Hej Feelrlybad!
Att sluta med benso är toksvårt, i synnerhet efter långvarigt och idogt knaprande. Jag åt eländet i tolv år, och var enormt beroende av dem. Detta märkte jag först när jag bestämde mig för att sluta med dem. Först följde en helvetetisk period, som i sitt mest übervidriga stadium varade ungefär tre veckor. Därefter började det sakta klinga av, och mitt mående började sakta men säkert börja kravla uppåt igen. Som Lasse Lyrica skriver, kan det dock ta tid att helt bli av med effekterna. För mig, var det de s.k parestesierna, dvs små ofrivilliga ryckningar i framförallt tummar och ögonlock, som satt i längst. Dessa höll på i ungefär ett halvår, och det har jag senare fått bekräftat av läkare som en rimlig bortre gräns för dylika spökerier.
Xanor är så vitt jag minns det mest potenta, och därmed också det mest beroendeframkallande, bensopillret som finns. Jag åt burkvis av dem, och rekommenderar det verkligen inte! 
I FASS står angivet att benso inte bör användas utom i undantagsfall, och då endast i situationer av väldigt svår stress och akuta livskriser. Detta pga beroenderisken. Ändå fortsätter många läkare att slentrianmässigt skriva ut eländet till patienter år efter år! 
Ångest har alltid en orsak, eller för all del flera orsaker. Ångest uppstår inte ur tomma intet. Ångest är själens smärta, och ett försök från en underliggande del av oss själva att göra oss uppmärksamma på att något i våra jagbyggen, våra livsomständigheter e.d är käpprätt och åt skogen fel. Eftersom ångest är så otäckt, och vi inte förstår varför vi har ångest, väljer de flesta av oss att fly. Vi flyr på olika sätt. Piller, alkohol, andra droger, sexmissbruk, shopping och speldito etc etc etc.
Enda sättet att bli fri från ångest, är att sluta fly, och äntligen möta eländet i en duell på liv och död, som i en gammal westernfilm. Det var det jag gjorde, och det var därför jag slutade med benso. Utan benso, hade jag inget annat val än att slåss mot demonerna, och att försöka förstå dem. Detta gjorde jag både via terapi, självhjälpsböcker och åtskilligt rådbråkande av mitt eget jag. Kampen blev hård och jobbig, men jag vann, och förstod vad mina demoner hade uppstått ur. Med den insikten kunde jag äntligen bli kvitt eländet, och börja leva ett ångestfritt och bra liv.
Skillnaden mellan hur jag mår idag, och hur jag mådde t.ex 1987, är så stor att jag knappt fattar det själv. Då satt jag i ångestens klor totalt, och jag grät och käkade benso för allt jag var värd. Hela min tillvaro sög, och allt var skit, om uttrycken ursäktas. Jag hade då inte trott att jag skulle kunna kommit dithän där jag är idag. Däremot är jag rätt säker på att om någon då hade förklarat för mig vad ångest egentligen var, och att mitt flyktbeteende i längden var ohållbart om jag ville ha ett värdigt liv, så skulle jag ha lyssnat. Sannolikt hade jag då också försökt bryta bensoberoendet redan då. Nu blev det inte så. Ytterligare några år förflöt, men jag kom ur det till sist iallafall, och det är det enda som betyder något för mig.
Det går att ta sig upp, men det är ett smutsgöra utan like, och det gör tyvärr förbaskat ont. När du nu blivit kvitt dina benso, är du ett mycket stort steg på väg mot ett bra liv, under förutsättning att du inte faller för frestelsen att börja med eländet igen.
Var rädd om dig!
Vänliga hälsningar,
Stratocaster
Poetry is my friend. Acts of evilness are my enemies. Love is my allied and care is my weapon (GB Shaw)
Skrivet för 2 månader sedan
# 
