Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej! Mina tips om att släppa kontroll och kontrollbehov eftersom jag själv har och har haft problem med detta är dels att våga utsätta sig för situationer som gör att man tappar kontrollen. Då växer man när man märker att man klarar det. T ex så övar jag i mitt lärarjobb mig själv på att inte planera så noga och improvisera för att verkligen inse att jag klarar att ta oförutsedda händelser, trots att jag tvivlar på det men märker att jag klarar även de svåra situationerna. Tror man kan jobba en hel del med detta i terapi, t ex kognitivt igenom att fundera över vilka situationer man har kontrollbehov, skriva ned dem, vad som är det värsta som kan hända, vad man tänkte, vad man kan tänka annorlunda och resultat. Jobbade med ngn typ av schema när jag gick i KBT och det hjälpte mig i vardagen att släppa kontrollen lite. Det jag tror man måste träna sig i att tänka är: vad är det värsta som kan hända om jag tappar kontrollen? Man kan ju inte dö eller skadas. Man kan bara göra bort sig lite eller bli orolig, men det hör ju till livet och vardagen och alla gör ju det. Tänker man så blir det inte så farligt att släppa på kontrollen. Man måste t ex träna sig lite i taget på svåra saker som t ex om man har social fobi att prata med folk man inte känner. T ex kanske man ska börja med att fråga efter en bok på biblioteket eller en film t ex. När man klarar det ska man berömma sig och utmana sig själv att t ex våga träffa några vänner och våga företräda och stå för en åsikt man tycker är viktig och se vad som händer. Antingen känner man väl att man har förlorat diskussionen eller så blir man stolt över att man vågade. Den viktigaste lärdomen är ändå att man t ex har utvecklat sig igenom att våga.

Sedan tror jag det är viktigt att ta reda på så mkt fakta och info som möjligt om det man är rädd för om man har extrem rädsla. Då har man visserligen mkt kontroll men blir mer säker i sig och vad som kan ske. För egen del är det mest kontrollbehov i relationer jag tampas med och det är väl lite samma sak där. Man måste öva sig stegvis och mötas av förståelse för att övervinna kontrollbehovet. Hade man haft en partner som förstod en och hade överseende så hade det varit enklare att få distans och kunna jobba med det. Nu får man tro på sig själv och att det går att komma över kontrollbehovet igenom att tänka positivt och fokusera på annat, när t ex pojkvännen är ute med vänner eller liknande.

Tack för ditt svar Mimmi. Ett av mina största problem då det gäller mitt kontrollbehov och rädslan att göra bort sig är att detta ofta handlar om situationer som jag inte utsätts för så ofta och då jag har vågat utsätta mig för t.ex ett jobbigt jobbmöte (något av det värsta jag vet, att vara representativ och seriös då jag representerar mitt eget företag) så kan det ofta gå så lång tid tills det är dags för nästa möte och då har jag redan glömt av känslan av att det gick bra förra gången och är tillbaka på ångestruta ett igen. Jag startade eget företag då jag såg det som den enda utvägen efter att jag hade börajat få stora problem med panikångest och social fobi i jobbsituationer. Idag känner jag mig låst i min jobbsituatioon och skulle egentligen vilja ha ett extrajobb som inte kräver något av mig, på ett intellektuellt plan, utan mer för att våga gå till ett jobb och ha arbetskamrater. Tyvärr så har jag inte lyckats hitta något företag som vill anställa mig. De verkar tyvka att det är konstigt att jag vill jobba hos dem med enkla arbetsuppgifter då jag är egenföretagare med universitetsutbildning. Och visst kan jag förstå dem, men det hade varit väldigt givande om jag hade hittat någon som ville.

Jag jobbar mycket med mig själv genom att försöka tänka på rätt sätt och att ta del av självhjälpslitteratur. Jag har gått i KBT för några år sedan för min panikångests skull, men redan då märkte jag att det var ett hinder då jag endast får panik i vissa situationer som jag sällan utsätts för. Trots detta finns ju ångesten ständigt närvarande...

Sedan fem år tillbaka så vågar jag inte heller längre flyga, resa eller åka något på t.ex. Liseberg. Dessa aktiviteter var de som jag älskade mest förr. Jag och min man reste 2-3 ggr/år men sedan 2005 så har jag inte vågat åka någonstans och det tycker han är väldigt tråkigt. Jag med givetvis. Jag är rädd att få panik i flygplanet och springa omkring och bli tokig och sedan fastspänd och polisanmäld. Om jag klarar av flygrresan så är jag livrädd för at jag skall få extrem ångest i det främmande landet och att jag inte skall kunna få någon hjälp och inte våga resa hem med flyget igen. Detta tror jag beror på mitt kontrollbehov, min rädsla för att tappa förståndet och min rädsla för panikångesten/ångesten. Jag hatar att leva så här. Kanske skulle jag prova KBT igen?