Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Nej, det är inte sunt och normalt. Det är inte rätt mot partnern att utsätta den för den situationen.

Problemet (om jag förstått det rätt) är att det inte går att veta vad personen egentligen känner, inte ens säkert personen själv riktigt vet. Det kan vara ett slags rop på uppmärksamhet, rop på hjälp, hämnd, flykt, eller annat. Men kan ju vara så att personen verkligen mår så dåligt att inte kan hålla inne med sin avsikt att dö, och ger sig av med den avsikten.

Kan också handla om att förflytta makten i en relation. Att vill ha mindre krav, större hänsyn, mer plats, mer ro eller annat i relationen, och därför "biter ifrån" på det mest effektiva sätt den personen kan komma på för att få det. Om så, omoget och fel, om problem i relationen så löser man dem tillsammans, eller så avslutar man relationen. Man kör inte med ett "skådespel" för att få sin vilja igenom.

Men går som sagt inte att veta (tror jag) vad det handlar om i ett enskilt fall. Men *konsekvensen* av agerandet är att den personen måste söka hjälp, för är som sagt inte rätt att utsätta sin partner för den situationen. Man säger inte så till sin partner helt enkelt, man försvinner inte så, utan får ta det med sin terapeut.

Om personen inte vill ta hjälp för sitt problem så finns ingen grund för en fortsatt relation, jag skulle avsluta relationen. Vi kan alla göra eller säga något "dumt", men vi kan inte dumpa konsekvensen på den vi säger vi älskar.

Men bara en persons åsikt, min.

TACK för konkreta, proffessionella och raka svar. Vill gärna fortsätta med en konkret fråga till; Mottagaren av detta "hot" - är det normalt att denne efteråt tampas med skuldkänslor och dåligt samvete för något som egentligen inte är dennes ansvar, och i så fall, hur bör man hantera sådana känslor?

Personen i fråga ser mig som en fiende på grund av att jag är kontrollerande, gör/tar allt själv, har makt över hans saker, vill inte göra något med honom, vill inte att han ska få göra någonting o s v. Allt från att ta hand om barn till att diska, planera semester eller fira födelsedagar. Jag ser det som att jag i och för sig förstår honom för att jag GÖR verkligen allt själv och det kan inte vara trevligt att inte känna sig behövd, å andra sidan har jag väntat in i det sista med att ta tag i saker som jag anser är hans ansvar att göra själv och även frågat och bett om att han ska göra detta/vilja detta.

Personen går hos en privatpsykolog och har fått diagnos Djup depression. Jag får ingen vetskap om förehavanden - och det har jag heller inte fått på många år. Jag känner mig inlurad, liksom omgjord till en hemsk människa, som jag tycker att jag är i hans ögon - och jag är orolig för hans bipolära gener, en morbror. Detta att jag är orolig för det och vill att vi ska kolla upp det emottas också som en fruktansvärd, hemsk handling ifrån mig; jag vill bara röja honom ur vägen så att jag kan ta allt sedan...

han har varit periodvis deprimerad så länge vi känt varann, med extrem sömn så att han kan sova bort hela dygn, och emellan varven en helt annan människa, en helt underbar sådan; pigg, alert, kreativ till tusen, fantasin och ideerna flödar liksom välviljan. Inget onormalt enligt mig men kommunikationsproblemen flödar dessa perioder. Allt jag säger tolkas som något annat, helt annat och vips så är jag en fiende som vill honom illa.

Jag försöker nå fram till honom med förklaringar men han tar inte emot dem. Nu är en sådan period. Jag blir väldigt sårad av att han rusar ifrån mig, försvinner, lämnar mig ensam med allt ansvar samtidigt som jag blir rädd för att jag vet att jag kommer att få det vänt emot mig senare; att jag har ju bara tagit allt utan att bry mig om honom. Jag får väldiga skuldkänslor av detta. Jag har försökt få med honom till psykakuten i sådana lägen, för han har varit aggressiv och väldigt hotfull men detta tas givetvis som ett hot. Jag har ringt dem och frågat om råd men det enda de kan råda mig till är att ringa polisen.

Finns det några åsikter om detta beteende, känner någon igen det och kan ge mig råd, tips? Vi har också ett gemensamt barn och jag känner stor oro för framtiden - och jag vill verkligen att vi ska få hjälp för att kunna fortsätta leva tillsammans.

Hej melrose,
du skriver att du har makt över hans saker - hur menar du då? Vad är det som gör att du drar dig för att göra saker med honom? Eller är det något som han bara upplever? Att känna att man kan bidra med något skapar egenvärde hos en individ och för att han ska kunna må bättre är det en viktig del att han får möjlighet att göra saker, om än på hans villkor (eftersom dagsformen kan variera oerhört från dag till dag, något du säkert fått uppleva). Det kan vara allt ifrån att hämta in posten, sätta fram maten på bordet osv.

Djup depression är en väldigt svårhanterligt och det brukar vara svårt att ibland få kontakt med de som "sjunkit så djupt" in i sig själva och sina negativa tankemönster. Om han till och från haft depressiva perioder samt har tendens till ett mano-depressivt beteende förstår jag att du vill kolla upp eventuell bipolaritet. Jag brukar säga att man inte kan hjälpa en klient fullt ut innan man vet vart problematiken ligger. Det är först då man hittar rätt behandling och medicinering. För exempelvis bipolära finns det specifika mediciner som är stämningsstabiliserande så att individen inte behöver flyga upp och ner som i en berg-och-dalbana i humöret. Din sambo verkar också ha lite paranoida drag, men det kan jag ju givetvis inte uttala mig för mycket om på den begränsade information du har gett, men jag ser ändå en viss tendens åt det hållet.

Jag kan tänka mig att det är otroligt frustrerande och sårande att det inte går att nå fram till honom och att han flyr undan från dig. Visst är polisen ett alternativ för att få med honom till akutpsyk, speciellt i sådana lägen han är självmordsbenägen - då behöver han komma in och få hjälpen där. Jag funderar dock på lite andra lösningar också. Dels tänker jag att du kanske behöver prata med någon om det här, eftersom det ju påverkar er relation. Familjecentralen är ett sådant alternativ. De för inga journaler, det är oftast inga väntrum där man sitter med många andra, du kan således vara relativt anonym. Det brukar gå att åka till närliggande städer om man inte vill gå i sin egen stad. Du kan gå dit ensam eller med din sambo. Det bästa är givetvis att gå dit med din sambo - eftersom det nästan alltid är bäst att ha en tredje part med när man skall prata om hur man ska lägga upp en krisplan.

En krisplan är något man etablerar sins emellan, dvs. vad ska vi göra när det ena eller andra händer. Något man kommer överrens om. Människor har en tendens att skärpa sig lite när de går till en tredje part och därför behöver det inte bli så känslomässigt kaotiskt jämfört med om man försöker göra det hemma själva. Man kan också få bra guidning av en professionell som hjälper en. Vidare får man ventilera frågor och tankar man har under mer ordnade former, ex. du kan ställa frågor till din sambo såsom hur han skulle önska att du skulle bete dig när han blir självmordsbenägen. Så det kan jag rekommendera. Sedan finns det på vissa ställen sk. anhöriggrupper, dvs. anhöriga till personer med svårigheter, som träffas för att stötta och rådfråga varandra. Det finns mycket erfarenhet och jag vet anhöriggrupper som har hållit ihop i över tio år. Kolla om inte ni har någon sådan i närheten av där ni bor. Ja, det är inte helt lätt att vara hård, speciellt om man inte är lagd åt det hållet, men min erfarenhet som jag fått hittils är att det är bästa metoden i just dessa avseenden. Sedan finns det otaliga gånger när mjukhet är bästa metoden också, så det är ett vågspel det där.  

Med vänliga hälsningar,
Maria