misslyckad när jag inte klarar av att sköta ett vanligt jobb som alla andra.. jag vill verkligen avsluta detta liv, är ändå rädd för att bli gammal. det känns bäst just nu. tack för att ni läste.