Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

vad ska man göra åt en mor som kontrollerat en, martyrspelande, domderat över en, varit kall och hård som en sten, egoistisk, rytit och skällt på en och skrämt en i hela ens liv ända upp till 25 års ålder? Vill ha bekräftelse och hjälp hela tiden. Har gått liksom på glas under uppväxten, nästan fått be om ursäkt för att man finns eftersom att jag nästan alltid är ivägen och är en belastning.,  

När jag har gjort något på egen hand eller ska göra ngt på egen, ska hon veta nästintill i detalj vad jag har gjort osv osv, typ korsförhör. Och när hennes syster är på besök så blir det desto värre för hon är likadan om inte värre. Det är känslan jag har iallafall. Kanske inte är så men det har väl kanske varit på det viset såpass länge att jag blivit van vid det och accepterat att det ska vara så som det är.

Ska man slå ihjäl henne kanske?

Forts.

Appropå det "att gå på glas"; jag minns att min mamma ofta jobbade natt när jag var liten och gjorde jag ngt väsen så blev hon väldigt förbannad, har jag för mig, så jag fick aldrig leka inne,

"Dy ska va tyst!" Röt hon ofta. Jag minns att jag skrek; "Förlåt att jag finns!"

Om jag pockade på uppmärksamhet blev hon arg och sa att jag var tjatig. Tror att hon tog ut sin ilska på mig i och med att pappa stack.

Well, du ar en vuxen manniska - man Maste inte alska sin familj. Sa snart man ar vuxen sa kan man bryta kontakten med dem. Det later en hel del halsosammare an att sla ihjal nagon (vilket inte ar nagot man ens borde skamta om, for att vara helt arlig)

Om du upplever att den har manniskan forstor for dej; bryt kontaken. Kanske efter ett sista allvarligt snack, sa att hon far en chans att skarpa sej och forsta hur du kanner.

Jonas said: Hej zz1234 Det är naturligtvis inget som något barn skall behöva genom leva. Din självkänsla har med all säkerhet fått sig en rejäl törn Det är möjligt att din mammas egenskaper är delar av henens personlighet dvs de sitter så djupt att det finns inget beteende från dig i världen som kan få henne att ändra sig. Då åtestår bara  följande val hon börjar i tung terapi

Det kommer hon aldrig att göra

alternativt du har 3 val   1 Prata med henne om vad du känner och kräva en förändring det har du förmodligen redan gjort 1000 tals ggr.

Det var länge sen jag pratade med henne, om jag gjort det någonsin, för jag kommer inte ihåg att jag gjort det. Hon tar ändå inte in, avbryter, slår ifrån sig, när hon pratar med syskonen.

2 Fortsätta låta henne styra ditt liv. 25 år till  

Nej, fy fan, då blir det repet

3 Minimera alla kontakter med henne därför att hon har dåligt inflytande över din hälsa och välmående. Det är svårare sagt än gjort för det kan generera skuld oro ångest och starat ett nytt liv utan henne. Min erfarenhet från terapirummet i liknade situationer är att klienter kan må oändligt mycket bättre utan sina plågoandar. Det kommer naturligtvis att kännas konstigt att ge upp det man har kämpat för hela sitt liv men det är ibland den enda lösningen. Jag säger inte att du skall göra detta det är ett alternativ som du själv måste överväga. Det kan vara bra att tala med en psykolog eller terapeut Hälsningar Jonas Gåde

Ja, jag skulle nog känna en står skuld, oro ångest, tomhet och känslan av att svika om jag bröt kontakten och totalt sket i henne, slutade träffa henne. saken gör det ju inte lättare pga av min vilsenhet, osjälvständighet, låga självkänsla, låga självförtroende och osäkerhet, frånvarande pappa